Riksrevisionen granskar arbetet med att förebygga självmord

Jag har alltid tyckt att det är märkligt att man tror att man kan lägga upp en nollvision vad det gäller suicid. Det finns en mängd olika faktorer som är utlösande och inte i förväg kan förutses. En människas psyke och hur denna människa påverkas i olika situationer kan man i viss mån få en inblick i och då kunna hjälpa till att stötta och förebygga suicid hos. Men det förutsätter att denna människa har sökt Psykiatrin aktivt och antingen velat ha hjälp eller räddats efter ett s-försök och fortsatt hålla kontakten.
Alla är vi unika och vi är inte som bilisterna som kan ha förhållningsregler och utifrån dessa minska olyckorna år efter år.
Vet ni om att de suicid som är högst till antalet, ca 90%, utgörs av, för Psykiatrins del helt okända människor. Hur ska man kunna hjälpa dessa människor i dagens Sverige när vården krymper sina resurser och det är långa vägar till den oftast akuta hjälpen.
Hur vanligt är det inte att hoppa från en hög höjd, skjuta ihjäl sig för att vara säker på att dö, kliva framför tåget, avsiktligt krocka med bilen , ta piller som bl.a finns att köpa på ICA. M.a.o helt ”ofarliga” och ”vanliga” sätt som vi inte kan sätta stopp för hos den som planerar ett suicid. Eftersom personen ofta inte har signalerat sitt dåliga mående till någon och det kommer som en total överraskning för alla kan jag tycka att det är närmast ogörligt att nå många av dessa personer. Och jag menar ABSOLUT inte att man ska ge upp men man ska heller inte förringa sjukdomen. För det här är en del i en psykisk sjukdom.

Jag antar att det inte är missbrukaren nollvisionen gäller. Dessa personer är lättare att få tag på och samhället sätter ändå inte in tillräckligt med resurser där. När de blir ”rena” kan de lämnas hängande i ett vacuum efter 40 års missbrukande och då kan det vara svårt att vara peppande nog.

Men för att återgå till ordet nollvision. Det ser jag som ett hån mot den psykiskt lidande människan. För mig verkar det som att de personer som suttit och diskuterat det här inte har satt sig in i ämnet på djupet. För då skulle ett mer respektfullt sätt att närma sig den här sjukdomen ha dykt upp och ordet nolltolerans skulle ha strukits.

Detpressionen är inte något som är i stort sett likadant hos alla och som vi snabbt kan detektera på våra nu så överbelastade vårdcentraler. Depressioner ser ut på så många olika sätt att de skattningsskalor som kom först inte täckte in alla symtom som fanns. Dessutom finns det olika depressioner. En del ”vanliga” som kan vara utlösta av ett trauma eller årstidsutlösta. De kan vara olika lätta att bota.
Men det finns också depressioner som hör till det affektiva spektrat och kommer att vara felaktigt diagnosticerade och felaktigt behandlade under hela den här patientens liv därför att den kunskapen ändå är relativt ny vad det gäller farmakologisk behandling.

Jag har alltid arbetat inom vuxenpsykiatrin och det är ett elände att se Socialstyrelsens rekommendationer för depressionsbehandling på en vårdcentral.
1 - kognitiv beteendeterapi som anses vara nummer ett kan inte ges till patienterna. Eftersom vi inte ens har sådana terapeuter på Psykiatriska kliniker i Sverige.
2 - de LM som ska provas innan remiss till Psykiatrin skrivs prövas ofta i så låg dos o kanske inte ens 3 olika vilket rekommenderas, innan en remiss skrivs till vuxenpsykiatrin. Då är alla LM egentligen oprövade o in kommer en patient som kan ha mått dåligt i mer än ett år pga bristande behandling. Jag har pratat med flera distriktsläkare som inte förstått hur snabbt de ska öka doserna innan de sen kommer upp i maxdos o sen utesluter en medicin. De har inte tid att träffa patienter ofta så ofta rinner behandlingen ut i sanden.
3 - när du har korta kontakter som på en vårdcentral får du inte den kunskap om patienten som gör att du känner dig trygg.
4 - nu håller man dessutom på att minska den tid som kontaktpersonerna på Psykiatrin hade till förfogande för att snabbt kunna larma vid en försämring. Med mer patienter på färre personal blir tryggheten sämre i hela organisationen och på golvet.
Och det är på golvet jobbet görs och det är där det märks om patienter och personal är trygga.

Den tryggheten löser ingen nollvision men den skapar en tryggare miljö för de patienter som redan finns hos oss och som vi vill få bort för att få en pinne i statistiken. För det är ju sanningen i dag. Alla avdelningar och mottagningar jagar pinnar för att få bra statistik. Men vad dessa pinnar innehåller är olika på olika håll. Huvudsaken är att det ska se ut som att det produceras——-jag vet inte vad.
Om pengarna för ProjektNollvisionSuicid gavs till dagis- och skolkuratorer som snabbare fångade upp de barn/ungdomar som Vuxenpsykiatrin slutligen får och där en del vill suicidera så kan säkert den grupp om 1500/ år som suiciderar minska något. Och utiifrån det går man vidare.
Men snälla ni. .......VISA RESPEKT! Ta bort ordet nollvision i det här sammanhanget.
För om det ska gå att uppfylla måste vi ha ett samhälle som är så tryggt att det är som att Linda in sig i bomull. Krig , konflikter o Covid~19 kommer alltid att finnas i en eller annan form
Yvonne Lindblom
Pensionerad överläkare,
Psykiatriska kliniken
NUS
Umeå