I Gällivare är AT-läkarna Ida Regnér och Caroline Rajala inne på det avslutande primärvårdsblocket. Läkarlegitimationen är inom räckhåll.
Trots det känner de sig uppgivna. Finns det jobb inom sjukvården för dem framöver? Och under vilka förhållanden kommer de i så fall att jobba?
Före jul fick AT-läkarna i Region Norrbotten veta att AT-lönerna – som de senaste åren årligen räknats upp – kommer ligga kvar på 2019 års nivå i år. Det har skapat stor ilska och besvikelse.
– Det känns som om man drar undan mattan för oss, säger Ida Regnér och påpekar att majoriteten av de nuvarande ST-läkarna började som AT-läkare i regionen.
En annan sak som sticker i ögonen på dem är att HR-chefen gått ut i lokala medier och sagt att regionen tänker satsa på att locka varslade Stockholmsläkare till Norrbotten.
– Det känns som om de sågar av grenen. Hur ska det gå med läkarbemanningen i framtiden? De verkar inte måna om att vi ska vara kvar, säger Caroline Rajala.
Samtidigt hör de ST-läkarna och de nyblivna specialisterna berätta om en allt tuffare arbetsbelastning i kombination med mindre inflytande och sämre löner. Enligt läkarföreningen har de nyblivna
specialisternas ingångslöner gått ner med en dryg tusenlapp på ett och ett halvt år. Region Norrbotten har dock en annan uppfattning om hur lönestatistiken ska tolkas.
En konsekvens av sparbetingen är att fler beslut tas centralt, allt längre från verkligheten på sjukhusgolvet.
– Det finns väldigt lite spelrum för individuell lönesättning. Det är tarifflöner över hela linjen och chefer säger att de inte har något mandat utan hänvisar hela tiden till HR, säger Peter Johansson, som är ordförande i läkarföreningen Norrbotten.
Region Norrbotten har sagt att en dryg miljard kronor måste sparas in fram till 2025. Sedan september förra året råder anställningsstopp. Enligt läkarföreningen har det resulterat i färre ST-tjänster. Inom slutenvården finansieras inte ST-tjänsterna centralt, utan av klinikerna.
– Arbetsgivaren själva säger att de varit återhållsamma, och vi har hört flera medlemmar som har blivit lovade en ST-tjänst men sedan inte fått någon, säger Peter Johansson.
Han tror att de kommande åren blir tuffa. Men han ser inte läkarvarsel och uppsägningar som troliga, med tanke på att Norrbotten har relativt få läkare per invånare.
– Jag tror det blir svälta räv. Man bantar ner och tar inte in folk i stället.
Peter Johansson är mest oroad över de unga kollegornas inträde på arbetsmarknaden.
– De riskerar att stanna upp i karriären, och en del kanske aldrig lyckas komma in. Jag tror det blir kärvt.
Anne Liljedahl, ordförande Sylf Norrbotten, vittnar om en växande oro bland de unga läkarna. Sylf får in fler frågor än vanligt.
– Bland annat om AT och AT-löner, men också runt ST-tjänster. De har blivit svårare att få ST. Det är allmänt svårare och tuffare.
På frågan vad hon är mest orolig för svarar hon:
– Att folk ska flytta. De som kommit hit utan någon koppling väljer att flytta om arbetsvillkoren försämras. Och jag är också orolig över att vi som är kvar riskerar att bli sjuka när vi är för få.
I Västerbotten står regionen också inför rekordbesparingar. En halv miljard ska sparas in på tre år. Regionen har minskat antalet AT-platser med 20 procent i år. Våren 2019 infördes hårda restriktioner för nyanställningar, och i slutet av förra året fattades ett beslut om att 160 tjänster inom hälso- och sjukvården ska tas bort. Men man har sagt att det kan bli fler än så.
Cecilia Nordenson, överläkare på Kirurgicentrum vid Norrlands universitetssjukhus och ordförande i Västerbottens läns läkarförening, berättar att möjligheten att tillsätta klinikfinansierade ST-tjänster har tagits bort. Enligt henne fyller de centralt finansierade ST-tjänsterna bara hälften av behovet – och nu varnar hon för ett utbildningsunderskott.
– Det är extremt kortsiktigt tänkt. Det märks kanske inte direkt, men det kommer att straffa sig. På fem, sex år tror jag att vi börjar se konsekvenserna, och det kommer att leda till ökade stafettkostnader.
Cecilia Nordenson förutspår att det blir hårdare konkurrens om ST-tjänsterna, mer gråblockande och en ökad risk att icke-specialister blir utnyttjade framöver.
Som allmänkirurg på Norrlands universitetssjukhus, där hon jobbar mycket med regionsjukvård, är hon även bekymrad över en annan konsekvens: att sjukhuset ska förlora sin universitetssjukhusstatus. Hon beskriver läget på flera kliniker som skört bemanningsmässigt.
– Vi är ett litet universitetssjukhus, och det är svårare för oss att rekrytera.
I Region Jämtland–Härjedalen väntar också neddragningar. Den hårt skuldsatta regionen fick nyligen höra att det kommunalägda Kommuninvest vägrar att låna ut mer pengar till dem. I slutet av förra året beslutade politikerna att personalkostnaderna inom hälso- och sjukvården ska minskas med 90 miljoner kronor i år. Det innebär ungefär att 160–180 befattningar ska tas bort. Varsel kan inte uteslutas, enligt hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande.
Det stora sparpaketet förvånade den lokala läkarföreningen. Dels med tanke på att regionen får mer pengar av staten i år genom det nya skatteutjämningssystemet, dels för att man just gått igenom ett ekonomiskt stålbad med en neddragning av 100 tjänster.
Läkarföreningen är bekymrad över att regionen »sparar genom osthyvelprincipen igen« och menar att underläkarna kommer att drabbas hårdast initialt. Vikariat förlängs inte och ST-tjänster tillsätts inte – trots att de behövs. Alla nya anställningar behovsprövas väldigt hårt, och läkarföreningen får allt fler frågor från klinikombuden.
– Att göra dessa besparingar och tro att allt vårdutbud ska fortgå som vanligt är vansinnigt. Det påverkar tillgänglighet, väntetider och vårdutbud. Osthyveln fungerar inte, säger Annika Östling, ordförande i Jämtlands läns läkarförening.
Hon jämför dagens läge med 1990-talet. Då var det också svårt att få in en fot i sjukvården, även om det inte gick så långt som till läkarvarsel. Själv blev hon varnad för att börja läkarutbildningen 1995.
– Vi har nästan ingen 60-talistgeneration med läkare här i primärvården i Jämtland. Jag tror att vi riskerar att få en ny förlorad läkargeneration.
Plötsligt känns framtiden osäker för de unga läkarna.
– När jag började läkarutbildningen tänkte jag inte ens tanken att jag i framtiden skulle få svårt att få jobb, säger Ida Regnér och fortsätter:
– Ska man ens vara läkare? Var ska man jobba? Var får man en dräglig arbetsmiljö? Det är ett återkommande samtal på många raster och luncher.
Själv har Ida Regnér, som egentligen drömmer om att bli gynekolog, börjat fundera på alternativa karriärer för att ha en »plan B«.
– Jag vet att jag älskar arbetsuppgifterna som läkare. Men jag är rädd att det slutar med att jag ändå vantrivs för att jag inte har någon möjlighet att påverka min arbetssituation och att jag blir slutkörd av arbetsmiljön.
Även Caroline Rajala börjar vackla i sitt yrkesval.
– Jag har aldrig ifrågasatt mitt val av yrke förrän det senaste året. Men arbetsbelastningen är så hög. Man går aldrig hem och är nöjd med sin insats. Är det värt att jag känner mig otillräcklig och ibland inte kan sova om nätterna?
Läs även: Tuffare tider oroar unga läkare
