»Sverige har mycket att lära av länder med mindre resurser«

Sätt på tv:n eller öppna dagens tidning: statsepidemiolog Anders Tegnell är där. Att ständigt vara tillgänglig är en del av hans och Folkhälsomyndighetens strategi för att hantera det nya coronaviruset, sars-cov2.

– Om inte vi går ut i media gör andra det, och då kan nyheter och budskap spridas som vi menar inte är sanningsenliga eller rimliga. Det är ett sätt för oss att hålla ryktesspridningen i schack, säger han.

Ett bevis på att strategin ger effekt är turerna i början av februari kring en uppmärksammad tysk forskningsartikel. Efter diskussioner på myndigheten ansåg Anders Tegnell att den felaktigt gav bilden att en person utan sjukdomssymtom spred coronasmittan vidare. Han vände sig till Världshälsoorganisationen (WHO) och uppmanade dem att yttra sig om huruvida det ligger någonting i uppgiften att man kan smitta innan man är sjuk.

– Redan nästa dag slog WHO fast att coronaviruset möjligen kan överföras från smittbärare som inte uppvisar symtom, men att det är väldigt ovanligt och inte väsentligt för smittspridningen. Det var dit vi ville komma. 

Det har gått tio år sedan svininfluensan A/H1N1 spred sig över världen och klassades som en pandemi. Då var Anders Tegnell chef för smittskyddsenheten på Socialstyrelsen och en av dem som beslutade att driva igenom en massvaccination. Drygt 5 miljoner svenskar fick det då kliniskt oprövade vaccinet Pandemrix. En konsekvens blev att runt 400 personer, främst barn och unga, insjuknade i narkolepsi som biverkan. Massvaccinationen har kritiserats – bland annat har man pekat på att flera andra länder valde att bara vaccinera riskgrupper.

Men Anders Tegnell försvarar fortfarande beslutet. 

– Grundat på den kunskap vi hade – både om hotbilden från influensan och om vacciner – var det ett logiskt beslut. Det hade gjorts omfattande utredningar om vilket som var bästa sättet att hantera en pandemi, och där var världens experter eniga: om man har ett vaccin på plats är det bästa man kan göra att använda det.

– Det pratades mycket om att det var ett för dåligt testat vaccin, men det är inte sant. De biverkningar som uppstod var för ovanliga för att fångas upp av något rimligt kvalitetssäkringssystem.

Vilka lärdomar har du dragit av kritiken?

– Lärdomen är att ha ännu robustare system på plats för att tidigt upptäcka signaler om eventuella biverkningar innan man börjar massvaccinera.

Kan man göra det i dag?

– Nja. Våra vaccinregister och möjligheter att samköra dem är fortfarande begränsade. Lagstiftningen behöver ändras för att göra det på ett effektivt sätt.

I Sverige finns inte det motstånd mot vaccination som märks i andra delar av Europa. I flera länder har vaccinationstäckningen sjunkit de senaste åren, och samtidigt har bland annat mässlingsfallen ökat kraftigt. Förra året gick WHO ut och varnade för utvecklingen – fyra europeiska länder förlorade sin status som mässlingsfria.

Att Sverige ligger bra till beror enligt Anders Tegnell på det svenska BVC-systemet och elevhälsan. Men också på att vaccinationen är frivillig. De senaste åren har flera länder i Europa, bland annat Italien, Frankrike och Tyskland, infört obligatoriska vaccinationsprogram för att få upp täckningsgraden. Obligatoriet innebär att barn inte får gå i förskola och skola om föräldrarna inte kan styrka att de är vaccinerade.

– Det är min absoluta åsikt att frivillighet är bästa systemet. Jag tror aldrig man kan nå så långt som vi gjort om man i stället använder tvång. Är vaccinationen frivillig får du större förståelse hos människor om varför den är viktig. Med tvång kommer det alltid att finnas grupper som hittar sätt att kringgå det de upplever som ett onödigt tvång.

Ander Tegnell anser att förutsättningarna för smittskyddet ändrats till det bättre i och med Folkhälsomyndighetens tillkomst i januari 2014. Dåvarande Smittskyddsinstitutet och Statens folkhälsoinstitut slogs samman, samtidigt som större delen av Socialstyrelsens arbete med miljöhälsa och miljö- och folkhälsorapportering fördes över till den nya myndigheten. Den 1 juli 2015 tog Folkhälsomyndigheten över det samordnande ansvaret för smittskyddsområdet, vilket tidigare hanterats av Socialstyrelsen.

– Vi lägger mer kraft på att ha personer som följer utvecklingen, och vi gör mer egna analyser och bedömningar. Tidigare var expertisen mer spridd, nu har vi större möjligheter att skapa en samlad bild.

Hur är den svenska beredskapen nu, jämfört med vid svininfluensan 2009?

– På nationell nivå är vi mer samspelta än vi var då. Vi har mer planering och mer samarbete mellan olika myndigheter. 

Vilka utmaningar ser du för det svenska smittskyddet förutom coronaviruset?

– Antibiotikaresistens är en fråga med hög prioritet och ett tydligt tecken på att kampen mot infektionssjukdomarna inte är över. Nu tittar vi också mycket på den snabba ökningen av gonorré. Det speglar en annan riskuppfattning när det gäller sexuella kontakter än till exempel under hiv-tiden.

Vad kan man göra för att stoppa ökningen?

– Att ändra folks beteende och riskuppfattning är aldrig lätt, men det är den vägen man måste jobba. Förståelsen måste öka om att det här är en sjukdom att ta på stort allvar.

Anders Tegnell konstaterar att en spridning av coronaviruset i Sverige kommer att skapa ett hårt tryck på sjukvården. I regionerna finns inte den extra kapacitet som skulle behövas i ett krisläge. 

– Sjukvården behöver stärka sin förmåga att ta emot stora grupper av patienter. Regionerna behöver fundera över hur de kan hantera extra patienter som behöver avancerade hjälpmedel för till exempel andning.

Som statsepidemiolog har Anders Tegnell ansvar för att övervaka och förmedla kunskap om smittsamma sjukdomar i Sverige. Men det är landets 21 smittskyddsläkare som planerar, organiserar och leder smittskyddsarbetet i respektive region. Därför sker mycket av arbetet i samverkan, för närvarande med gemensamma telefonmöten där alla deltar två gånger i veckan. 

– Under våra möten går vi igenom olika möjligheter till åtgärder och får snabb återkoppling om vad som är möjligt att göra på bästa sätt. 

Finns det exempel på när ni varit oeniga, om coronaviruset eller i andra frågor? 

– Det uppstår ofta diskussioner kring skrivningar, men hittills har vi alltid hittat gemensamma ställningstaganden i de frågor där vi behöver göra det. 

Anders Tegnell är infektionsläkare från början. Det senaste jobbet han hade som kliniker var på infektionskliniken i Linköping, där han var med och byggde upp sjukhusets högisoleringsenhet. Han läste medicin i Lund, och 2002 doktorerade han efter tio års studier av infektionsrisker i samband med hjärtkirurgi. Senare har han också studerat epidemiologi i London.

Saknar du det kliniska arbetet?

– Nu är det över tjugo år sedan jag jobbade kliniskt. Men det är ändå något jag hela tiden bär med mig. Även om sjukvården i många delar har förändrats så är den sig samtidigt ganska lik. 

På vilket sätt är den erfarenheten användbar i ditt nuvarande jobb?

– Den ger mig bättre förutsättningar att förstå och ta hänsyn till de utmaningar som kliniker har. I underlag och andra dokument riktade till dem kan jag betrakta informationen med deras blick. Jag kan fråga mig om den skulle vara användbar för mig om jag satt i deras ställe.

Hur ser dina kontakter med läkarna ut?

– Mycket av våra kontakter går genom de smittsamma sjukdomarna, och där har vi en lång tradition av nära kontakt med framför allt infektionsklinikerna. Sjukvården behöver ta ett steg framåt. Vi kan inte hantera de framtida hälsoproblemen i Sverige genom att vårda de sjuka, vi måste bli mycket bättre på att arbeta förebyggande och stoppa inflödet av sjukdomar. 

Vad menar du med att jobba förebyggande?

– Framför allt behöver primärvården ta ett starkare grepp om sitt befolkningstänk. Nu är man väldigt fokuserad på att ta hand om patienterna när de kommer och är sjuka. I stället borde man delta i en bredare diskussion med till exempel skola och socialtjänst om hur man kan förbättra folkhälsan. 

Vad är din egen drivkraft? 

– Jag började intressera mig för det här området när jag under några år arbetade i Laos för WHO. Där lärde jag mig vikten av att jobba förebyggande på befolkningsnivå. Det kunde handla om att se till att det finns stödstrukturer på plats för att sjukvården ska kunna bli ett effektivt sätt att inte bara bota sjukdomar utan också att förebygga dem. Laos var, och är fortfarande, ett väldigt fattigt land. När jag kom dit första gången fanns egentligen ingen sjukvård. 

Anders Tegnell var med om att bygga upp vaccinationsprogrammen i Laos. Han såg vikten av att ha en struktur i botten för att få till en konstant och hållbar leverans av vaccin och vaccinatörer ut i hela landet. För att få det att fungera var det nödvändigt att få ihop helheten.

– Det tänket har följt med mig under mitt yrkesliv. Vi måste ha en struktur som tar hand om helheten, inte bara springa runt och lösa de enskilda frågorna. Hur hanterar vi de frågor som uppstår utan att behöva bygga upp en ny verksamhet för just det här?

Kan du ge ett konkret exempel?

– Tyvärr har vi en tendens att hantera varje problem separat, utan att se vilka lösningar vi redan har på plats. Vi behöver bli vassare digitalt och skapa mer automatiska överföringar från olika journalsystem in i olika rapporteringssystem. 

Anders Tegnell har just tillbringat en vecka i Kongo, ditbjuden för att få veta mer om landets övervaknings– och varningssystem för epidemier. Svenska ambassaden i Kongo har fått frågan om Sverige kan vara med och stötta en vidareutveckling av systemet.

– Det är roligt och extremt lärorikt att arbeta internationellt och se hur man hanterar saker i andra länder. WHO-kontoret i Brazzaville har digitaliserat sin datainhämtning på ett sätt som vi ännu inte har gjort i Sverige. Vårdpersonal skickar in data via sina mobiltelefoner direkt in i system. Med hjälp av kartprogram kan man sedan göra bedömningar och se var man har svagheter i sin struktur, till exempel var man har brist på vaccin.

Är svensk sjukvård bakbunden av sina goda resurser?

– Vi har mycket att lära av de som har mindre resurser och som kanske arbetar effektivare än vi gör. Har man mycket resurser behöver man inte alltid tänka så mycket på samordning och effektivitet. 

Du rör dig mycket i miljöer med smittsamma sjukdomar – är du själv rädd någon gång?

– Nej, det är jag inte. Min privata teori är att som infektionsläkare kan man gå åt två håll – antingen blir man väldigt ångestfylld eller så stänger man av totalt. Jag stänger av och tänker inte på det.

Har du råkat illa ut någon gång?

– Jag har sett mycket sjukdom runt mig, men så här långt själv haft tur. Jag är väl lite naiv och tror alltid att det går bra den här gången också.

Vilka egenskaper är viktiga att ha i din roll?

– Det är bra att kunna lyfta upp frågor från detaljnivå till en mer generell nivå. Jag försöker ta med mig mina erfarenheter från ett område till ett annat och använda dem på ett bra sätt. Vi har kunnat hantera olika problem tidigare, då är det viktigt att visa att de erfarenheterna hjälper oss att inte alltid behöva börja om från början när vi ska arbeta med något nytt.

Var hämtar du energi vid sidan av jobbet? 

– Hemma. Vi bor ute på landet utanför Linköping i en gammal gård, och där finns ständiga renoveringsprojekt att syssla med. Jag pysslar i trädgården och hugger ved. Ibland är det bra att stänga av hjärnan genom att göra lite mer repetitiva saker. 

Fotnot: Intervjun med Anders Tegnell gjordes för några veckor sedan.