Fokus på väntetider vid paneldiskussion om transvården

Den senaste tiden har det förts en debatt om könsbekräftande vård med särskilt fokus på den tydliga ökningen av antalet individer upp till 25 år som söker hjälp för könsdysfori (se inlägg i Läkartidningen). Men de allra flesta som sökt sig till vården med önskan om remiss till könsidentitetsutredning upplever frustration över långa utredningstider och väntetider till önskad behandling.

Det blev tydligt vid den paneldiskussion som Regnbågsläkarna (som verkat för hbtqia-personers hälsa och rättigheter sedan 1988) stod värd för under Prideveckan i Stockholm.

På plats var Regnbågsläkarnas grundare Sven Grützmeier och Katie Collmar, vice ordförande och leg läkare vid Stockholms centrum för ätstörningar, som själv kom ut som transperson när hon jobbade på en vårdcentral.

– Jag möttes av både välvilja och förvirring, vilket ledde till att jag började föreläsa med målet att kunna förbättra bemötandet av transpersoner i vården.

Sven Grützmeier beskriver sig själv som aktivist sedan många år. Han kom ut som homosexuell på 1980-talet och menar att transpersoner befinner sig där homosexuella befann sig för 30–40 år sedan.

– Ni måste aktivera er, bilda Facebookgrupper och skapa opinion för era frågor, säger han.

Sven Grützmeier arbetade med hiv-vård i många år och är i dag knuten till Anova, ett akademiskt specialistcentrum för andrologi, sexualmedicin och transmedicin där man etablerat en fast struktur för transitionen. Efter en utredning där flera kompetenser ingår kan man inom ett drygt halvår i teamkonferens komma fram till att diagnosen transsexualism (F64.0) ska ställas. 

Många transpersoner undrar dock vad syftet är med den inledande utredningen och varför den ska behöva ta så lång tid.

– Förfarandet i sig är inte helt okontroversiellt, särskilt på grund av sin längd, konstaterar Katie Collmar.

För många upplevs dessutom den utredande delen inte som behandling, men Sven Grützmeier menar att den både kan och bör vara det. Han ser också en positiv utveckling av vårdens inställning till vård av transpersoner, men trots att en utredning hos Anova tar allt kortare tid finns uppenbara problem på andra håll i landet.

I början av året kunde Läkartidningen till exempel berätta att Sahlgrenska universitetssjukhuset satt stopp för nya patienter som skulle få påbörja hormonbehandling som en del av könsbekräftande vård (ett 100-tal personer) på grund av brist på endokrinologer.

– Vården borde sätta ner foten och säga att vi behöver det här. Det är viktigt att få fart på de andra mottagningarna i landet, menar Sven Grützmeier.

I publiken lyftes patientperspektivet, särskilt att utredningstiden på många håll i landet snarare är upp till två är jämfört med ett drygt halvår på Anova. Det är också långa väntetider för att få påbörja sin utredning (hos Anova har man lyckats korta väntetiden till för närvarande cirka 6 månader). Till detta ska läggas långa handläggningstider hos Socialstyrelsens rättsliga råd för den som ansöker om tillstånd för könsbekräftande underlivskirurgi.

I publiken ställdes frågan om utredning/behandling kan göras även utanför den specialiserade transvården, och vad Regnbågsläkarna kan göra som organisation.

– Vi är en lobbygrupp som står nära Läkarförbundet och agerar utifrån det. Det största problemet är väntetiderna. Det vore bra om någon kan titta på olika alternativ. En möjlig väg är att utredningarna kan ske inom primärvården. Det är dock problematiskt eftersom det ofta finns stora kunskapsluckor i primärvården när det gäller vård av transpersoner, säger Katie Collmar. 

Avslutningsvis konstaterar Katie Collmar att transvården behöver kunna gå ifrån den stela och binära bild av kön som finns i samhället, och bejaka att det är något mångfacetterat, dynamiskt och komplext.