På 1960- och 1970-talen var det inte ovanligt att personer »hängdes ut« i medierna, även om de inte gjort något fel utan tvärtom var offer för exempelvis brott. Sedan dess har medieklimatet ändrats. I dag är det en självklarhet att brottsoffer får vara anonyma, och i många fall även dömda förövare.
Parallellt med den utvecklingen har hänsynstagandet till vissa yrkesgrupper också växt, exempelvis läkare, till vilka personer vänder sig i förtroende. Det säger medieombudsmannen, tidigare kallad pressombudsmannen, Ola Sigvardsson. Och nu menar han att hänsynstagandet kan ha gått för långt.
– Jag är för en restriktiv hållning när det gäller att exponera enskilda människor i negativa sammanhang, särskilt om det rör sig om brotts- eller olycksoffer. Det jag försöker visa på, är att ett automatiskt hänsynstagande till alla i alla sammanhang inte är ett rimligt sätt att ta sig an medieetiken. Man bör ha ett kritiskt förhållningssätt där man väger allmänintresset, sådant som är viktigt för allmänheten att känna till, mot den enskildes intresse för skydd av sin privata sfär, säger han.
En ändrad syn på medieetiken skulle i det här fallet innebära att medier i vissa fall publicerar namn på yrkesoskickliga läkare, tandläkare, mäklare, advokater med flera. Det handlar om yrkesutövare dit privatpersoner vänder sig i förtroende.
»Att i tidningen berätta vem som felat är konsumentupplysning, något allmänheten verkligen har rätt att få veta innan man väljer vem man vill ha hjälp av«, skriver Ola Sigvardsson i en krönika i branschtidningen Journalisten.
– Det här är viktigt för allmänheten att känna till på det lokala planet, där exempelvis läkaren eller tandläkaren är aktiv, säger han till Läkartidningen och tillägger:
– Om man väljer att namnge en yrkesperson som har blivit kritiserad, måste personen ges möjlighet till samtidigt bemötande.
När det gäller gränsdragningen för namnpublicering påtalar Ola Sigvardsson att det måste handla om yrkesutövandet. Till exempel slarv med skatter hör inte dit.
I dag kan Ivo kritisera läkare eller förorda att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ger prövotid eller ytterst drar in legitimationen. Ola Sigvardsson menar att kritik från Ivo skulle kunna vara tillräckligt för att publicera namn. Men en återkallad legitimation är det inte, trots att det är en allvarligare följd.
– När det till exempel rör kritik om yrkesoskicklighet eller prövotid, kan det finnas skäl att låta konsumentintresset träda in. Men när det gäller indragning av legitimation sjunker omedelbart behovet av konsumentupplysning, för då kan ju den här personen inte längre utöva sitt yrke.
Han påpekar också att graden av allmänintresse skiljer mellan vilken mediekanal det handlar om.
– Det kan faktiskt vara skillnad på den tidning du representerar (Läkartidningen) och lokaltidningarna. Allmänintresset runt vem som blivit till exempel kritiserad av Ivo kanske inte första hand gäller läkarskrået som helhet. Men i Katrineholm, Alingsås, Kristianstad eller vad det nu kan vara – där personen är yrkesverksam – där är situationen annorlunda än i en nationellt spridd branschtidning.
Finns det någon risk att mediekanalerna publicerar namn i för stor utsträckning?
– Jag märker av ett stort intresse från olika medier för den här frågeställningen som jag har väckt. Det gör att jag kan bli lite orolig för att dammluckorna ska öppnas. Men i grund och botten har jag ett mycket stort förtroende för landets publicister och vet att de är skickliga på att göra etiska överväganden.
Ola Sigvardsson påpekar att antalet fällningar i Mediernas etiknämnd (som ersatt Pressens opinionsnämnd) har sjunkit sedan år 2000. Samtidigt har anmälningarna fördubblats under samma period.
Skiljer sig Sverige från andra länder i etikfrågan?
– Utan att ha något vetenskapligt stöd för det, är en allmän uppfattning bland de som arbetar med sådana här frågeställningar, att Sverige har en mer återhållsam hållning när det gäller publicering av identitet än i de flesta andra länder.
