Sedan januari är Ann-Marie Wennberg Larkö ordförande i det 14 personer starka Nationella vårdkompetensrådet som regeringen har tillsatt. Kompetensförsörjningen har länge beskrivits som den svenska hälso- och sjukvårdens akilleshäl. En tickande bomb. Det behövs fler läkare och sjuksköterskor, och socialminister Lena Hallengren (S) har pekat ut stärkt bemanning i hälso- och sjukvården som en prioriterad fråga för regeringen. Vårdkompetensrådet är en central del i det arbetet.

– Rådet ska ge en samlad bild över både det nuvarande och framtida personalbehovet, löpande bedöma och ge förslag och åstadkomma en bättre samverkan, sa Lena Hallengren när hon presenterade rådet.

Det är tydligt att socialministern har höga förväntningar: målet är att trygga sjukvårdens kompetensförsörjning nu och i framtiden. Rådets arbete ska omfatta de 22 legitimationsyrkena, men i ett nästa steg kan även yrken som undersköterskor inkluderas.

– Det är ett brett och viktigt uppdrag. Det är hedrande och samtidigt en utmanande uppgift, konstaterar Ann-Marie Wennberg Larkö när jag möter henne första gången på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg den 26 februari.

Intervjun sker i ett mötesrum på tredje våningen i administrationsbyggnaden på Bruna stråket. Utanför fönstret lyser solen försiktigt efter en ovanligt snöfattig vinter. Sjukhusdirektören vänder i dörren när hon får syn på fotografen.

– Har du tänkt ta bilder redan nu? Då ska jag ta lite läppstift.

Ett ögonblick senare är hon tillbaka med nymålade läppar.

Då, i slutet av februari, har Nationella vårdkompetensrådet bara hunnit med ett möte, och ett kansli håller på att byggas upp på Socialstyrelsen.

Ni har stora förväntningar på er. Men hur stort mandat har ni att förändra?

– Jag tror vi kan påverka en hel del. Vi kan komma med förslag, och när det gäller genomförandet kan vi komma med synpunkter – men det är inte vi som ska stå för själva genomförandet, säger Ann-Marie Wennberg Larkö.

Eftersom betygen inte räckte till för läkarstudier i Sverige började hon utbilda sig till läkare i tyska Kiel, men bytte till Göteborg – staden hon bott i sedan hon var 13 år – efter fyra terminer. Till Sahlgrenska universitetssjukhuset kom hon på 90-talet som ST-läkare på hudkliniken. När det behövdes en läkarchef på kliniken sökte hon jobbet. Sedan dess har chefsrollerna rullat på. Nu har det gått drygt fyra år sedan hon blev sjukhusdirektör.

Efter en timme säger vi hejdå. Kort därefter får Ann-Marie Wennberg Larkö ett samtal från Magnus Lindh, professor i virologi. Han berättar att en patient på sjukhuset smittats av det nya coronaviruset efter att ha varit i norra Italien. På eftermiddagen kallar Sahlgrenska universitetssjukhuset, Västra Götalandsregionen och Folkhälsomyndigheten till en presskonferens där de meddelar att Sverige fått sitt andra bekräftade covid-19-fall.

Det blir den första riktiga stormvarningen. Svensk sjukvård ska snart ställas inför sin värsta prövning i modern tid.

I september intervjuar jag Ann-Marie Wennberg Larkö på nytt, denna gång på telefon. Månaderna som passerat mellan intervjuerna har skrivit in sig i historieböckerna.

Pandemin har också aktualiserat frågan om resurser och kompetens. Blottlagt brister och möjligheter. Mest möjligheter, tycker hon.

– Sjukvården har en enorm kapacitet till förändring och kan anpassa sig för att lösa svåra utmaningar. Vi har faktiskt kunnat ställa om totalt för att klara av pandemin. Det är något jag som sjukhusdirektör är stolt över.

Hon talar om covid-våren som professionernas återkomst.

– Professionerna har klivit fram på ett fantastiskt vis. De har blivit synliggjorda och pandemin har visat vikten av att sätta kärnverksamheten främst och lita till professionerna.

I stället för att behöva bolla frågor uppåt i organisationen har läkare kunnat lita till sin kompetens och gjort nödvändiga prioriteringar. Ann-Marie Wennberg Larkös bild är att det har gett hennes medarbetare en ännu större känsla av meningsfullhet.

– »Jag känner att jag har spelat en stor roll«, har medarbetare sagt. Pandemin är en del av vår kärnverksamhet – att ta hand om patienterna, och att det ska göras på ett så bra och effektivt sätt som möjligt, har vi som är vårdutbildade i ryggmärgen.

Våren har också tydliggjort andra saker, enligt Ann-Marie Wennberg Larkö. Som att svensk sjukvård är sönderadministrerad.

– Under pandemin har vi lyckats undanröja många administrativa hinder, och det har varit uppskattat. Det har blivit ännu tydligare att stödfunktioner ska bidra så att kärnverksamheten – sjukvården, och för vår del även utbildningen och forskningen – ska fungera så bra som möjligt.

Under våren har samarbetet över olika gränser förbättrats. Arbetet har präglats av »tillit som kan flytta berg«, tycker sjukhusdirektören. Teamarbetet har exempelvis fått en rejäl skjuts.

Forskningens betydelse har också blivit kristallklar. Det är en fråga som engagerar Ann-Marie Wennberg Larkö på djupet. Hon har själv forskat om olika typer av hudcancer och är professor i dermatologi och venereologi. Trots sin höga chefspost har hon envist haft kvar en fot i den kliniska forskningen. I höst disputerar en doktorand som hon har handlett.

Historien om varför hon blev läkare är i sin tur en berättelse om den medicinska forskningens framsteg. Hennes mamma var sjuksköterska och hennes mormor led av svår, och på den tiden obotlig, reumatoid artrit.

– Hon var det man då kallade »förvärkt«. Hon hade ständig värk, mådde väldigt dåligt och var helt förvriden. Det påverkade mig. Mamma sa: »Du får bli doktor och ta hand om sådana som mormor«, säger hon och tillägger:

– I dag har vi helt fantastiska läkemedel för reumatoid artrit.

»Dagens sjukvård är gårdagens forskning, och dagens forskning är morgondagens standardbehandlingar inom sjukvården«, är en mening hon upprepat i flera intervjuer.

– Under pandemin har det varit påtagligt för alla att forskningen bidragit. Man har haft ännu kortare väg mellan forskningslandvinningar och sjukvården. De nya resultaten har kunnat gå direkt in i sjukvården.

Nya diagnostiska metoder har utvecklats, och läkemedel som kan användas för att behandla patienter med covid-19 har införts efter hand. Flödet av covid-19-forskning och det stora behovet av kunskap har i sin tur visat på vikten av att ha kompetenta, forskningsskolade medarbetare som snabbt kan tyda och förstå resultaten.

En annan insikt som stärkts är att det måste finnas broar mellan forskning, utbildning och utveckling. Ann-Marie Wennberg Larkö anser att den som forskar och utbildar också ska arbeta kliniskt. På Sahlgrenska universitetssjukhuset har det skapats särskilda kombinationstjänster för att göra det möjligt att ha en fot inom akademin och en i sjukvården.

– Som lärare och utbildare är det viktigt att man också finns mitt i sjukvården, att man känner till och har kunskap om vad som händer där, säger Ann-Marie Wennberg Larkö och påpekar att det till exempel underlättat när det gällt att få fram VFU-platser under den intensiva våren.

Under våren har den digitala utvecklingen ruschat iväg på ett sätt som sjukhusdirektören beskriver som otroligt. Att tekniken kommer att spela en allt större roll i framtidens sjukvård är hon övertygad om. Hon nämner digitala vårdmöten som en under-utnyttjad möjlighet, och tror att läkarna har mycket att vinna på AI.

– Jag tycker att läkare ska sätta sig i framsätet och se hur vi kan använda digi-tala hjälpmedel och AI på ett sätt så att det blir lättare att handskas med en stor mängd information. Maskiner blir inte trötta efter lunchen, och har vi utbildat dem rätt blir 1+1 faktiskt 3.

Förra året blev Ann-Marie Wennberg Larkö ledamot i Nationella innovationsrådet, och som sjukhusdirektör har hon ambitionen att Sahlgrenska ska kännas »lite mer Silicon Valley och lite mindre Sovjet«. Redan som doktorand började hon samarbeta med Chalmers tekniska högskola. Samarbetet har fördjupats sedan dess.

– Jag tror mycket på att det blir bra när olika kompetenser träffas. Härifrån är det spottavstånd till Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, Chalmers, företag som Astra Zeneca och Getinge.

Genom ökad samverkan mellan akademi och sjukvård vill hon utveckla de traditionella vårdutbildningarna och arbetssätten, men också öppna för nya yrken i vården. Sahlgrenska universitetssjukhuset, Sahlgrenska akademin och Chalmers filar till exempel just nu på en ny civilingenjörsutbildning med medicinsk inriktning.

– Vi måste ha med oss hur vi kan jobba med förändrade arbetssätt, använda den kompetens som vi har på bästa sätt och hitta nya kompetenser och mixar av kompetenser för att säkerställa dagens och framtidens utmaningar.

På sitt eget sjukhus har hon initierat en tvåårig utbildning i innovation och teknik för ST-läkare. Förra året började den första kullen. Satsningen har fått stor uppmärksamhet och beröm av Läkarförbundet.

– Många tekniska lösningar är ute och promenerar. Vi måste matcha ihop dem med folk som har medicinsk utbildning. Det är därför jag tror att det behövs kombinationstjänster.

Som sjukhuschef har en annan typisk Wennberg Larkö-grej varit pilotprojekt.

– Jag har fått det från forskningen. Man kommer på något, testar, och funkar det tar man det vidare. Jag tycker vi borde vara modigare och testa mer nya saker. Även när det inte blir helt perfekt lär man sig saker.

Mest stolt är hon över pilotprojektet »Framtidens sjukhusavdelning«. Avdelningen startade som ett slags experimentverkstad med syfte att spåra de onödiga tidstjuvarna i vården för att frigöra mer tid till patientbesök.

– Där vågar man testa nya saker, har kunnat visa bra resultat och nu har avdelningen gått över i reguljär verksamhet.

Arbetet i Nationella vårdkompetensrådet, som ska ha fyra möten per år, har rullat på trots den intensiva våren. I början av september hade rådet sitt tredje möte – i digital form. Pandemins påverkan på hälso- och sjukvården och läro-sätenas verksamhet har varit ett självklart diskussionsämne.

Ann-Marie Wennberg Larkö citerar Storbritanniens tidigare premiärminister Winston Churchill: »Never waste a good crisis.«

– Mycket av det som vi ska jobba med har blivit tydliggjort under den här intensiva perioden.

På plussidan har rådet bland annat listat en snabb övergång till fungerande distansundervisning, bättre samverkan, att man sett att snabba och stora omställningar är möjliga och ett ökat söktryck till vårdutbildningar.

På minussidan finns hög belastning på intensivvården, en ökande vård- och forskningsskuld och försämrade möjligheter för doktorander. Kompetensbrister i den kommunala hälso- och sjukvården har också noterats. Nu bearbetar och analyserar rådet erfarenheterna som pandemin fört med sig för att ta fram rekommendationer utifrån det.

– Det gäller att hålla fast vid det som har varit bra. Det är lätt att saker och ting går tillbaka till hur det var.

Samtidigt måste rådet stångas med den krassa verkligheten. Enligt regionerna råder brist på läkare, framför allt specialistläkare. Samtidigt blöder många regioner och sjukhus ekonomiskt. Före pandemin lades ett omfattande läkarvarsel i Stockholm, och många regioner står inför rekordstora sparpaket. Och även om varslen har dragits tillbaka, har pandemin tärt på den offentliga sjukvårdens redan sargade ekonomi.

Hur ska man klara kompetensen och uppdraget om fler måste sluta?

– Det är en utmaning. Vi måste förhålla oss till de resurser som vi har tillgängliga, säger Ann-Marie Wennberg Larkö och fortsätter:

– Samtidigt har vi med oss detta att vi måste arbeta för att hela tiden utvecklas och ställa om sjukvården. Det har vi visat att vi kan under pandemin. Där ligger saker som nya arbetssätt, ta bort överadministrationen, satsa på forskning och ny teknik.

På Sahlgrenska universitetssjukhuset har stora sparåtgärder genomförts de senaste åren. Det har lett till omfattande protester, inte minst bland läkarna. Och det är troligt att mer behöver göras för att få ekonomin i balans. Före sommaren visade prognosen ett underskott på mellan 450 och 600 miljoner kronor.

– Vi är mitt uppe i ett sådant arbete nu och ser hela tiden över vår bemanning. Sannolikt kommer vi att behöva anpassa vår kostym ännu mer framöver.

En prioriterad fråga för rådet är att skapa regionala vårdkompetensråd där regioner, kommuner och lärosäten kan samverka kring gemensamma kompetensförsörjningsfrågor. Det arbetet pågår just nu.

Andra saker som ligger högt på agendan är dimensionering av allmäntjänstgöring (AT) och bastjänstgöring (BT) samt fortbildning. Ann-Marie Wennberg Larkö beskriver fortbildning som den viktigaste läkarfrågan.

– Jag brinner starkt för det. Det är ett måste. Vi har sagt i rådet att det är viktigt att vi har en internationell »benchmark« och »outlook«.

Läkarförbundet efterfrågar en nationell reglering av läkarnas fortbildning. Något som Nationella vårdkompetensrådets ordförande mycket väl kan tänka sig.

– Sverige och ett par andra länder är nästan sämst i ligan med att ha krav på fortbildning efter att man blivit legitimerad. Jag och rådet vill gärna bidra till att det förändras.

Ann-Marie Wennberg Larkö

Ålder: 64 år.

Bor: Lägenhet i Göteborg.

Familj: Gift, tre döttrar och tre barnbarn.

Medicinsk specialitet: Dermatologi och venereologi.

Bakgrund: Professor i dermatologi och venereologi, haft olika chefsposter på Sahlgrenska universitetssjukhuset dit hon kom som ST-läkare på hudkliniken på 90-talet. Sedan 2016 är hon sjukhusdirektör.

Aktuell: Ordförande i det nationella vårdkompetensrådet som regeringen inrättade i januari.

Senast lästa bok: »Stjärnor och äpplen som faller« av Ulf Danielsson.

Oanad talang: Jag är rätt bra på snapsvisor. Jag fick upp mitt intresse för det på läkarutbildningen i Göteborg.

Om sitt chefskap: Jag är inte en kontrollerande chef, utan försöker bygga så mycket som möjligt på tillit. Jag är rak och tycker att man måste ha glimten i ögat – humor måste finnas med.

Drivkraft: Möjlighet att vara med och påverka viktiga saker. Att ha ett roligt men samtidigt utmanande arbete.

När träffade du en patient senast? Det är ett antal år sedan.

Viktigaste hälsofrågan: Att jobba med prevention. Till exempel rökstopp vad gäller viss typ av lungcancer och hjärtinfarkt.

Viktigaste läkarfrågan: Fortbildning. Man ska ha möjlighet att få ta del av faktagrans­kade artiklar och få input på ett strukturerat vis.

Nationella vårdkompetensrådet

Regeringen beslutade i september 2019 att starta det Nationella vårdkompetensrådet för att samordna, kartlägga och stärka kompetensutvecklingen inom hälso- och sjukvården. Målet är att skapa en mer effektiv kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården. I ett första skede ska fokus ligga på de 22 yrken som kräver högskoleutbildning. Men tanken är att fler yrkesgrupper, som undersköterskor, ska omfattas på sikt.

Bakgrunden till rådet är en utredning om den framtida kompetensförsörjningen från Socialstyrelsen och Universitetskanslersämbetet, UKÄ. Beslutet är en del av januariavtalet, en sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet.

Rådet består av 14 ledamöter som representerar lärosäten, regioner, kommuner, Socialstyrelsen, UKÄ och den sjukvårdsregionala nivån. Regeringen räknar med att avsätta pengar varje år till och med 2022. Då ska rådets arbete utvärderas.