Ett drygt år har gått sedan de två intensiva dagarna i Mölndal. Läkartidningen var på plats när 15 läkare med utbildning utanför EU gjorde det praktiska delprovet. 

Provet är ett viktigt steg mot en svensk läkarlegitimation – och här berättar sex av deltagarna vad som hände sedan.

George Malki och Nawaf Albaker från Syrien, Sadeq Al-Ghaffari och Khaldoon Azeez från Irak, David Ojalvo från Turkiet och Ihdina Dewi från Indonesien.

I dag har de tagit ett kliv in i den svenska sjukvården. Några har bytt specialitet eller är på väg att göra det. Flera stormtrivs på sina nya arbetsplatser. Andra har mött motgångar och kämpar fortfarande för att uppnå sina drömmar.

Khaldoon Azeez , Malmö: 

När Khaldoon Azeez kom från Irak till Sverige hade han siktet inställt på att bli akutläkare. I Irak hade han gjort tre år som ST-läkare i akutmedicin. Men nu är han ST-läkare i allmänmedicin och en entusiastisk ambassadör för distriktsläkaryrket.

– När jag hör läkare som säger att det är tråkigt att jobba på vårdcentral, har jag väldigt svårt att förstå det. För jag tycker att det är så väldigt roligt!

Det var under den sex månader långa praktiska tjänstgöringen på vårdcentralen Granen i Malmö som han hittade sitt nya läkarkall. Att arbeta som läkare på en vårdcentral i Irak är annorlunda. Därför var Khaldoon Azeez först skeptisk till att jobba inom den svenska primärvården.

– I Irak har läkarna på vårdcentralen mest väldigt enkla fall. Men nu säger jag till alla: »Snälla, ni måste prova hur det är att jobba på vårdcentral! Det är absolut inte som i våra länder, det skiljer sig enormt mycket.«

Granen är en stor vårdcentral med 16 000 listade patienter, många utbildningsläkare och olika specialister.

– Vi har bland annat ett gynekologrum, ÖNH-mottagning, spirometrimottagning, blodtrycksmottagning och diabetesmottagning. Det känns som ett litet sjukhus verkligen.

Några dagar efter att Khaldoon Azeez fick sin läkarlegitimation blev han ST-läkare på vårdcentralen. Han är glad över att få tillbaka en vardagsrytm och att få jobba som läkare igen.

– Jag lämnade Irak som ST-läkare för fyra år sedan. Det känns väldigt bra att vara ST-läkare igen.

Han beskriver sig som en noggrann och social person. Egenskaper som han har nytta av som allmänmedicinare. Han tycker om att ha helhetsansvar och att kunna följa upp patienterna.

– Det passar mig både som person och som läkare. Som allmänmedicinare träffar man många patienter i olika åldrar med olika symtom. Det är spännande att det skiljer sig mycket från fall till fall.

Just nu är han involverad i ett projekt som går ut på att starta en hjärt–kärlmottagning för att kunna följa upp patienter på vårdcentralen med stöd av en kardiolog.

– Det är något jag är mycket intresserad av. Vi håller på att skriva pm om förmaksflimmer och hjärtsvikt på vårdcentralen.

David Ojalvo, Stockholm:

David Ojalvo, som nyligen blev specialist i internmedicin i Turkiet, känner sig som en »andra klassens läkare« i Sverige. Under den praktiska tjänstgöringen på en vårdcent­ral i Stockholmstrakten väcktes en gammal dröm: att bli psykiater. Han fick veta att det är en bristspecialitet i Sverige. I Turkiet är det tvärtom en av de populäraste, och konkurrensen är stenhård.

När han fått sin svenska legitimation i december 2018 började han därför ett vikariat som underläkare inom psykiatrin i Stockholm i hopp om att få en ST-tjänst. Men drömmen krossades. Överläkaren han arbetade med var hyrläkare och hade enligt David Ojalvo ingen lust att handleda honom – men gav hård kritik. David Ojalvo fick ingen ST-tjänst. Den huvudsakliga motiveringen till det var att han inte har gjort svensk AT.

– Jag undrar om studierektorerna har kunskap om att kunskapsprovet betyder att vi kan lika mycket medicin som en AT-läkare i Sverige? Provet blev plötsligt en nackdel för mig.

Han fick också klagomål på sin samtalsmetodik.

– Det är sant att jag missar nyanser i språket ibland. Men jag har ett starkt samvete, och jag är säker på att jag inte riskerar patientsäkerheten, säger David Ojalvo, som lärde sig svenska från Istanbul och flyttade till Sverige först efter att han hade klarat kunskapsprovet.

Han misstänker att arbetsgivaren vill ha en ST-läkare som kan gå in och jobba självständigt från dag ett.

– För mig hänger det mycket på den goda viljan. Om en utländsk läkare som vill prestera och utvecklas inte får någon uppmuntran eller stöd, backar han. Så upplevde jag det. Min motivation begravdes tyvärr.

Men David Ojalvo har hopp om framtiden. Han ska bli gotlänning och har fått jobb som underläkare på en vårdcentral i Visby med sikte att påbörja en ST i allmänmedicin i höst. Under sin praktiska tjänstgöring på en vårdcentral i Stockholm kände han sig nyttig och uppskattad.

– När jag slutade kramade patienter mig och sa att de skulle sakna mig. Jag längtar efter att få mina egna patienter i Visby och bygga upp en bra relation med dem.

Tack vare sin bakgrund inom internmedicin kunde han ibland komma med nya infallsvinklar och många arbetsuppgifter var även bekanta.

– Ungefär femtio procent av internmedicinares uppgifter i Turkiet görs av primärvården här i Sverige. Så jag hoppas kunna göra en förkortad ST.

Rättsstaten i Turkiet har försvagats de senaste åren. Det är en anledning till att David Ojalvo valde att flytta. En annan är läkarnas situation. I Turkiet är det inte ovanligt att läkare utsätts för hot och våld. Lönen är delvis provisionsbaserad, vilket leder till korta patientbesök.

– Patientbesöken är på 5–10 minuter. Det är otillfredsställande både för patienten och läkaren, säger David Ojalvo, som känner sig mer hemma i den svenska mentaliteten än i den turkiska.

En svensk sjuksköterska sa till honom: »David, du kommer från Mellanöstern. Men du uttrycker dig så blygsamt: du beter dig som en svensk.«

– Jag är en lugn person. Ge mig en bok och jag kan läsa i flera timmar, säger David Ojalvo som håller på att skriva en teaterpjäs och regelbundet skriver en kolumn i en turkisk tidning på fritiden.

 

Sadeq Al-Ghaffari, Malmö:

Sadeq Al-Ghaffari vill bli kirurg. Han har sökt jobb som underläkare på kirurgavdelningar på ett antal sjukhus i hela Sverige. Men han möts av ett »tack, men nej tack«, och så en återkommande motivering: det beror på att han inte har gjort svensk allmäntjänstgöring, AT.

– Det är lite konstigt. Det blir ett hinder för oss som har gjort kunskapsprovet. Vi har inte chansen att göra svensk AT. Det är Socialstyrelsen som har bestämt det. Så varför ska man då kräva det?

Efter kunskapsprovet flyttade Sadeq Al-Ghaffari från Malmö till det lilla samhället Åsheda i Kronoberg för att göra den obligatoriska provtjänstgöringen på en vårdcentral. I december fick han sin läkarlegitimation.

– Det var fantastiskt! Mycket känslor! Först kunde jag inte tro på det helt, efter den här långa och jobbiga vägen. För mig handlar det om att ha en stor och enorm vilja.

Sadeq Al-Ghaffari tog sin läkarexamen i Irak 2013, gjorde AT och jobbade som underläkare på en vårdcentral. Han kom till Sverige i oktober 2015. När han gjorde det medicinska kunskapsprovet var han fortfarande asylsökande.

– Folk sa till mig att det är omöjligt att göra provet utan svenskt personnummer. Men när jag frågade Socialstyrelsen sa de att man visst kan göra det.

De intensiva studierna blev ett sätt att koppla bort oron över Migrationsverkets beslut. I dag har Sadeq Al-Ghaffari ett svenskt personnummer och arbetar som underläkare på en privat vårdcentral i Malmö. Han trivs bra och har blivit erbjuden en ST-tjänst. Man han har avböjt.

– Allmänmedicin är ett trevligt område. Men det är inte min grej. Jag vill ha ett högre tempo, mer sjukhuspuls. Jag har ett enormt intresse för kir­urgi. Jag vill åtminstone pröva hur det är.

Det är inte ovanligt att läkare med utbildning utanför EU byter till en bristspecialitet när de kommer till Sverige, även om de har en annan specialistkompetens.

– Jag känner många kirurger som blivit distriktsläkare. Jag tror det handlar om att de vill välja den lättare vägen. Men jag vill ha en utmaning. Jag ska kämpa tills jag får en chans inom kirurgi, säger Sadeq Al-Ghaffari.

 

Nawaf Albaker, Hudiksvall:

Nawaf Albaker var nästan färdig specialist i intermedicin när han flydde från Syrien 2014. I januari blev han ST-läkare i intermedicin på nytt, denna gång på Hudiksvalls sjukhus i Sverige.

– Det var mycket stress i början. Första månaden arbetade jag till sent på kvällen för att klara mina uppgifter, men nu har det blivit bättre. Det är så mycket nya rutiner och administration!

En annan skillnad är sjuksköterskornas roll.

– I Syrien tar läkaren alla vitalparametrar. Sjuksköters­korna har ingen roll alls i planeringen av vården. Här i Sverige har sjuksköterskorna mycket högre utbildning och man samarbetar mer.

När det gäller medicin och behandling är det mesta där­emot likadant.

– Det är mycket, framför allt på akuten, som jag känner igen och har erfarenhet av, säger Nawaf Albaker, som hoppas få sin ST förkortad och sedan fortsätta med grenspecialiteten endokrinologi.

När han kom till Hälsing­land var han inneboende hos en svensk familj för att lära sig språket och kulturen. Han praktiserade på sjukhuset och jobbade som läkar­assistent på en vårdcentral, där han även gjorde sin praktiska tjänstgöring.

På Hudiksvalls sjukhus finns många läkare med utländsk utbildning och bakgrund. På mindre sjukhus är det ofta lättare att få in en fot. En vän till Nawaf Albaker, som också 

är internmedicinare från Syrien, har nyligen flyttat dit. Nu är de ST-kollegor.

– I stora städer är det mycket svårare. En annan kollega, en barnläkare, är på väg att flytta hit från Stockholm. 

Ihdina Dewi, Lund:

Ihdina Dewi är i sluttampen av sin praktiska tjänstgöring, som hon gör inom internmedicin och akutsjukvård vid Skånes universitetssjukhuset i Lund, när Läkartidningen träffar henne i slutet av april.

– Det är spännande. Universitetssjukhuset är en väldigt dynamisk och lärorik miljö. Man träffar folk med olika sjukdomsbild varje dag och har möjlighet att lära sig från duktiga kollegor med olika kompetenser, säger hon.

För Ihdina Dewi blev det praktiska delprovet i Mölndal en smärre chock – men också en insikt. De flesta tycker att det teoretiska provet är den svåraste delen av det medicinska kunskapsprovet. För henne var det tvärtom. Hon klarade det direkt, men underkändes på den praktiska delen när hon gjorde sitt förs­ta försök i Mölndal.

– Jag hade fel strategi i början. Man behöver ha jobbat inom svensk sjukvård för att klara provet, säger Ihdina Dewi, som har bott i Sverige i tio år men aldrig arbetat inom svensk sjukvård.

Efter provet auskulterade hon på sjukhus och en vårdcentral. Tre månader senare klarade hon provet.

Ihdina Dewi kom till Sverige för att hennes man fick jobb på ett svenskt företag. Själv hade hon relativt nyligen blivit klar med sin AT och jobbat ett par år som underläkare. I Sverige fick hon en forskartjänst på kardiologen i Lund, där hon fortfarande forskar. För två år sedan disputerade hon.

I dagarna får Ihdina Dewi sin svenska läkarlegitimation. För henne är en drivkraft att vara en god förebild för sina barn. Hon vill att de ska se att hårt arbete lönar sig och att man kan bli vad som helst om man kämpar.

– Jag blir den första legitimerade läkaren från Indonesien i Sverige. Jag ser fram emot att få svensk läkarlegitimation. Det betyder oerhört mycket för mig och för min familj, säger Ihdina Dewi, som därefter vill specialisera sig inom internmedicin och kardiologi – och fortsätta med sin forskning.

George Malki, Årjäng:

I värmländska Årjäng, nära den norska gränsen, har George Malki just påbörjat en ST i allmänmedicin. Han hade avslutat sitt första år som ST-läkare i urologi när han flydde från Syrien 2015. Egentligen hade han tänkt fortsätta inom urologin, men ändrade sig efter att ha arbetat på en svensk vårdcentral.

– Det är helt fantastiskt med allmänmedicinen, faktiskt. Jag tycker att det är kul att man får en inblick i hela medicinen.

George Malki tror att många läkare som kommer till Sverige har en felaktig bild av distriktsläkaryrket.

– I Syrien är allmänmedicin inte en egen specialitet. Därför tror många att läkarna på vårdcentralen i Sverige bara är legitimerade läkare. Jag trodde också det först.

Läkarrollen i Sverige och Syrien skiljer sig även åt på andra sätt. Det är fler riktlinjer och mer dokumentation i Sverige.

– I Sverige lägger man mycket tid på administration. Det är många klick men jag tycker att det är jättebra! Det är mycket lättare när man kan se vad patienten har gjort tidigare och så slipper man repetera samma grejer, säger George Malki.

Den största utmaningen tycker han är språket. Nästan varje dag dyker det upp nya ord och han kämpar för att skriva korrekta journalanteckningar och remisser.

– Ibland måste jag springa och hämta en sjuksköterska och ibland måste jag fråga patienterna en gång till. Då skäms jag lite. Men jag gör det ändå för det är så viktigt att jag inte missuppfattar något. I det här yrket kan ett enda ord ändra hela diagnosen.

Fotnot: 15 läkare gjorde som gjorde det praktiska delprovet i mars 2018 i Mölndal. 12 av dem godkändes. Enligt Socialstyrelsen har 11 fått en svensk legitimation. Den 12:e gör för närvarande sin praktiska tjänstgöring.