Teresa Ullberg, neurolog och strokeläkare på Skånes universitetssjukhus. Foto: Privat

– Det känns bra att få dra igång. Det är ju stort bekymmer om man har lagt en planering med forskningssköterskor och så blir allt förskjutet. Det är förstås viss stress förbundet med att ens tidsplanering förändras drastiskt. Man blir också rädd att inte kunna utnyttja stora anslag på grund av pandemin, säger Teresa Ullberg, neurolog och strokeläkare på Skånes universitetssjukhus som nu fått klartecken att dra i gång en klinisk studie som i slutänden handlar om att få fler patienter med stroke att komma till sjukhus i tid.

I studien – som egentligen skulle ha varit på banan redan under våren men sattes på paus när pandemin rullade in – ska en medicinteknisk enhet i form av två armband med inbyggd accelerometer testas hos patienter som redan haft TIA eller stroke och därmed har hög risk att drabbas på nytt.

– Armbanden detekterar plötslig armsvaghet, vilket 80 till 90 procent av alla med stroke insjuknar med. Det största problemet i strokekedjan är att en så liten andel patienter kommer in i tid för modern strokebehandling. Tanken här är att förkorta den tidiga vårdkedjan, säger Teresa Ullberg.

Det var i mars som Skånes universitetssjukhus tryckte på stoppknappen för forskning som inte har med covid-19 att göra. Men nu kan alltså forskare ansöka om att få återuppta pausade studier.

– Nu har vi en kontrollerad situation när det gäller tillgång till skyddsutrustning och vi har skapat rutiner som vi bedömer är säkra för både patienter och personal som deltar i forskningsstudier, säger Ingemar Petersson, forskningschef på Skånes universitetssjukhus som leder den särskilda prioriteringskommitté som startats.

– Att vi inte låter alla starta samtidigt beror på att vi måste ha en överblick över användning av skyddsmaterial. Vi har ju också valt att försöka ge all vårdpersonal fyra veckor semester i sommar. Då är en hel del forskningspersonal, inte minst sjuksköterskor, inne och jobbar i vården, fortsätter han.

Hittills har det kommit in ansökningar om att återuppta ett 80-tal enskilda forskningsprojekt.

Ingemar Petersson, forskningschef på Skånes universitetssjukhus. Foto: Tove Smeds/SUS

Cirka 50 studier har fått grönt ljus så här långt. Ett 40-tal är behandlingsstudier inom onkologi och hematologi, där deltagandet i studien är ett villkor för att få behandlingen.

– Vid vissa cancerformer där en behandling bara ges i studieform så är det ju enda möjligheten att få behandlingen. Då har vi bestämt att de studierna naturligtvis ska prioriteras allra högst. Några av dem har fått fortgå under pandemin och några startade vi i mitten av juni, säger Ingemar Petersson.

Han understryker att det är ett måste att komma i gång med icke covidrelaterad forskning igen.

– Om vi inte skulle starta sådan forskning igen så hamnar vi i ett olikhetsperspektiv långsiktigt. Där patienter med andra sjukdomar riskerar att få lägre prioritet. Vi har ju redan problemet att hantera vårdskulden. Det vi talar om här är ju en forskningsskuld, säger han och tillägger:

– Vårdskulden ska hållas så låg som möjligt och det har högsta prioritet. Därmed måste vi även hålla forskningsskulden så låg som möjligt.

Vad krävs för att få återuppta en studie?

 – Det krävs att studien handlar om patienter och deras behandling eller uppföljning. Man måste också kunna redovisa att man har tillgång till personal, som inte behövs i sjukvården. Dessutom måste man redovisa mängden av skyddsmaterial som behövs och att den ryms inom våra ramar.

Teresa Ullberg kommer att dra i gång sin studie i början av september, eftersom hennes forskningssköterskor är upptagna med klinisk tjänstgöring under sommaren.

Till att börja med blir det en feasibilitystudie med 100 patienter, som sedan ska övergå i en randomiserad multicenterstudie med betydligt fler patienter.

Kommer pandemin påverka studiens genomförande?

 – Från början tänkte vi erbjuda uppföljningsbesök till patienter som ville, istället för telefonuppföljning. Lundaföretaget Uman Sense som utvecklat armbanden erbjöd sig också att komma och visa och koppla på armbanden, men det tar vi helt bort. Det blir bara kontakt med forskningssköterskan vid själva inklusionen. Allt annat blir telefonbaserat för att inte utsätta patienter för någon risk.