Läkarförbundets nya politiska program, som antogs på fullmäktigemötet på onsdagen, är matigare än de tidigare. Framförallt märks skillnaden i den första delen av programmet, den om läkares ställning och villkor.

Från att tidigare haft mer övergripande beskrivningar om professionalism och hållbart arbetsliv, tar det nya politiska programmet upp specifika områden.

Programmet fastslår med utropstecken att läkares köpkraft ska öka över tid. Förbundet ska verka för att läkare ska ha de bästa ersättningsmodellerna för exempelvis obekväm arbetstid, övertid och jour.

Köpkraften ska också bibehållas efter arbetslivet. För att göra det »är det av stor vikt att värdesäkra marknadskraftiga tjänstepensionsavtal«. Läkarförbundet ska exempelvis jobba mot rörlighet på arbetsmarknaden genom att minska de inlåsningseffekter som vissa tjänstepensionsavtal har.

Arbetsmiljö är en fråga som fått alltmer utrymme de senaste åren, både i fackligt arbete och i mediernas strålkastarljus. Det politiska programmet konstaterar att läkares administrativa börda måste ses över, att synpunkter ska kunna framföras anonymt på arbetsplatserna, och att öppna kontorslandskap och aktivitetsbaserade arbetsplatser är olämpliga för läkare som har patientkontakt och att koncentrationskrävande uppgifter kräver ostörda arbetsplatser.

En alltmer påtaglig aspekt av arbetsmiljön är de digitala inslagen i arbetslivet. Det kan till exempel röra sig om journalsystem eller digital mottagningsverksamhet. Och här tar programmet upp ett antal punkter för att de digitala stöden ska fungera. Exempelvis ska information bara behöva dokumenteras på ett ställe, IT-systemen ska vara kompatibla med varandra över hela landet, och läkare ska fortbildas i digitala system.

Förutom läkares ställning och villkor, tar det politiska programmet likt tidigare år upp sjukvårdspolitik samt utbildning och forskning. Programmet trycker på en ökad statlig styrning och uppföljning, till exempel vid kriser. Och på området utbildning finns i den nya verksamhetsplanen, kopplad till det politiska programmet, att det statliga ansvaret för dimensioneringen av utbildningstjänster ska öka.

Det här var två områden där delar av fullmäktige inte tyckte att programmet gått tillräckligt långt. SLF Student, genom ordförande Niki Shams, tyckte att staten också skulle ta ansvar för dimensionering av platser på grundutbildningen. Och Lars Nevander för Sjukhusläkarna, tyckte att programmet kunde förorda statlig finansiering av vård och att staten var beställare.

– En statlig styrning med bara lag och föreskrifter blir ofta tandlös. De 21 regionerna kan ju göra nästa precis hur de vill och ha vilken primärvårdsreform som helst, sa han innan votering.

Det politiska programmet och verksamhetsplanen fick dock ett tydligt bifall från fullmäktige. De sträcker sig över fem år och kan läsas i sin helhet på Läkarförbundets webbplats.