Stress och oro möts med militär taktik och reflexion

På intensivvårdsavdelningen på Södertälje sjukhus sitter pappersfjärilar på en vägg. Varje fjäril är en patient med covid-19. De rosa fjärilarna är inneliggande patienter, de gula är utskrivna, de grå har flyttats till en annan IVA och de blå fjärilarna är avlidna. Intill lapparna står kön, födelsedatum och det datum patienten kom in.

– Det handlar om att ge någon sorts meningsfullhet till personalen och markera att varje patient är en individ, säger Bengt Cederlund, som är överläkare på IVA. Han leder avdelningens krisstab under pandemin och har även haft en central roll i omställningen av intensivvården.

I början av mars kom ett brev från italienska intensivvårdsläkare i Milano via den europeiska organisationen ESICM med budskapet »Get ready!«. Avsändarna var välrenommerade specialister, och deras beskrivning av läget i Italien gav Bengt Cederlund kalla kårar.

Brevet blev startsignalen för förberedelserna på Södertälje sjukhus. Inom intensivvården gjorde man sig redo för det värsta tänkbara scenariot.

– Vi var väldigt rädda för att hamna i en situation som Italien, där vi rent av skulle vara tvungna att välja mellan vem som skulle få vård, säger Bengt Cederlund.

Så illa har det inte blivit, konstaterar han. Alla som har varit betjänta av intensivvård har fått det. Samtidigt är kvaliteten inte riktigt densamma.

– Man har tagit den resurs som finns och spätt och sträckt ut den massivt. Det innebär att varje patient man har lagt in på intensivvården har tagit något från en annan patient på intensivvården, säger Bengt Cederlund.

Det ställer IVA-personalen inför etiskt svåra situationer.

– Det är svårt att gå från att göra så mycket som möjligt för en patient till att göra så mycket som möjligt för många.

Intensivvården på Södertälje sjukhus har på kort tid gått från 160 till 310 anställda. Många nya medarbetare – varav en del saknar erfarenhet från sjukvård och många saknar erfarenhet från intensivvård – har anställts. En grupp kirurger har exempelvis gått in som intensivvårdsunderläkare.

Sjukhuset har valt bort tolvtimmarspass. Men personalen arbetar ändå väldigt mycket, och de intensiva arbetspassen sliter hårt. För att klara påfrestningen har anestesikliniken tagit hjälp av ett företag med erfarenhet av militära utlandsuppdrag och säkerhetsrådgivning åt journalister.

Begrepp som används inom försvarsmakten och vid humanitära insatser har blivit en del av IVA. Coronaviruset beskrivs exempelvis som »en osynlig fiende« och arbetet i termer som att »klara striden för dagen«.

Efter extra svåra moment, som en intubation, har en taktisk reflexion införts, och före ingreppet tar personalen »timeout« för att få ner stressnivåerna. Den särskilda krisstaben som leds av Bengt Cederlund möts varje dygn och skickar ut en lägesbild till personalen. Dörren till lägesrummet ska alltid stå öppen för medarbetarna.

Dessutom har en psykolog och forskare vid Karolinska institutet med lång bakgrund inom försvarsmakten knutits till verksamheten. Han arbetar med en modell som har utvecklats inom försvaret för att hjälpa personalen att hantera stress, oro och belastning och på så vis stärka deras »stridsvärde«. Begreppet används för att bedöma hur redo man är inför en given uppgift.

– Stridsvärde är hur den enskilde individen mår psykiskt och fysiskt, förklarar Bengt Cederlund och tillägger:

– Det är extremt viktigt att ta hand om personalens psykiska mående i det läge vi befinner oss i nu.

Tillsammans med psykologen har en gemensam ambition för arbetet satts upp. Den lyder: »Vi ska inte sänka ambitionsnivån, men vi ska ha en högre acceptans när vi inte når vår ambitionsnivå.«

Två gånger i veckan erbjuds IVA-personalen en halvtimmes reflektion i grupp för att prata om jobbiga händelser. Men det har varit svårt att få med läkarna, enligt Bengt Cederlund.

– Så är det av tradition. Kanske handlar det om att man i läkarrollen är tränad på individuellt ansvar och att klara hård stress.

Södertälje sjukhus har också satsat mycket på att skapa en fysisk arbetsmiljö som är trygg. Skyddsutrustningen har högre skyddsnivå än Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Personalen använder exempelvis overaller med Gore-texmembran som annars används inom industrin och friskluftshjälmar med filter där ny luft tillförs via slangar. Ett annat medvetet val har varit att välja flergångsutrustning för att inte riskera att stå utan.

– Vårt mål är att man ska känna att det är mindre risk att smittas på jobbet än på Ica. Det är otroligt viktigt för det psykologiska omhändertagandet att personalen känner sig säker, säger Bengt Cederlund.

För att cheferna ska få bättre koll på hur personalen mår håller man på att bygga upp ett system där några utvalda anställda ute i verksamheten ska svara på en daglig enkät.

– Det är 8 chefer på 310 anställda. Första och andra linjens chefer hinner inte vara ute på golvet. När det bränner till som nu blir det bekymmersamt, säger Bengt Cederlund, som är imponerad av personalens ork hittills.

– Det har gått så bra som vi vågat hoppas på. Jag beundrar vår personal så otroligt mycket, att de orkar i detta. Vi har som mest ökat kapaciteten med 350 procent.

Även inom intensivvården på Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm strävar man efter att hela tiden »ha örat mot rälsen« när det gäller personalens mående.

– Från Kina kom rapporter om att mycket av det stöd som sattes in sköt över målet, säger Rikard Wicksell, psykolog och FoU-ansvarig på smärtkliniken vid S:t Görans sjukhus och docent på Karolinska institutets avdelning för psykologi.

Den 8 mars fick sjukhuset in de första patienterna med covid-19. På IVA tredubblades verksamheten snabbt och liksom i Södertälje togs ny personal, som inte arbetat med intensivvård, in.

– Vi kände tidigt att hela den här situationen ställde oerhörda krav på medarbetarna, säger Charlotta Löwendahl, specialistsjuksköterska inom intensivvård och verksamhetschef för anestesikliniken.

Hon tvekade inte när psykologerna på smärtkliniken erbjöd sin hjälp.

– Jag insåg att detta kommer att pågå länge och att personalen kommer stå under en etisk stress som de aldrig har varit med om.

En psykologisk stödmodell började byggas upp för åtta veckor sedan. Hjärtat i den är två dagliga psykologledda stunder
för reflexion och samtalsstöd – en för dagpersonalen och en för kvällspersonalen, som arbetar i tolvtimmarspass. Reflexion sker i multiprofessionella grupper.

– Läkarna har haft svårast att hinna vara med. Men nu är de med nästan varje gång, säger Charlotta Löwendahl.

Ledningen har tydligt poängterat att de anser att alla bör gå på reflexionerna.

– Vi har delvis tvingat personalen att vara med. Även om man inte vill säga något själv, har vi sagt att det är viktigt att vara med för att stötta sina kollegor och höra hur gruppen mår. Det ger en inbyggd stabilitet i gruppen, säger Charlotta Löwendahl.

Både hon och Rikard Wicksell ser att det har gett resultat. Enligt Rikard Wicksell har personalen blivit mer benägen att kommunicera känslor och behov, identifiera problem och adressera dem på ett konstruktivt sätt.

– Att man vågar öppna sig, vara ledsen och ta upp svåra saker tror jag har hjälpt personalen i teambildningen. Är det något som varit positivt med corona är det att det skapat en otrolig sammanhållning, säger Charlotta Löwendahl.

Ett viktigt mål är att skapa resiliens i teamen – det vill säga en förmåga att ta sig igenom tuffa perioder.

– Vi kan inte ta bort covid, men vi kan öka gruppens kapacitet. Det handlar om att få gruppen att må så bra att man kan leverera på högsta nivå. Inte bara nu, utan över tid, säger Rikard Wicksell.

Förutom de dagliga reflexionerna gör psykologerna bedömningar och ger stöd-insatser till enskilda medarbetare vid behov och erbjuder chefsstöd på alla nivåer. Läkargruppen har haft en psykolog med på sina läkarmöten vid flera tillfällen. I sjuksköterskegruppen har mentorer utbildats. En liknande modell planeras för läkarna.

– Syftet är att hitta en stabiliserande kraft i verksamheten som kan finnas där 24/7, säger Rikard Wicksell.

Han är även involverad i ett forskningsprojekt som handlar om att förstå vad vårdpersonalen i frontlinjen har för upplevelser och behov och hur stödinsatser kan implementeras i verksamheten.

– Det är otroligt viktigt att vi lär oss hur vi ska hjälpa vårdpersonalen. Om vi inte stöttar personalen på ett genomtänkt sätt kommer folk att bli sjukskrivna. Och när nästa våg kommer, vem kommer att vilja jobba med covid-patienter på intensivvården då?

Anna-Lotta Kristiansson, specialistläkare och klinikombud på anestesikliniken, är nöjd med stödet.

– Jag blev positivt överraskad över att man tänkte i de här banorna så tidigt som man gjorde här. Och det är bra att det inte bara är en punktinsats, utan att man följer upp detta i efterhand.

Att läkarna inte deltar lika ofta som övrig personal på reflexionsstunderna tror Anna-Lotta Kristiansson inte beror på ointresse, utan tidsbrist.

– De gånger som några av oss – bland annat jag – har varit med har det varit jätteuppskattat av oss läkare, men också av de andra deltagarna som fått ta del av våra perspektiv.

Det största stödet hittar läkarna dock hos kollegorna. Sammanhållningen i läkargruppen på kliniken var god redan före covid-19, och har stärkts ytterligare under pandemin.

Rikard Wicksell beskriver sjukhusledningens stöd som ovärderligt.

– Stödet har integrerats i verksamheten från högsta chefsnivå ner till medarbetarna. Cheferna har skapat förutsättningar och öppnat dörren för ett samarbete, och psykologin har blivit en del av kärnverksamheten.

Charlotta Löwendahl tycker att fler arbetsgivare borde ta efter:

– Vi har fullt upp, men det går att skapa utrymme. Det handlar bara om att ledningen bestämmer sig och ser till att det prioriteras.