Hälso- och sjukvården har ställt om blixtsnabbt under pandemin. Eller som Läkarförbundets förhandlingschef Peter Wursé uttrycker det: »Man har fått lägga rälsen medan tåget går«.
Läkarnas arbetsmiljö och villkor har påverkats mycket. Men de vanliga strukturerna för fackliga samverkan har inte alltid räckt till.
På många håll har det varit rörigt, enligt Läkarförbundet – särskilt till en början. Främst har det märkts i de regioner som har drabbats hårdast. En försvårande omständighet kan ha varit att många har hamnat i nya roller och inte känt till regelverket. Det har också varit ovanligt svåra sakfrågor, exempelvis komplicerade arbetstidsfrågor och frågor om krislägesavtalet.
I Örebro har läkarföreningen myntat ett nytt mantra under pandemin: »Facket sover aldrig«. Läkarföreningens ordförande, kirurgen Paula Wallmon, beskriver de senaste månaderna som intensiva. Men också fyllda av fackligt arbete som känts extra viktigt. Läkarföreningen har till exempel fått igenom ekonomisk övertidsersättning, de som går tolvtimmarspass får dubbel ersättning efter klockan 17 och friskvårdsersättningen har höjts.
– Vi har fått väldigt mycket positiv respons från medlemmarna. Många har klappat en i ryggen i matsalen, säger Paula Wallmon.
Det har varit möten med otroligt kort varsel och nya frågor att ta ställning till hela tiden. På annandag påsk var läkarföreningen till exempel inne och förhandlade om nya jourlinjer. Men starten för den fackliga samverkan var knackig.
– Den första månaden förhandlades inte en enda arbetstidsförändring. Ett tag kom det en ny jourlinje om dagen. Vissa hade inga scheman utan fick ett sms dagen innan med sina arbetstider. »Får man verkligen göra så här«, undrade medlemmarna.
Under pandemin har många regioner ställt om till särskild sjukvårdsledning. Läkarföreningen i Örebro ansåg att det behövdes tätare samverkan och en direktkanal till sjukvårdsledningen. Arbetsgivaren var till en början inriktad på att samverkan skulle ske i de vanliga samverkansgrupperna, men gick sedan med på att skapa en ny samverkanskanal. Sedan den kom på plats har det fungerat bra, tycker Paula Wallmon.
Inom Västra Götalandsregionen har fackliga representanter på flera sjukhus beskrivit en stor frustration och ett missnöje. Sahlgrenska universitetssjukhuset gick upp i förstärkningsläge i mitten av mars. En särskild sjukvårdsledning inrättades. Där fattades beslut som påverkade verksamheterna mycket – utan att samverkas.
– Man har beslutat om nya yrkeskategorier, nya scheman, öppnat och stängt avdelningar. Allt har gått fort. Vi förstår att det måste göra det. Men vi måste hjälpas åt att hitta riskerna, säger Ilja Laesser, ordförande SU-sektionen Västra Götalands läkarförening.
Så här efteråt ser hon en tydlig punkt där det gick snett. Den 16 mars kallade HR-direktören på sjukhuset in ordförandena för vårdfacken till ett möte. Enligt Ilja Laesser bad chefen om förståelse för att snabba förändringar, som att skapa nya jourlinjer, skulle behöva göras utan att först förhandla.
– Vi sa att vi förstår. Men att vi måste informeras omedelbart och att förhandlingsskyldigheten kvarstår – vi måste alltid förhandla så snart det går.
Men en del verksamheter uppfattade det enligt Ilja Laesser som att facken gav ett slags »carte blanche«.
– Det tolkades som att man inte behövde ha kontakt med facket alls; förhandla, samverka eller göra riskbedömningar. Vi har fortfarande jourlinjer som efter tre månader inte har förhandlats, trots att vi påmint om det.
Ilja Laesser tycker att pandemin har tydliggjort varför samverkan behövs.
– När man har fattat det här snabba besluten utan samverkan har det ibland blivit tokigt.
Hon ger ett exempel. När en karantänavdelning inrättades fick läkarföreningen kännedom om den först efter att en ST-läkare i en labbmedicinsk specialitet kontaktade föreningen. Hen hade blivit beordrad att vara ansvarig läkare på avdelningen, som bemannades av personal från tre verksamheter på ett roterande schema, under en vecka. ST-läkaren kunde inte journalsystemen, hade inte fått någon utbildning i hur skyddsutrustningen skulle användas och hade utan resultat försökt ta reda på vem som var ansvarig för avdelningen.
Läkarföreningen kallade till en akut skyddsrond. Då framkom det bland annat att man glömt bort att utse både verksamhetschef och vårdenhetsöverläkare som skulle ansvara för avdelningen, som redan varit igång över en vecka.
– Det rättades snabbt till. Ingen hade förstås för avsikt att det skulle vara så. Men jag är säker på att det hade upptäckts om vi haft samverkan och hade gjort en riskbedömning, säger Ilja Laesser.
Hon anser att den centrala samverkan borde ha skett oftare. Till en början hölls central samverkan en gång i månaden, för att senare utökas till varannan vecka.
Läkarföreningen och arbetsgivaren överens om de ska göra en gemensam översyn av hur samverkan har fungerat efter sommaren. Syftet är bland annat att kunna organisera arbetet bättre om en ny våg kommer.
– Det är lätt att vara efterklok. Det är förstås ingens avsikt att det inte har blivit bra, men vi hade önskat en större förståelse för fackens viktiga roll under en sådan här händelse, säger Ilja Laesser.
Varken hon eller Paula Wallmon tror att bristerna beror på ovilja från arbetsgivaren. Men det bästa hade varit om de tidigt förstått att det är bra att prata med de fackliga organisationerna.
– Vi har ju egentligen mycket mer info än vad arbetsgivaren har. Det är vi på golvet som vet hur det funkar och hur snacket går, säger Paula Wallmon.
(uppdaterad 2020-06-17)
