Studien är en uppföljning till en tidigare undersökande artikel, där Läkartidningen genom en enkät frågade alla som tog doktorsexamen vid svensk medicinsk fakultet under för­sta halvåret 2009 om förekomsten av hedersförfattare i artiklarna som ingick i deras avhandling. Med hedersförfattare menas medförfattare som egentligen inte har bidragit på ett betydande sätt. I den nya studien skickades en enkät till dem som disputerade första halvåret 2016.

Respondenterna frågades huruvida deras avhandling innehöll personer i författarlistan som enligt de så kallade Vancouverreglerna inte borde vara där. Enligt Vancouverreglerna ska medförfattare ha lämnat påtagliga intellektuella bidrag, kritiskt granskat artikeln samt godkänt den för publicering.

I undersökningen som nyligen publicerats i Journal of Empirical Research on Human Research Ethics, svarar 39 procent av respondenterna att det förekommit medförfattare som inte bidragit på ett betydande sätt. Det kan jämföras med 30 procent i undersökningen från 2009. 40 procent svarar att medförfattare inte kritiskt granskat artikeln.

Totalt uppger över hälften, 53 procent, brott mot någon av Vancouverreglerna.

– En spontan tolkning är kanske att det är något fel på etikundervisningen. Men det är nog en förhastad slutsats. Att man vet hur författarskap bör hanteras är ingen garanti för att man kommer att göra så, säger Gert Helgesson, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet och en av författarna till den nya studien.

De disputerade som svarat på enkäten uppger att en anledning till att reglerna inte följs är att mer seniora forskare helt enkelt inte bryr sig speciellt mycket om dem. I stället vill de se till att deras namn och deras vänners namn kommer med i så många artiklar som möjligt.

Det finns helt enkelt starka incitament att bryta mot Vancouverreglerna.

– Det är så man bygger sin karriär med artiklar och attityden »inte ska vi vara ogenerösa«. Så det finns säkert något internt, taktiskt skäl att vara lite generös. Men att vara »lite generös« är en sak – att låta folk stå med utan att göra någonting märkbart är något annat, säger Gert Helgesson och fortsätter:

– Det verkar väletablerat över hela världen att maktpositioner används till att skaffa sig oförtjänta publiceringar. Och många tycker att vara handledare ska räcka för att bli medförfattare. Det kan man fundera på om det är rimligt. Det är inte vad Vancouverreglerna säger. 

Vilka konsekvenser kan brott mot reglerna få?

– Det första jag tänker på är en orättvisa. Vissa har en stark meritportfölj bara för att de har halkat med på en massa artiklar, medan andra har slitit för en kortare lista. Och rättvisefrågan tror jag slår igenom i vilka som får möjlighet att bedriva forskning. Och det får effekter på själva forskningen. 

– En del av dem som är riktigt bra men inte har den sociala sidan eller någon makt, kanske inte får jobben för att det ser ut som att de är sämre. De får inte forskningsmedel för att gruppen inte bedöms som tillräckligt kompetent. 

Gert Helgesson nämner också ett »extremt fall« där ett lärosäte utlyst en professur. De två främsta kallades till intervju. Då gjorde universitetet något ovanligt: de frågade kandidaterna om innehållet i några av deras artiklar.

– De hade ingen aning om vad som stod i artiklarna. Det antyder att det kan gå så långt att folk med ganska måttliga meriter, men med stor förmåga att »komma med«, kan komma på fråga till en professur. Det är väl inte »glidarna« som man vill ska ha de här jobben?

Den nya studien innehöll också ett par nya frågor jämfört med enkäten 2009. Där framkommer att en stor majoritet av respondenterna tycker att det är viktigt att reglerna följs. Men bara en femtedel uppger att det finns en tydlig policy om medförfattarskap vid deras institution. 

– Det är ett glapp mellan hur viktigt folk tycker att det är och i vilken utsträckning universitet tar tag i frågan. Det är risk för dubbelmoral där man å ena sidan säger att »det är klart du ska följa alla forskningsetiska riktlinjer«, men själv kommer från en tradition där det inte är så det går till, säger Gert Helgesson.

Han tror att det är svårt att få bukt med problemet och att det skulle behövas ganska omfattande och drastiska åtgärder. Det finns de som menar att en avskräckningseffekt är det enda raka: om en artikel fälls för oredlighet så ska samtliga författare fällas med den. Men frågan är om det är rättvist.

– Det kanske inte är rimligt att man hålls ansvarig för något man inte har gjort eller känt till. Sedan kanske inte konsekvenserna för forskningen blir bättre om folk börjar bli skraja för att samarbeta. På det hela taget är det ju lyckat att folk samarbetar mycket, säger Gert Helgesson.

Vancouverregel som inte följts2009 års enkät2016 års enkät
Medförfattare har inte gjort betydande bidrag30 %39 %
Medförfattare har inte skrivit eller kritiskt reviderat artikeln41 %40 %
Medförfattare har inte slutgiltigt godkänt artikel för publicering14 %14 %
Brott mot någon av Vancouverreglerna47 %53 %
Brott mot alla Vancouverregler9 %8 %

Enkäterna skickades till samtliga personer som disputerat vid en medicinsk fakultet första halvåret 2009 respektive första halvåret 2016. År 2016 svarade 285 personer, vilket är en svarsfrekvens på 68 procent. År 2009 svarade 302 personer, vilket innebär en svarsfekvens på 64 procent.