I medierna rapporteras ofta om att människor som haft covid-19 kan känna trötthet, ångest eller ha svårigheter att sova efter sjukdomen; symtom som är lite diffusa.
– Just därför att det är så vanligt, är det viktigt att förstå vad som ligger bakom det. Är det enbart den traumatiska upplevelsen, är det en faktisk neurologisk påverkan på hjärnan, eller vad är det? Det kommer att vara viktigt för att förstå hur farlig det här viruset är, säger Richard Levi, professor och överläkare i rehabiliteringsmedicin vid Universitetssjukhuset i Linköping.
Han leder ett forskningsprojekt i Region Östergötland, en av de regioner som drabbades tidigast och hårdast av covid-19-pandemin. Uppdraget, som den särskilda sjukvårdsledningen gav i våras, är att kartlägga rehabiliteringsbehov med särskild inriktning mot neurologiska, neuropsykologiska och neurokognitiva besvär efter sjukhusvård som getts på grund av covid-19.
Journalerna för samtliga patienter som legat inne under perioden mars–maj med covid-19 granskades. 400 bedömdes ha rehabiliteringsbehov som direkt orsakats av covid-19 (se faktaruta). Dessa rings nu upp tre månader efter behandling och intervjuas av läkare, neuropsykologer, fysioterapeuter eller arbetsterapeuter. Det arbetet har man kommit drygt halvvägs med, alltså fler än 200 patienter.
– Hittills har ungefär 40 procent av de som intervjuats bedömts ha så mycket kvarstående besvär att de bör undersökas närmare, säger Richard Levi.
Det kan handla om patienter som efter tre månader varit fortsatt sjukskrivna, eller som haft stora svårigheter att klara sitt arbete eller dagliga aktiviteter som hushållssysslor, bilkörning eller tv-tittande.
De vanligaste problemen är kognitiva störningar, som koncentrations- eller minnesproblem, sömnstörningar, PTSD-liknande symtom, oro och ångest, och minnesstörningar. Ganska många har gradvis tillbakagående lukt- och smakstörning eller nedsatt fysisk och mental uthållighet.
De patienter som haft problem kallas till ett fysiskt möte där de får träffa läkare, lämna exempelvis blod- och urinprov, och genomgå ett »neuropsykologiskt testbatteri« som bland annat mäter ångest, kognitiva funktioner och sömnsvårigheter.
Mötet sker ungefär en månad efter intervjun. Och en tydlig trend är att problemen lindrats under den tiden.
Richard Levi säger att den största gruppen behöver rehabilitering i öppenvården, medan en mindre grupp behöver högspecialiserad rehabilitering. Men det är tveksamt om de nuvarande resurserna i Östergötland räcker. Richard Levi tycker därför att man ska överväga åtminstone konsultativt stöd till öppenvården för att tackla behovet av rehabilitering.
Forskningsprojektet ska resultera i en rapport och avsikten är också att publicera studien. Richard Levi känner inte till att något liknande har gjorts än.
– Styrkan i den här studien är att den är så heltäckande i en region. Vi går in i journaler och vi träffar patienterna, vi går inte bara på Excel-ark med datapunkter.
Han tror också att forskningen kan vara till nytta för personer som inte varit inskrivna på sjukhus, men som har haft covid-19 och känt effekter av sjukdomen långt efteråt.
– Genom att studera en grupp som haft covid, där man sorterat bort de som haft lindrig covid på sjukhus, borde man kunna extrapolera data för den större grupp som inte varit sjukhusvårdad. Om man hittar mönster i den typen av problem, kan man ha vägledning av det.
Tar höjd för gråzon
Under perioden mars–maj skrevs drygt 650 patienter ut från de östgötska sjukhusen, som någon gång under sjukhusvistelsen också haft covid-19. För forskningsstudien gallrades patienter med koincidentell covid-19-diagnos bort, det vill säga de som inte fått sjukhusvård på grund av just covid-19. Därtill gallrade man bort patienter med svåra premorbida tillstånd bort, som inte ansågs gå att bedöma med avseende på rehabiliteringsbehov. Det kan handla om patienter med grav demens. Det finns dock en gråzon som forskarna försöker ta höjd för genom att dokumentera alla nytillkomna funktionsstörningar som kan ha samband med covid-19.
(uppdaterad 2020-09-30)
