Det är bland andra Daniel Avidic, forskare i hälsoekonomi, som med hjälp av registerdata tittat närmare på effekterna av att ett antal sjukhus i Sverige lade ned sin cancerkirurgiska verksamhet under 1990- och början av 2000-talet.

Det är i ljuset av att det just nu pågår ett arbete för att koncentrera den högspecialiserade vården i Sverige – ett arbete som tar avstamp i Måns Roséns utredning »Träning ger färdighet. Koncentrera för vårdens bästa« – som Daniel Avdic berättar om sina resultat under ett seminarium.

Måns Roséns utredning har fått en del kritik, men Daniel Avdic anser att resultaten av den nu aktuella studien tyder på att det finns starka skäl att förvänta sig att en koncentration av den högspecialiserade vården kan komma att förbättra patientutfallet.

Han påpekar dock att studien fokuserar på just cancerkirurgi. Och att resultaten inte rakt av kan överföras till andra områden och åtgärder inom sjukvården. 

– Generellt skulle jag vilja säga att effektivitetsvinsterna är som störst inom vårdområden där det finns relativt små vårdvolymer och relativt komplexa behandlingar – i motsats till mer rutinmässiga ingrepp där patientvolymen är hög, säger Daniel Avdic under seminariet.

Han varnar också för att en alltför kraftig koncentration av vården kan skapa för hög arbetsbörda för kvarvarande kliniker.

– Det är absolut en sak som man måste ta i beaktande, säger han.

Mellan 1998 och 2007 lades 7 av de 64 cancerkirurgiska verksamheter som fanns i landet i början av perioden ned.

Nedläggningarna medförde stora ökningar av patientvolymerna för de kvarvarande sjukhusen i närheten. Det innebar i sin tur att kirurgerna ökade sitt årliga antal ingrepp med i genomsnitt 25 procent.

Och enligt Daniel Avdic visar alltså studiens resultat på positiva effekter av att fler patienter behandlades vid samma sjukhus:  

Överlevnaden förbättrades, risken för komplikationer minskade och livskvaliteten efter operation förbättrades. Sjukvårdskostnaderna påverkades inte nämnvärt, uppskattat via vårdtid.

Daniel Avdic konstaterar att många studier visat på en positiv koppling mellan patientvolym och vårdkvalitet. Han anser dock att han genom sina analyser faktiskt kan visa att det är just den ökade patientvolymen som lett till ökad kvalitet. 

Han drar alltså också slutsatsen att effekterna sannolikt har att göra med ökad erfarenhet hos kirurgerna – snarare än med förändringar i medicinsk teknik eller mer övergripande organisationsförändringar.

Daniel Avdic berättar även om preliminära resultat där han på ett liknande sätt studerat effekterna av att mödravården och neonatalvården genomgick en stark koncentration under 1990- och 2000-talet.

På grund av finansieringsproblem, underbemanning och låga födelsetal lade man ned en tredjedel av alla förlossningsavdelningar under en ganska kort period.

Men här är effekterna inte lika tydligt positiva.

– Det jag kan säga är att det finns vissa tendenser till att personaltätheten per födsel minskade markant vilket innebar kraftigt ökad arbetsbörda på kvarvarande förlossningsavdelningar, säger Daniel Avdic och fortsätter:

– Vi finner också resultat som tyder på att det finns ett samband med vissa typer av obstetriska trauman. Men vi ser också vissa positiva effekter för barnhälsan av att flytta från ett mindre till ett större sjukhus, säger Daniel Avdic.