Vid årsskiftet höjdes åldersgränsen för pension i lagen om anställningsskydd från 67 till 68 år, och 2023 höjs gränsen till 69. Budskapet från riksdag och regering är kristallklart: fler ska jobba längre. 

Utvecklingen har också gått i den riktningen under 2000-talet: 2005 arbetade 10 procent av samtliga 65–74-åringar, 2018 hade den siffran stigit till 17 procent. Men bland läkare är siffran betydligt högre. För cirka fem år sedan visade en undersökning av Läkarförbundet att över 40 procent jobbade vidare efter 65 i någon form, ofta som timanställda.

– Jag är säker på att siffran är högre i dag, jag märker att fler medlemmar är kvar i arbetslivet, säger Torsten Mossberg, ordförande för Seniora läkare.

Hans fingertoppskänsla verkar stämma om man studerar statistiken från Sveriges Kommuner och regioner (se figur): 2018 utgjorde läkare över 65 år nära 8 procent av samtliga yrkesverksamma läkare, för tio sedan var andelen bara hälften så stor. 

Den successiva höjningen av pensionsåldern har självfallet spelat in, men enskilda arbetsgivares insatser kan också ha haft betydelse. Ett exempel är Region Västernorrland, som sedan 2014 erbjuder medarbetare inom bristyrken att från och med 66 års ålder arbeta 80 procent med 100 procents lön.

Just nu nyttjar 13 medarbetare denna möjlighet, varav sju läkare. En av dem är Gunnar Johansson, snart 67 år, som är njurmedicinare på Örnsköldsviks sjukhus:

– Jag hade nog inte stannat så här länge om det inte hade varit för erbjudandet, säger Gunnar Johansson då Läkartidningen når honom vandrande på stan på sin lediga onsdag.

– Det är väldigt behagligt med en dag för andhämtning mitt i veckan, en dag då jag kan göra andra saker. Och under sommarhalvåret väljer jag i stället att ha ledigt var femte vecka, vilket är väldigt skönt!

Märker du någon skillnad i din arbetskapacitet jämfört med säg 2010?

– Inte mycket – ja, kanske är jag lite tröttare efter arbetsdagens slut. Och då är det ju bra att inte behöva jobba hundra procent.

Gunnar Johanssons argument för att jobba vidare efter 65 liknar dem som läkare angett i flera enkäter och studier genom åren: man känner sig behövd och efterfrågad, har erfarenhet som man fortfarande vill dela med sig av.

– Jag hade ju kunnat hoppa av vid 65 och börja som hyrläkare, men jag var lockad av att vara kvar med kollegorna och patienterna. Jag uppskattar kontinuiteten.

På Region Västernorrlands HR-avdelning berättar förhandlingschefen Gun-Britt Hägglund Strand att det var just önskan att minska beroendet av hyrläkare som var en av orsakerna bakom erbjudandet:

– Vi sparar en del pengar tack vare den här modellen. Men framför allt får vi högre kvalitet i vården.

Vad gör ni annars för att underlätta för läkare och andra vårdanställda att jobba efter 65?

– Vi försöker göra våra arbetsplatser attraktiva, men ännu har vi inte någon genomtänkt strategi för den äldre arbetskraften.

Borde ni inte ha det? Svårigheterna att rekrytera har ju funnits hos er i många år?

– Du har rätt, vi borde göra ännu mer.

Det är också slutsatsen bland många forskare på området: vissa arbetsgivare har börjat med »åldersmedveten« personalpolitik, men det är långt kvar. Sociologen och universitetslektorn Mikael Stattin vid Umeå universitet har studerat arbetsgivarnas och de vårdanställdas syn på pensionsåldern i grannregionen Västerbotten:

– Regionen har gjort lovvärda insatser, men även där saknas ännu en långsiktig strategi.

För att få fler att jobba längre måste man bli bättre på att förstå drivkrafterna bakom enskilda individers beslut att stanna i yrket, menar Stattin. I en enkät bland ett nittiotal 65-plussare i Västerbottens sjukvård – varav cirka en tredjedel var läkare – framkom ett argument så tydligt att det överraskade honom själv:

– Uppskattning! De lyfter fram behovet av stöd och uppskattning, av både chefer och kollegor. Att få höra att de fortfarande är värdefulla medarbetare. Flera uttryckte viss irritation över frågor om när de ska pensionera sig.

För läkarnas del är det ekonomiska incitamentet att jobba vidare ganska litet. Önskan att fortsätta beror mycket mer på en kärlek till yrket: läkarrollen är en central del av identiteten. Men för att kunna fortsätta efterlyser de inte bara kortare arbetstid, utan också andra arbetsrutiner, mindre administration och mer flexibilitet. 

Mikael Stattin har även studerat attityder till att arbeta efter 65 hos läkare och andra vårdanställda som ännu inte nått pensionsåldern. Ett vanligt svar bland läkarna har varit: »Jag kan tänka mig att jobba vidare, men inte under de här förutsättningarna.«

– Det är ju en väldigt tydlig indikation på att fler än i dag är beredda att arbeta kvar efter 65, om bara arbetsgivarna lyssnar till vad som behöver förändras.

I Mikael Stattins kartläggning framkommer att kvinnliga läkare är något mindre intresserade än sina manliga kollegor att jobba vidare efter 65. 

– En förklaring är att många kvinnor tagit huvudansvar i hemmet, och detta dubbelarbete har minskat deras lust och ork att jobba vidare.

Det kan också finnas sociala skäl bakom de kvinnliga läkarnas tidigare pensionering: en äldre make har redan gått i pension och man vill vara tillsammans mer.

Även detta sociala pussel måste vägas in i diskussionen om hur man ska få fler att jobba längre, menar Eva Vingård, tidigare överläkare och numera professor emeritus i arbets- och miljömedicin vid Uppsala universitet:

– Jag tycker att arbetsgivare ska sätta sig ner med varenda anställd som fyllt 60 och resonera utifrån frågorna: Hur ser du på din framtid här under de närmaste tio åren? Hur länge kan du tänka dig att jobba? Hur kan arbetsuppgifterna anpassas? Vilka behov av vidareutbildning har du?

Eva Vingård är ledamot i Delegationen för senior arbetskraft, som regeringen tillsatte härom året. Nyligen kom hon själv med ett bidrag till delegationens 

serie av rapporter: »Vad blir sämre och vad blir bättre när man blir äldre?«

– Flera fysiska förmågor blir sämre med högre ålder, medan de mentala snarare
kan förbättras genom erfarenhet och mognad. Specialiteter med fysiskt krävande uppgifter blir tuffare, men arbetssituationen kan alltid anpassas. Jag har en vän som är 73 och ortoped. När det blev för tungt att stå längre perioder har han nu specialiserat sig på fotkirurgi, där han kan sitta i stället.

Hon blir beklämd av att höra hur många arbetsgivare som inte i tid anpassat arbetsförhållandena.

– Vi är ett gäng som läste medicin ihop och vi hade nyligen en återträff, alla över 70. Några av oss är fortfarande igång, men många hade slutat redan i 60-årsåldern, speciellt de som blivit allmänläkare. Vissa hade gått i missmod. Det är ett organisatoriskt misslyckande att välutbildade läkare som har god hälsa och i grunden älskar sitt arbete slutar för att arbetsförhållandena är för dåliga.

Eva Vingård är förundrad över den slitstarka 65-årsnormen, att just 65 skulle vara en »lagom ålder« att sluta jobba när det nu finns en flytande pensionsålder mellan 62 och 68 år:

– Tänk bort 65-årsgränsen! Det som avgör hur länge man kan arbeta är ofta de fysiska kraven. En industriarbetare kan ha svårt att fortsätta efter 60, en dansare pensioneras vid 40, en toppatlet ännu tidigare. 

Region Östergötland beslutade nyligen att ta bort även 68-årsgränsen. Rätt beslut?

– Absolut! Varför ska ålder över huvud taget vara ett kriterium för att få sparken? Jag hade gärna fortsatt som överläkare och professor efter 67, men det gick inte. Nu är jag 72 och har förmånen att kunna fortsätta med olika arbetsuppgifter med anknytning till Uppsala universitet. Men det är inte alla förunnat.

Finns det inte en poäng med att arbetsgivaren vid en viss ålder har möjlighet att säga »tack och hej?« Darrningar och demens är ju trots allt vanligare bland dem som fyllt 70?

– Nej, jag ser ingen poäng med en åldersgräns, en 40-åring kan vara lika olämplig för ett jobb som en 70-åring. De allra flesta 70-åringar är synnerligen vitala medborgare. Uttrycket »70 är det nya 50« har stöd i forskning sedan 1970 om 70-åringars fysiska och mentala hälsa.

Torsten Mossberg, som också sitter i Läkarförbundets styrelse, vill ändå lyfta de känsliga problem som kan uppstå när läkare fortsätter att vara verksamma långt upp i åren:

– Vår förening ordnar resor till olika platser i Europa. Några gånger har det hänt att jag talat med kollegor på resan som glömt var vi är eller vart vi är på väg. När jag sedan får höra att samma läkare fortfarande tar emot patienter blir jag lite orolig.

Han menar att läkare är för dåliga på att prata med varandra om känsliga frågor som berör yrket.

– Man måste våga säga till en kollega: »Jag tycker inte att du ska ta emot patienter längre.«

Om man är öppen med att sådana etiska problem kan uppstå, blir det också lättare att slå fast huvudbudskapet: äldre läkare besitter erfarenheter som är helt avgörande för att få vården att fungera bättre.

– En anhörig kom nyligen till en vårdcentral med svårdefinierade smärtor. Läkaren i 70-årsåldern ställde blixtsnabbt den rätta diagnosen: körtelfeber. Om du har mött hundratals eller tusentals patienter med sådana smärtor, då vet du.