Lever med hepatit och närbild av hepatit C-virus. Illustration: Kateryna Kon/Science Photo Library/TT

Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin går till Harvey J Alter, Michael Houghton och Charles M Rice för upptäckten av hepatit C-virus.

Priset är både väntat och välkommet av många. Nobelförsamlingen skriver i sin sammanfattning att upptäckten av hepatit C-viruset är ett genombrott som räddat miljontals människoliv. Detta genom att det blivit möjligt att testa blod för hepatit C-virus och att utveckla de nya så kallade direktverkande antivirala läkemedlen mot hepatit C-infektion. 

Samtliga tre pristagare har också fått det amerikanska Laskerpriset, som ofta förebådar ett Nobelpris: Harvey J Alter och Michael Houghton fick det år 2000 och Charles M Rice 2016, tillsammans med Ralf F W Bartenschlager och Michael J Sofia.

Att belöna upptäckten av hepatit C-virus passar dessutom särskilt bra just 2020, ett år som till stor del helt dominerats av ett annat höljeförsett enkelsträngat RNA-virus som påverkat människors liv världen över.

Under 1970-talet studerade Harvey J Alter, vid National Institutes of Health, hepatit hos patienter som fått blodtransfusioner. Harvey J Alter noterade, tillsammans med andra forskare, att många patienter som fått blod drabbades av kronisk hepatit. Detta trots att man kunde testa blodgivare för hepatit B-virus och exkludera dem. Hepatit B-viruset hade upptäckts under 1960-talet av Baruch Blumberg, som också fick Nobelpris för detta 1976.

Harvey J Alter och hans medarbetare kunde först visa att hepatiten, som alltså inte orsakades av hepatit B-virus, ändå tycktes orsakas av en smitta. Detta genom att överföra plasma från sjuka patienter till schimpanser. Fler studier visade också att smittan hade virusliknande egenskaper, till exempel lipider som återfinns hos höljeförsedda virus. Sjukdomen kom att kallas non-A, non-B-hepatit. 

Nu skulle viruset identifieras. Det skulle ta mer än 10 år. Michael Houghton, då verksam vid läkemedelsföretaget Chiron, framställde i början av 1980-talet ett så kallat c-DNA-bibliotek med DNA-fragment från en schimpans som infekterats med hepatit. De sökte igenom mängder av delar av genetiskt material, med olika metoder, men lyckades inte hitta något som inte kunde härledas till schimpansens egen arvsmassa.

Nu bestämde sig Michael Houghton och medarbetare för att försöka använda antikroppar – som antogs finnas i patienters och infekterade schimpansers serum – för att hitta proteiner som virus-DNA eller virus-RNA kodade för. Som viruskälla användes blod och lever från infekterade schimpanser.

DNA-kopior framställdes från DNA- och RNA-fragment från schimpanserna och sattes in i bakterier, som pressades till att producera särskilt mycket proteiner. Sedan gällde »bara« att hitta bakterier som producerade proteiner som reagerade med antikroppar från infekterade individer, men som inte reagerade med antikroppar från icke-infekterade individer. Miljoner bakterier screenades, och efter två år fick de napp.

DNA-sekvensen, som kodade för det protein de till slut hittade, matchade en stor RNA-molekyl i infekterad vävnad, men inte kontrollvävnad. Det ledde till att viruset 1989 kunde isoleras och klassificeras. Det fick namnet hepatit C-virus och är ett enkelsträngat RNA-virus i familjen Flaviviridae. 

Nu återstod att reda ut om hepatit C-virus var den enda orsaken till att patienterna blev sjuka. Det visade sig dock svårt att få viruset att föröka sig i celler. Charles M Rice vid Washington University, St Louis, tog sig an den utmaningen. Först upptäckte han att en del i änden av virusets genom tidigare hade missats. Så han gjorde nya försök där hepatit C-virusets RNA-sekvens inklusive denna del injicerades i schimpanser. Men det ledde inte till någon infektion den gången. Nästa försök skulle dock lyckas bättre. För att kringgå de ändringar i sekvensen som uppstår vid replikering framställde han ett »konsensusgenom«, en uppsättning RNA-sekvenser som i varje position hade den kvävebas som var vanligast just där, för att förebygga inaktiverande mutationer. Och den här gången infekterades schimpanserna.

Så var det klart. Hepatit C-viruset var orsaken till kronisk hepatit hos de patienter som fått blodtransfusion och som först väckt intresse hos Harvey J Alter.

Läs även:

Expert på hepatit C: Verkligen välförtjänt

Hepatit C-forskare: »Äntligen!«

Här är årets Nobelpristagare