På sjukhusen har stora insatser gjorts för att ställa om vården för att hantera patienter med covid-19, vilket bland annat medfört att planerad vård skjutits upp och att personalen får slita oerhört hårt.
Samtidigt har röster höjts om att det finns positiva sidor av krisen som vården kan lära av. Magnus Fovaeus, docent och överläkare inom urologi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, menar att det skett en återprofessionalisering av sjukvården. Beslut har flyttats ut till läkare och andra som arbetar på golvet.
– Man har tvingats renodla verksamheter och vidtagit en rad åtgärder. De som tagit täten i den här hastiga förändringen är professionen. Och det är ofta individer utanför den ordinarie ledningsstrukturen som har tagit initiativ och drivit detta.
Genom den här renodlingen tillåts inte längre administration äta upp värdefull tid för läkare och annan vårdpersonal, vilket innebär att professionerna kan ägna sig åt det de är utbildade för, menar Magnus Fovaeus.
– Det som är skillnaden är att nu gör vi saker som är värdeskapande och vi gör det på effektivt sätt därför att vi har tillägnat oss autonomi och känsla av sammanhang. Det är mycket viktigare än alla piskor och morötter i styrningen.
Magnus Fovaeus påpekar han inte själv varit direkt inblandad i covid-19-vården. Men han har märkt förändringar som även berör hans verksamhet. Det handlar bland annat om en horisontell prioritering som han efterlyst länge.
– Det innebär att man mellan verksamheter värderar vilket utbud som ska gå bort. Det är något som är omöjligt i vår organisation, eftersom vi då måste vi förhandla med varandra. Högre upp i ledningsorganisationen vill man inte ta i den frågan. Det är ingen beslutsfattare som vill bestämma om vi ska operera koloncancer eller menisker. Men under coronakrisen har det här kommit till stånd därför att det varit så självklart att vi inte kan erbjuda all sjukvård.
Och just professionernas roll är en av flera aspekter som ska belysas i en planerad studie om hur olika sjukhus löst de många utmaningar som uppstått under krisen. Det handlar exempelvis om hur sjukhusen gått tillväga för att lösa brist på personal och skyddsutrustning.
Bakom projektet, som är ett samarbete mellan Karolinska institutet (KI) och Södertälje sjukhus, står Pamela Mazzocato. Hon är docent i medicinsk lednings-, organisations- och innovationskunskap vid Medical Management Centre vid KI.
– Jag vill belysa på vilket sätt man har tagit sig an de här utmaningarna. Vad kan vi lära oss av sjukvårdens förmåga av att lösa problem under krisen – och vad vi kan ha nytta av under mer normala omständigheter, säger Pamela Mazzocato.
Hon fortsätter:
– Jag tror det är många i vården som kan vittna om att sjukvården har visat en stark förmåga att på kort tid kunna lösa problem som i vanliga fall tar väldigt lång tid att lösa. Det finns en beslutsförmåga och innovationsförmåga som har varit väldigt kraftfull.
Pamela Mazzocato är också chef för avdelningen för forskning, utveckling, utbildning och innovation (FoUUi) vid Södertälje sjukhus. Där har hon själv bevittnat hur professionerna fått en mer framträdande roll under krisen.
– Det medicinska ledarskapet har klivit fram och det administrativa ledarskapet har lutat sig mer tillbaka under den här krisen, det är absolut så.
Ett konkret exempel från Södertälje sjukhus handlar om hur patientflöden har organiserats under krisen.
– Hur man styr och gjort om flödena från akuten, till IVA, till avdelning och hem har varit väldigt professionsdrivet. Flödesarbetet har man pratat om väldigt länge inom sjukvården, men ofta är det ett arbete som drivs uppifrån. Det vi bevittnat nu är en väldigt stark flödesorientering, men flödena definieras och utvecklas av verksamheterna.
Tror du att styrningen av sjukvården kommer att förändras efter den här krisen?
– Jag svarar som Tegnell: Det är för tidigt att säga. Jag tror många hoppas på det, men det är inte säkert. Jag är försiktigt optimistiskt. Det finns mycket att lära av den här förmågan som hälso- och sjukvårdsorganisationen har visat under den här krisen.
(uppdaterad 2020-06-03)