»Okej om jag startar en tråd med dig, mig och folk från olika sjukhus som är intresserade av att skapa en manifestation?«
»Absolut! Kommer att växa jättesnabbt.«
Den meddelandeväxlingen mellan ST-läkarna Laura Björnström och Akil Awad blev startskottet för Stockholms sjukvårdsupprop en måndagskväll i november förra året.
De kände varandra från Södersjukhuset (Sös), där de båda fortfarande jobbar.
Tidigare den dagen hade Sös och Danderyds sjukhus meddelat att de varslade 200 tjänster, däribland läkare. Detta inte långt efter att Karolinska universitetssjukhuset varslat 600.
Redan nästa morgon hade 1 000 personer anslutit sig, och ett par dagar senare var man uppe i 10 000.
– Jag tror att det var för att folk tänkte precis som vi. De blev besvikna och arga och ville visa bilden på golvet, berättar Laura Björnström.
Budskapet var enkelt: Vården gick på knäna, och i det läget var det orimligt att varsla – patienter riskerade att dö i korridorerna. Det behövdes i stället satsningar både på akutsjukhus och vårdcentraler.
– Spela Tetris med patienter och prioritera på ett sätt som liknar krigstriagering … att kalla det för något annat än att människor far illa och ibland dör, det är att hålla inne med sanningen, säger Akil Awad.
Ett par dagar efter att gruppen bildats började journalister höra av sig. Det blev stor massmedial uppmärksamhet i tidningar, radio och tv som tog det mesta av Laura Björnströms och Akil Awads vakna tid utanför jobbet.
– Man fick använda rasterna på jobbet. Man fick mindre sömn. Det var nästan dygnet runt, berättar Akil Awad.
Men genom sociala medier bildades också en grupp om ungefär tio personer, både läkare och sjuksköterskor, runt Laura Björnström och Akil Awad. De tog på sig olika roller såsom att sköta sociala medier, designa en logotyp och lägga upp en medial strategi.
– Det var riktigt häftigt hur folk hittade sina platser. En fixade affischen och loggan, någon Instagram-kontot … det var som en tomteverkstad, berättar Laura Björnström.
Denna verkstad blev nödvändig för att lyckas med de mål som gruppen satte upp. Där ingick till exempel att samla vittnesmål från vårdpersonalen, vilket krävde att varje berättelse granskades för att säkra patienternas anonymitet. Över 400 har kommit in hittills.
Att nå den breda allmänheten var en uttalad strategi från första början. Det gjordes till exempel genom att organisera en manifestation på Norrbro i Stockholm och att ställa upp på intervjuer och debatter i allehanda medier. De båda ST-läkarna har sagt nej till samtal med politiker i slutna rum; de vill ta det offentligt för att ställa politikerna till svars.
– Vi ville tydliggöra diskrepansen mellan vår bild och den som politikerna har. Det krävdes en hel del jobb för att det skulle bli av. Politikerna tackade nej många gånger, säger Akil Awad.
Har ni tänkt mycket kring budskapet och dess paketering?
– Ja, det har varit en jätteprocess med formuleringar. Och med hur mycket lösningar vi ska föreslå – vi formulerar ju problemen, vi är inte politiker, säger Laura Björnström.
Hon menar att den nu pågående corona-pandemin ställer frågan om vårdplatser på sin spets och aktualiserar uppropets syfte.
– Man kan inte vara fullständigt förberedd för alla kriser eller hot, men däremot hade man kunnat ha ett mycket bättre utgångsläge i Stockholm, säger hon och fortsätter:
– Vi kommer fortsätta att trycka på att man måste prioritera bättre och ta den här pandemin som en lärdom – att vi behöver ordentliga satsningar på akutsjukhusen. Det märks tydligt nu, de här patienterna kan man inte hjälpa i större utsträckning på närakuterna, utan det är akutsjukhusen och intensiven som är belastad.
Akil Awad menar att de inte kommer att sätta sig i något förhandlingsrum med politikerna. Det får andra göra.
– Vi kan vara en väckarklocka, en inspiration, och uppmärksamma de problem som finns. Förhoppningsvis kan vi starta en diskussion, men i slutändan är det andra, med ett officiellt mandat att förhandla, som måste föra den diskussionen, säger Akil Awad.
Laura Björnström sitter i styrelsen för Sveriges yngre läkares förening, Sylf. Både hon och Akil Awad är dessutom engagerade i Södersjukhusets läkarförening. Men uppropet är inte fackligt.
– Nu behövdes något annat, för den fackliga vägen är väldigt kompromissande. Det är en bra väg, men den är för långsam när det är så här illa, säger Laura Björnström.
Stockholms sjukvårdsupprop präglas av en professionalism. Gruppen bakom uppropet har en pressansvarig, konton i sociala medier, en »hashtag« för uppropet och en webbsida.
Tillsammans med ett pyrande missnöje i yrkeskårerna och ett rakt budskap har det gett en stor medial uppmärksamhet som mobiliserat både professionerna och allmänheten. Det gäller också efter att sjukhusen tog tillbaka sina varsel i februari i år, då besparingskraven ligger kvar.
Nu vill Stockholms sjukvårdsupprop utvecklas ännu mer.
– Vi skulle vilja ge allmänheten i Stockholm en chans att också yttra sig om vården, såsom en namninsamling. Och att vi sprids ännu mer i journalistiken. Har vi nått så här långt kan man ju önska ännu mer, säger Laura Björnström.
Sociala medier är en viktig motor för Stockholms sjukvårdsupprop. Och de spelade stor roll på Sahlgrenska universitetssjukhuset i januari 2017.
»I dag nådde jag en gräns där jag känner att läget på akuten/Sahlgrenska är utom kontroll, den är utan tvekan patientosäker. Jag är förtvivlad och förbannad.«
Så skrev Valeria Castro, specialistläkare i internmedicin, på Facebook efter ett arbetspass på akuten. Då hade en redan tuff vårdplatssituation, som fackförbunden 6:6a-anmält i december, försvårats av den pågående influensan.
– När jag kom ner på akuten i januari 2017 var läget det värsta jag hade sett. När man inte kunde lägga in patienter utan att de fick ligga två–tre dygn på britsar kände jag att det inte gick längre, berättar Valeria Castro.
Hon skrev sitt inlägg i ren frustration, utan en tanke på att någon egentligen skulle bry sig. Men nästa dag hade tusentals regerat på inlägget och spridit det vidare.
– När jag vaknade dagen efter och journalisterna började kontakta mig förstod jag att »okej, nu har vi fått mediernas ljus på detta«.
Varför tror du att ditt inlägg fick sådan uppmärksamhet?
– Jag tror att det var formatet som gjorde att det spreds väldigt. Det var ganska starkt och kortfattat. Man märkte att det var i affekt, att det var från hjärtat. På sociala medier är det vad som behövs.
– Sedan tror jag att det fanns en frustration hos medborgarna i Västra Götaland och Göteborg. Att en läkare då går ut och säger att det här är oacceptabelt tror jag sätter igång något hos folk, att »oj, nu är läget riktigt allvarligt«.
Det blev intervjuer i tidningar, radio och tv, både lokalt och på riksplan. Men med uppståndelsen kom också tvivel. Hade hon gått för långt?
– De tankarna kom så fort medierna började kontakta mig. Får jag göra det här som arbetstagare? Får jag prata om min arbetsplats?
Valeria Castro kontaktade sitt fack och Sahlgrenska sjukhusets pressansvariga. Hon fick grönt ljus och stöttande kommentarer från båda instanserna. Då var det bara att smida medan järnet var varmt. Valeria Castro kontaktade kollegor både i läkar- och sjuksköterskekåren.
– Jag skulle inte säga att jag är blyg, men jag är inte så jättebekväm med att vara i rampljuset. Då var det viktigt för mig att känna att detta inte handlade om mig som person, utan att jag kämpade för en sak och var en del av ett nätverk.
Hon och hennes kollegor gick förbi sjukhusledningen och tog direktkontakt med politiker, som bjöds in till akuten och till debatt, vilket medierna hakade på. Dessutom anordnades en tvärfacklig manifestation i snöyran utanför sjukhuset.
– Jag tror att det gjorde att ett starkt fokus lades på akuten. Medierna ställer ju alltid frågan »Vad gör ni nu?«. Det kändes verkligen att det blev en stor press på politikerna, säger Valeria Castro.
Hon tror att den mediala uppmärksamheten, i kombination med att Arbetsmiljöverket kritiserade sjukhuset för arbetsmiljön på akuten, var orsaken till att sjukhusledningen »tog i med hårdhandskarna« för att komma till rätta med problemen. Bland åtgärderna fanns ett nytt mandat för läkarna på akuten att placera ut patienter på avdelningarna.
– Det förbättrade ju arbetsmiljön på akuten. Men problemet kvarstår, vi har inte tillräckligt med vårdplatser på avdelningarna. Där blev det ju inte bättre. Å andra sidan blev det mer samarbeten över avdelningarna, fler tog ansvar för patienterna.
Ledde det till något mer?
– Det bröt både en tystnadskultur som kanske fanns och hierarkin mellan arbetsgivare och arbetstagare. Man kunde visa för sina kollegor att vi skulle ha ett öppnare samtalsklimat. Det tror jag var det bästa som hände utifrån det här uppropet.
Liksom Akil Awad och Laura Björnström i Stockholm blev Valeria Castro en förgrundsfigur för vården lokalt. Medier har ofta kontaktat henne för att få kommentarer till olika problem kopplade till vårdplatser och trycket på akuten.
Skulle du göra något annorlunda i dag?
– Jag lärde mig att vara selektiv med vem man pratar med. Man får sina kontakter inom medierna och känner av vilka som är seriösa och vilka som inte är det.
Den mediala uppmärksamheten ledde till att Valeria Castro valde att ta en tydligare facklig roll för arbetsmiljön. Sedan tidigare var hon ordförande för Sveriges yngre gastroenterologer. Nu tog hon steget och blev skyddsombud.
– Jag kände att jag kunde jobba mer sakligt med den struktur som jag tror på. Det var det största för mig – att jag kände att jag funnit en ny roll.
Valeria Castro tycker det är viktigt att inte förlora hoppet även om förändringen ser ut att gå trögt och man kanske inte når hela vägen.
– Vi har fortsatta problem. Men samtalsklimatet har blivit bättre och sjukhuset har öppnare kanaler.
Sommaren 2013 drog två ST-läkare igång det som kom att bli det landsomfattande »Läkaruppropet«. Lollo Makdessi, som läst medicin och arbetat i Linköping, Karlskoga och Örebro, och Märit Halmin från Stockholm träffades på Danderyds sjukhus, där de gjorde sina respektive ST.
Det här var kort efter journalisten Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter om »New public management« och resursproblemen i vården.
– Det som jag tidigare sett som flertalet isolerade problem satte han in i ett system, berättar Märit Halmin, som i dag jobbar på intensivvårdsavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm.
I en artikelserie beskrev han ett system-skifte i vården där »prislappen går före patienten«.
– Jag tyckte det var irriterande att han beskrev det – varför hade inte vi läkare tagit ton? Men jag fick även ett hopp: om det fanns ett system gick det ju att förändra. Hade det varit isolerade problem hade det varit ett helvete att ta striden, säger Märit Halmin.
De bestämde sig för att försöka få till ett upprop bland läkarna. Målet var att lyfta fram det systemfel de såg, där ersättning till sjukvården styrs av vilka diagnoser patienterna får och där fokus var att beta av så många patienter som möjligt.
Tisdagen den 18 juni publicerade de uppropet på en webbsida för kampanjer och mejlade några kollegor som de ville skulle skriva på och sprida budskapet. Under dagarna som följde hade de en debattartikel i Läkartidningen och samlade på sig tusentals underskrifter. Det ledde till intervjuer i flera riksmedier, inbjudningar till debatter och seminarier och året därpå till socialminister Gabriel Wikström.
– Vi blev lite förvånade över hur fort det gick och att vi fick så otroligt mycket medhåll. Förutom själva underskrifterna blev vi nedmejlade av alla möjliga, säger Lollo Makdessi.
Märit Halmin tyckte att det var roligt att de fick ett genomslag, det var ju poängen. Men det hade också sina avigsidor.
– Jag hade inte planerat det och tänkt att jag skulle bli någon frontfigur. Jag tycker det är helt oskönt att vara med på bild, jag var ganska obekväm i den positionen, men kände att det var ett nödvändigt ont, säger Märit Halmin.
Hon tyckte att hon höll på att bli en »sjukvårdens Leif GW Persson« som var med överallt där det diskuterades vårdplatsbrist.
– Jag kände mig skitdum, att »det här är ingen idé att jag går ut och talar om, jag är narkosläkare, inte expert på det här«. Men jag försökte få med andra läkare, för jag tyckte att det var viktigt.
De båda läkarna tycker inte att de hade någon tydlig strategi för att nå ut eller att de kunde sociala medier, vilket annars hade kunnat vara en fördel.
Vad gjorde att ni nådde så långt utanför sjukhusens väggar?
– För att vara så komplext tror jag att vi var ganska konkreta. Vi började med att säga att vi var oroliga för dig som behöver sjukvård i Sverige. Det kan man kanske tycka är ett simpelt knep, men det var så. Vi skrev det mycket från hjärtat. Det var mycket som inte fungerade i sjukvården och många kunde känna igen det, säger Lollo Makdessi.
Det mediala intresset gick i vågor under sommaren. När det till exempel kom en rapport om vårdplatsbrist kontaktades de igen. Allt som allt märkte de båda ST-läkarna av mediernas intresse i tre år. Men de är besvikna över att uppropet och uppmärksamheten inte bidrog till större förändring i Vårdsverige.
– Jag hade nog trott att när det kom ut i medierna och människor fick reda på hur det var, skulle politikerna bli tvingade att göra någon förändring. Sedan insåg vi efter ett tag att det inte hade någon effekt. Det blev ett mediedrev som inte slutade i något, säger Märit Halmin.
Lollo Makdessi tror att en förklaring kan vara att deras problemformulering var för otydlig.
– Vi la det på en sådan övergripande strukturell nivå och inte tydligt på patientsäkerhet, vårdplatser eller läkares arbetsvillkor. Styrkan är att om man ser det som ett stort strukturellt problem finns möjligheten att lösa det. Svagheten är att det kan vara svårt att förstå.
De kontaktades dock av Svenska läkaresällskapet, vilket så småningom resulterade i en rapport med konkreta förslag på förändringar, såsom anslagsfinansiering och sjukvårdsområden organiserade runt universitetssjukhusen. Men de var besvikna över Läkarförbundets engagemang.
– På den tiden tyckte Läkarförbundet att de inte skulle syssla med sjukvårds-politik utan bara fackliga frågor, som om det här inte var en facklig fråga. Men där har Läkarförbundet ändrat profil, säger Märit Halmin.
Vad tycker ni om Stockholms sjukvårdsupprop som pågår nu?
– De gör det på ett helt briljant sätt, och jag tycker att de kanske är tydligare. Vi var lite mer försiktiga i våra formuleringar. Kanske för att det inte var lika mycket katastrof då som det är nu, men också för att vi var osäkra på vad vi skulle få för stöttning. Nu tycker jag att de är väldigt välformulerade och lägger ansvaret där det ska ligga.
Men Märit Halmin fortsätter också att höras. I dag jobbar hon på intensivvårdsavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm, och hon var tidigt ute och pekade på att Stockholmssjukvården är dåligt förberedd på covid-19. I Sveriges Radios Ekot berättade hon att det råder brist på intensivvårdsplatser och att patientsäkerheten är hotad.
För det fick hon en tillrättavisning av sjukhuset, som bland annat menade att hon brutit mot sekretess gällande beredskap i krisläge. Ledningen backade sedan från påståendet att hon skulle ha agerat fel.
– Men det vittnar om en obehaglig tystnadskultur som jag tycker är anmärkningsvärd. Jag känner mig otrygg efter att ha blivit så hårt tillrättavisad efter att ha sagt något enbart för att uppmärksamma ansvariga på att vi har problem som jag vill vara med och lösa, säger hon.
Kan coronaepidemin få konsekvenser för debatten om vårdplatser?
– När det här väl är över hoppas jag att vi drar lärdom av att vi hade noll beredskap.
Han larmade 1986 – utan sociala medier
Sociala medier har gett helt nya möjligheter för den som vill dra igång ett upprop och få många kollegor med sig. Kardiologen Kaj Lindvall fick använda mer traditionella medel när han slog larm om platsbrist 1986.
Kaj Lindvall rundade sin chef och larmade journalisterna om situationen på avdelning 75 vid Danderyds sjukhus. Han var överläkare på den intermediära vårdavdelningen och trött på korridorvård så fort det var en topp i inflödet av patienter.
– Som mest hade vi 15 i korridoren. Det var då jag larmade. Vi hade till och med patienter i hisshallar. Det var bedrövligt.
Personalen hade klagat både till ledningen och politikerna och påpekat att det behövdes en buffert för att klara topparna.
– Vi tyckte att de ignorerade problemet och att vi var tvungna att ta för stora risker med patienterna; skicka hem för många som egentligen borde ha haft observation.
Kaj Lindvall gick till tv, som åkte ut till sjukhuset och gjorde ett inslag. Sedan hakade bland andra kvällstidningarna på. Hans kollegor uttryckte i mångt och mycket sitt stöd, men chefen var inte odelat positiv.
– För min egen räkning fick jag en uppsträckning, ett samtal med klinikchefen om att jag borde ha förankrat saker bättre, berättar Kaj Lindvall, men tillägger att relationen till chefen var god.
Först var Kaj Lindvall orolig för repressalier. Men så blev det inte, snarare motsatsen.
– Jag har till exempel varit divisionschef på Huddinge. Det jobbet hade jag aldrig fått om jag inte varit lite framåt, visat kurage och haft en linje i mitt agerande.
Men mediernas intresse blev inte så långlivat, och någon påtaglig förbättring blev det inte.
– Nä … diskussionerna om vårdplatser kom med vid samtal om resursfördelningen kommande år. Men som du noterat har antalet vårdplatser minskat avsevärt sedan dess. Så man lyssnade väl inte så mycket på mina varningsrop.
Tror du sociala medier hade påverkat uppmärksamheten om det funnits 1986?
– Ja, det tror jag definitivt. Det här var en stor sak för personalen. Det hade nog spridits på nätet till alla personalkategorier.
Jesper Cederberg
