I SNS-rapporten »Vården är värd en bättre styrning« konstateras att staten måste ta ett större ansvar för vårdens omställning och för den långsiktiga finansieringen.

Bakom rapporten står Anders Anell, professor vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Ett av förslagen i rapporten är att ett nationellt reglerat vårdval i primärvården med två nivåer införs. Bakgrunden till förslaget är bland annat att primärvården behöver mer resurser och den negativa trenden med alltför få allmänläkare.

Den första nivån innebär listning på utförare som i första hand erbjuder digitala kontakter och fysiska besök vid behov. Den andra nivån innebär listning hos en fysisk mottagning.

– Man kan tänka sig att man har fysiska mottagningar framför allt för äldre och efter remiss, där man har högre krav på kontinuitet och fast vårdkontakt och där man också kan se till att man får bättre läkarstöd till den kommunala vården och omsorgen. För övriga i befolkningen är det i första hand listning på digitala utförare, säger Anders Anell vid ett webbseminarium anordnat av SNS.

Tanken är att ett vårdval i två nivåer bland annat kan ge en bättre anpassning och resursfördelning efter behov samt bättre personcentrering.

Enligt Anders Anell finns flera skäl till varför vårdvalet ska vara nationellt reglerat. Bland annat att utveckling av digitala möjligheterna fungerar bäst i stor skala.

– Ett annat stort argument är att när vi tittar på studier så skiljer sig behov och preferenser inte mellan regioner, utan mellan befolkningsgrupper.

En sådan nationell reglering och uppdelning innebär att staten styr mer, och i rapporten diskuteras frågor om statens ansvar för just långsiktig finansiering och styrning.

– En rekommendation när gäller långsiktig finansiering – för vården kommer att behöva mer resurser – är att staten tar det ansvaret. Det är rimligast och det är enklast, säger Anders Anell.

Detta får enligt honom konsekvenser för styrningen.

– Det finns saker som staten bör göra mindre av. Det är kanske i första hand kortsiktiga öronmärkta satsningar som ofta kan bidra till en fragmentisering och som inte stämmer överens kring tankarna om hur man bör jobba med utveckling underifrån utifrån lokala problem och förutsättningar.

Det staten i stället borde fokusera på är mer av långsiktiga investeringar inriktade mot stöd till omställning. Det kan till exempel handla om digital infrastruktur, nationella system för kunskapsstöd och i kompetensförsörjningen.

Samtidigt pekar Anders Anell på att regionernas styrning måste förändras och i framtiden fokusera mer på lärande och på innovationer. Enligt rapporten har vårdpersonal ofta lågt förtroende för regionernas styrning och uppfattar den snarare som ett arbetsmiljöproblem och en administrativ belastning.

Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren deltog också vid webbseminariet. Hon höll med om att det behövs en långsiktig lösning för finansieringen av välfärden, där staten tar ett större ansvar.

– Det räcker att titta ut i landet och se hur skatteunderlaget för de olika regionerna ser ut. I Stockholm ser det ganska bra ut, andra regioner har stora problem. Då kan staten pytsa ut pengar, någon miljard här och där, men det ger en väldigt liten effekt ute på golvet. Här behövs strukturella förändringar.

Hon pekar också på att staten skulle kunna ta finansieringsansvaret för vissa delar av hälso- och sjukvårdssystemet.

– Då kan man tänka sig beredskapslager eller läkemedel där man måste ut på världsmarknaden och upphandla med muskler för att skriva bra avtal.

Man kan också tänka sig att staten tar finansieringsansvaret för hela primärvården.

– Då har man ramarna och sedan sätter man upp en ersättningsmodell. Utförarsidan och hur man lokalt anpassar den är en annan fråga.

Vad gäller primärvården förordar Heidi Stensmyren fast läkarkontakt.

– En snabb medicinsk bedömning och en lätt kontakt med en läkare som man har förtroende för är det mest effektiva inom hälso- och sjukvården. Alla länder som framgångsrikt klarat att expandera primärvården, och utnyttja den kostnadseffektiviteten som finns där, har en direktkontakt till fast läkare.