Varje år ökar antalet självmord bland unga med nästan en procent. Trots att kunskapen finns om hur ökningen kan stoppas visar kurvan inga tecken på att vika nedåt.

– Vad är det som gör att vi inte använder all den vetskap vi redan har? Det är det jag har bekymrat mig över mest under mitt yrkesverksamma liv, säger Danuta Wasserman, professor i psykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet (KI). 

Hon har sitt arbetsrum en trappa upp i ett rött stenhus från 1898 i en lummig miljö i ena änden av KI:s campusområde i Solna, med Nya Karolinska sjukhuset och Hagastaden på nära håll. En idyll och kontrast till det tunga ämne hon vigt sitt yrkesliv åt att skärskåda och utveckla forskningen om.

Det totala antalet självmord i landet är cirka 1 500 per år. Två tredjedelar av de som tar livet av sig är män.

– Varför har inte de som fattar de avgörande besluten en strukturerad plan? Varför samarbetar man inte mer för att åtgärderna ska gå hand i hand — så att inte de som förebygger och de som behandlar suicidalitet ifrågasätter varandra?

Huset, med sin kraftiga röda kulör och symmetriska fasad, var en gång sjukstuga för Tomtebodaskolan, vars huvudbyggnad ligger strax intill. Nu ryms här Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP), som Danuta Wasserman sedan 1993 varit chef för.

Området är kringgärdat av stora trafikleder, och det är också trafiken som Danuta Wasserman relaterar till när hon pratar om den nollvision för självmord som dåvarande alliansregeringen antog 2008. Medan statens mål för självmord inte närmat sig målet, har nollvisionen för trafiken lyckats bättre. Sedan den infördes för drygt tjugo år sedan har antalet döda i trafiken halverats.

Skillnaden ligger till stor del i tilldelningen av resurser, menar Danuta Wasserman. De senaste åren har det gjorts flera satsningar, och frågan har fått en mer framskjuten roll. 2015 fick Folkhälsomyndigheten i uppdrag att samordna det suicidpreventiva arbetet på nationell nivå. Men i jämförelse med de summor som strömmar till trafiksäkerhetsarbetet avsätter staten en rännil till arbetet med att förebygga självmord.

– Hela den psykiska hälsan är undervärderad. Alla talar om den, men politikerna satsar inte tillräckligt, varken på praktiskt preventivt arbete eller forskning. Inte jämfört med andra områden.

En nollvision är mycket viktig som ett inriktningsmål, menar Danuta Wasserman. För trafiken har visionen varit pådrivande mot att uppnå en högre säkerhet.

– Det är säkert omöjligt att komma ner till noll, men satsar man och gör det på ett genomtänkt sätt så ger det effekter på sikt.

Både när det gäller självmord och dödsfall i trafiken är såväl individuella faktorer hos enskilda personer som de yttre förutsättningarna avgörande. I trafiken handlar det om hastigheter och vägarnas beskaffenhet samt förarens kunskaper och medvetenhet om risker. I det förebyggande arbetet mot självmord måste vården hålla hög kvalitet och vara väl bemannad. Samtidigt behöver allmänhetens kunskaper om det förebyggande arbetet öka.

När regeringens psykiatrisamordnare Kerstin Evelius lämnade sin slutrapport i början av januari konstaterade hon att det var svårt att se effekterna av de tio miljarder som satsats på psykiatrin under det senaste decenniet. I stället för kortsiktiga
punktinsatser efterlyste hon långsiktighet och en tioårig strategi för psykisk hälsa med tydliga resultatmål. Danuta Wasserman ser det som en bra ordination även för det förebyggande arbetet mot suicid.

– Vi måste ha verksamheter som fungerar året runt och inte bygga på tillfälliga projektpengar eller stimulansmedel. Vi behöver veta att det finns tillräckligt med mänskliga resurser – sedan kan man ha extra projektpengar och extra personal när det behövs.

Danuta Wasserman anser att både den preventiva befolkningsinriktade och den behandlande delen av vården är underfinansierad.

– Dessutom måste vi bli bättre på att använda de metoder vi vet har evidens, eller som vi vet ger effekter tack vare beprövad erfarenhet, även om man ännu inte har vetenskaplig evidens. Det finns inte tid att vänta. Under tiden vi implementerar måste vi ha en pågående utvärdering för att kunna förbättra de metoder vi använder.

Varför når man inte fram till det implementerande stadiet?

– Därför att det är brist på medel på alla nivåer, trots att man mer och mer förstår betydelsen av den psykiska hälsan, både när det gäller produktiviteten på arbetsplatser och elevernas inlärning i skolan.

Bemanningen är avgörande. Det behövs många fler psykoterapeuter och personal som kan genomföra rehabiliteringsinsatser. Målet får inte vara att så snabbt som möjligt bli av med patienter, understryker Danuta Wasserman.

– Nu är vi väldigt duktiga på den akuta vården, men skriver ut suicidala patienter alldeles för tidigt. Vi vet från forskningen att de första dygnen och veckorna efter ett självmordsförsök är livsavgörande. För de här patienterna behövs en annan vårdkedja, med väl tilltagna behandlingstider.

Internationella studier i WHO:s regi visar att en ordentlig uppföljning med möjlighet till behandling och rehabilitering kan minska antalet självmord signifikant.

– De bästa resultaten uppstår när man behandlar suicidala patienter med en kombination av farmakologi och samtalsterapi.

Danuta Wasserman började studera medicin i Polen i slutet av 1960-talet och deltog i studenternas protester mot kommunistregimen. Efter vårterminen 1968 reste hon till Sverige för att besöka vänner och fick snart veta att hon blivit avstängd från universitetet i Krakow på grund av sina politiska aktiviteter. Hon stannade kvar i Sverige och fortsatte sina studier i medicin och psykologi vid Uppsala universitet.

När hon senare började arbeta som psykiater mötte hon patienter som hade försökt begå självmord. Det förekom också självmord i hennes bekantskapskrets och de samlade erfarenheterna ledde till att hon ville förstå mer om vad som driver människor till att avsluta sitt liv.

När Danuta Wasserman 1986 lade fram sin doktorsavhandling med titeln »Självmordsförsök – patientens familj, sociala nätverk och terapi« bröt hon ny mark i svensk forskning. Tidigare hade den mest handlat om biologiska orsaker och epidemiologi, men nu kunde hon visa hur patienter som gjort självmordsförsök hade kommunicerat med sin omgivning och hur de då blivit bemötta. 

Avhandlingen byggde på samtal med patienter, anhöriga och vårdpersonal och visade att kommunikationen ofta var mycket bristfällig – anhöriga hade många gånger uppfattat signaler från den självmordsbenägne personen, men vårdkedjan hade inte alltid fungerat som den borde.

Efter disputationen fick Danuta Wasserman en doktorand- och forskartjänst knuten till psykiatriska kliniken vid Huddinge sjukhus. Och det var där idén om ett centrum för suicidforskning och prevention föddes. Hennes dåvarande chef på Huddinge sjukhus, professor Bengt Jansson, var en av de pådrivande och 1993 kunde verksamheten starta, till att börja med endast bemannad med Danuta Wasserman och en sekreterare. I dag arbetar ett tjugotal personer på NASP.

Den forskning som Danuta Wasserman och hennes medarbetare bedriver i dag visar samband mellan genetiken, upplevelse av stress och benägenhet att begå självmord. Stressaxeln – systemet av hormoner som är kroppens svar på stress – reagerar annorlunda hos män och kvinnor som är suicidala.

– De suicidala männen upplever eller tolkar stressituationer som större än kvinnor. De blir stressade på en lägre nivå.

Danuta Wasserman är särskilt intresserad av hur stressen triggar olika personers reaktioner beroende på deras genetiska uppsättning.

– Vi tittar på det sociala arvet från båda föräldrarna och ser tydligt att trauman i barndomen – både psykologiska och fysiska – har stor betydelse för hur det genetiska systemet uttrycks senare i livet vid nya trauman.

Insikten är viktig för att till exempel förstå misshandel och andra former av våld i hemmet eller mot barn. Mekanismerna bakom har vissa likheter med hur stressaxeln fungerar hos suicidala individer.

Varför skiljer det sig mellan hur suicidala män och kvinnor upplever och hanterar stress?

– Den genetiska uppsättningen gör att stress sätts igång på en lägre nivå hos män än hos kvinnor. 

Arv och miljö samspelar i en ogynnsam riktning hos de suicidala individer som har denna genetiska uppsättning. Skillnaden förstärks av att män är sämre än kvinnor på att tala om sina bekymmer med andra och söka råd och hjälp.

– För att motverka detta behövs mer utbildning på manliga arbetsplatser. Men det är viktigt att komma ihåg att det är suicidala män med den här genetiska uppsättningen som reagerar mer på stress – inte alla män.

För att öka allmänhetens kunskaper om hur självmordsbenägna personer fungerar arbetar NASP med ett utbildningsprogram som heter »Första hjälpen till psykisk hälsa«. Målet är att lättare kunna ta hand om en medmänniska som mår psykiskt dåligt och kunna prata med personen på ett bra sätt.

Flera regioner i Sverige satsar på programmet och utbildar instruktörer på olika arbetsplatser. Hälso- och sjukvården och socialtjänsten har kommit ganska långt, men Danuta Wasserman vill även nå till exempel byggarbetsplatser, där andelen män är hög och där forskarna vet att det finns mycket psykisk ohälsa.

– Chefer och anställda behöver veta vad de ska göra om en arbetskamrat blir deprimerad, ångestfylld, stressad, psykotisk eller får andra psykiska problem. Det är viktigt att vara uppmärksam om någon till exempel drar sig undan och slutar äta lunch tillsammans med de andra, kommer för sent, eller ofta stannar hemma från jobbet. Kanske märker man att någon luktar alkohol.

Även inom läkarkåren finns det anledning till oro. Andelen självmord bland läkare är förhållandevis hög, och mönstret är detsamma som i andra människovårdande yrken.

– Arbetsbelastningen är stor och man måste må bra själv för att orka med andras problem. Kanske värderar man inte sitt eget välmående tillräckligt högt och är sämre på att söka hjälp.

Siffror från AFA Försäkring visar att den psykiska ohälsan fortsätter att öka bland läkare. Samtidigt tvingades nyligen Ersta psykiatri – som riktade sig speciellt till vårdpersonal – att lägga ner sin verksamhet.

– Ersta främjade att den medicinska professionen vågade söka hjälp, och det är mycket beklagligt att avdelningen inte finns kvar. När man inte har tillgång till specialkunskap och en mottagning där man kan känna sig någorlunda anonym blir det svårare att söka hjälp, säger Danuta Wasserman.

Skolan är en naturlig arena för att förmedla kunskap om psykisk hälsa och ohälsa, riskbeteenden och självdestruktiva handlingar. De senaste tio åren har flera skolbaserade suicidpreventiva program utvärderats. Ett är Youth Aware of Mental Health (YAM), som antropologen Camilla Wasserman och hennes kolleger på NASP har utvecklat tillsammans med amerikanska kollegor på Columbia University 

i New York.

YAM går ut på att stärka den psykiska hälsan genom medvetandeträning och träning i problemlösning och på det sättet minska självmordsbeteende hos unga.

Metoden har testats av Danuta Wasserman och hennes forskargrupp i en studie med drygt 11 000 deltagande 15-åringar från tio EU-länder. Efter att ha anpassats till svenska förhållanden prövas det nu i en studie i 163 skolor i Stockholms län.

– Det är ett viktigt och på samma gång väldigt roligt förebyggande program, som tar upp olika skyddande faktorer mot suicid, bland annat fysisk aktivitet, sömn, avkoppling, hur man hanterar olika livssituationer och kan hjälpa sig själv och sina kamrater.

Utvärderingar av YAM visar bland annat att nya incidenta fall av självmordsförsök och allvarliga självmordstankar har varit 50 procent färre jämfört med kontrollgruppen. Fallen av depression var 30 procent färre.

Några träningsredskap i ett hörn av arbetsrummet vittnar om att Danuta Wasserman själv ser den fysiska hälsan som en viktig byggsten i välbefinnandet. Gästföreläsningar och en strid ström av konferenser bidrar till bråda dagar, i konkurrens med chefskapet på NASP och den egna forskningen.

Vad är din egen drivkraft?

– Nu när jag börjat titta mer på samspelet mellan samhället, familjen och hur självmordsbenägna personer själva hanterar sina resurser har arbetet bara blivit roligare och roligare. Från att tidigare mest ha ägnat mig åt traditionell forskning om riskfaktorer och psykiatriska diagnoser, tar jag hela tiden nya trappsteg i min forskning. Det ger en stor tillfredsställelse, säger Danuta Wasserman.

För elva år sedan belönades Danuta Wasserman med Nordiska folkhälsopriset, som Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap (NHV) delar ut på uppdrag av Nordiska ministerrådet. I sin motivering framhöll juryn särskilt att hon bedriver en stor del av sitt arbete i nära samverkan med skolor, arbetsplatser och hälso- och sjukvård. Juryn pekade också på att hon byggt upp ett internationellt nätverk kring forskning för att förebygga självmord. 

Det internationella intresset har fortsatt. Under åren 2013–2014 var Danuta Wasserman ordförande i Europeiska psykiatriska föreningen. Hon sitter fortfarande i styrelsen och är ordförande i föreningens etiska kommitté. Eftersom hon också är medlem i styrelsens planeringsgrupp för Världspsykiatriska föreningen och aktiv i flera EU-projekt blir det många resdagar. Arbetsamt, men också till stor glädje.

– Att resa och få kännedom om andra kulturer hade jag alltid drömt om innan jag av politiska skäl tvingades lämna Polen. Då trodde jag inte att mitt liv skulle komma att gestalta sig så som det har gjort, säger Danuta Wasserman. 

Professor med tungt reseschema

Namn: Danuta Wasserman.

Jobb: Professor i psykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet (KI) och chef för Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP).

Bor: Nära Karolinska institutet, så det går att cykla eller promenera till jobbet om man skulle vilja.

Det gör jag på fritiden: Läser svenska och utländska tidningar för att få fågelperspektiv och olika bilder av verkligheten och hur folk lever, tänker och reagerar i andra länder. Läser historisk skönlitteratur, då historia är ett sätt att förstå nutid.

Dit reser jag gärna: Som ordförande i Europeiska psykiatriska föreningens etiska kommitté och aktiv i flera EU-projekt har jag ett tungt, men spännande reseschema. Just nu huvudsakligen Europa, men även andra kontinenter.