Året då hela vården ställde om

IVA-läkaren: Vi satt nere i Blekinge och var frustrerade

Under pandemin har trycket på intensivvården varit ojämnt över landet. I Blekinge, som varit förhållandevis förskonat, växte frustrationen över att det var svårt att hjälpa andra regioner.

– När vi i våras fick prognoser om att det kunde bli många patienter på IVA i Sverige tänkte jag att vi ändå hade lite tid att förbereda oss. Jag ansvarade för att ta fram pm om hur vi skulle ta hand om covidpatienterna på IVA här, säger Niko­laus Groll, specialist i anestesi och intensivvård vid Blekingesjukhuset.

Då handlade mycket om att skaffa sig en bild av kunskapsläget.

– Jag satt med på videokonferenser med italienska läkare som berättade hur de tacklat sjukdomen. De använde sig i stor utsträckning av non-invasiv ventilation. Vi behövde en annan lösning att använda på vårdavdelningarna som kunde minska behovet av respiratorbehandling. Vi satsade på högflödesbehandling och började ragga utrustning för det.

Men det blev aldrig någon riktig anstormning i Blekinge.

– Det är vi tacksamma över. Vi har haft covidpatienter, förstås, men det var aldrig någon riktig topp, vare sig på sjukhuset eller på IVA.

I andra regioner blev situationen mer besvärlig, och i slutet av april bad Sörmland om hjälp via ett särskilt IVA-nätverk. Totalt lånades tre team med IVA-personal från Blekinge ut. En av läkarna som åkte var Nikolaus Groll.

– Personalen där skötte det på ett imponerande sätt, men de började bli trötta. Samtidigt var det väldigt skönt för oss att kunna bidra. Vi satt här nere i Blekinge och var frustrerade. Vi hade förberett oss till tänderna och vi såg hur jobbigt det var överallt.

Han fortsätter:

– Vi kunde avlasta lite grann, men det var mer en symbolisk sak att någon såg deras situation och att några av dem kunde vara hemma under de pass som vi tog.

Nikolaus Groll är dock kritisk till att samordningen och logistiken för att hjälpa andra regioner är tungrodd, både vad gäller flytt av patienter och lån av personal.

– Frågan om vilka regioner som behöver hjälp och vilka som kan hjälpa behöver hanteras av till exempel IVA-ansvariga läkare och schemaläggare. Men sedan borde allt praktiskt lösas av administratörer i regionerna, inte som nu av kliniskt verksamma läkare och avdelningschefer som är överbelastade i pandemin.

– Jag önskar en mer statligt styrd sjukvård där man hade kunnat fördela personal, resurser och även operationsköer på ett bättre sätt.

Joakim Andersson

Infektionsläkaren: Jag är inte van vid att mina patienter dör

Infektionsläkaren Åsa Parke låg själv hemma sjuk i covid-19 när allra flest dödsfall rapporterades i Sverige i våras. »Jag låg på soffan och räknade ambulanserna som körde med blåljus mot Karolinska i Huddinge«, säger hon.

– Jag tycker att det känns tyngre den här gången. Vi går mot mörkare tider och jag kan inte riktigt se något slut på det, säger Åsa Parke, infektionsläkare på Karolinska universitetssjukhuset Huddinge, apropå den andra våg av pandemin som svept in under hösten.

Även om hon och hennes kollegor fått viss respit under sommaren har rädslan hela tiden funnits där.

– Vi har ju hela tiden varit helt panik­slagna för att det ska komma en höst som är precis som våren var – och nu är vi där, säger Åsa Parke, som varit färdig specialist i snart två år.

I våras skulle hon egentligen ha varit forskningsledig i några veckor, men bestämde sig för att det enda rimliga var att gå in i vården och hjälpa till. Under det gångna året har hon fått ta betydligt mer ansvar än tidigare. Hon har också fått ta hand om mycket svårare sjuka patienter än någonsin förr.

– Jag är inte van vid att mina patienter dör. Men det gör de ju just nu, och ännu mer i våras. Det sliter förstås oerhört mycket.

I våras, när läget i Sverige var som värst, insjuknade hon själv i covid-19. Även om hon aldrig behövde sjukhusvård var det en dyster tid, där hon låg hemma i tio dagar med värkande kropp, halsont och ett förlorat luktsinne, som återvände först sex veckor senare.

– Vi bor precis så att man ser utryckningsgatan för ambulansen till Karolinska i Huddinge. Jag låg på soffan och räknade ambulanserna som körde med blåljus mot sjukhuset. Det tyckte jag var väldigt jobbigt – för mig kändes det som att världen höll på att gå under, säger Åsa Parke.

Något gott som ändå kommit ur pandemin är att glappet mellan olika yrkesroller minskat, enligt Åsa Parke.

– På min arbetsplats har vi fått ett otroligt nära samarbete med sjuksköterskor och undersköterskor. Vi är så oerhört beroende av varandra hela tiden nu.

Hon tycker att Region Stockholm så småningom måste tacka all sjukvårdspersonal som ställt upp och jobbat under pandemin.

– Jag vet inte hur det tacket ska se ut, men på något sätt måste det till, säger hon.

Katrin Trysell

Ortopeden: Det har varit en rejäl berg- och dalbana

Normalläge – stängning – jobba ikapp – stängning. Ortopeden Johan Liliequist är osäker på om personalen klarar fler snabba vändningar om en tredje våg kommer. Men pandemin har också drivit på ortopedins samarbete med andra vårdgivare.

– Vi har haft en rejäl berg- och dalbana i år. Det började bra med god tillgänglighet i början av året. Sedan kom corona och vi fick med kort varsel ställa om vår verksamhet, berättar Johan Liliequist, ortoped vid Västerviks sjukhus.

– Vi la ner vår vårdavdelning, och i princip all elektiv slutenvård, flyttade vår personal till en covid-enhet och fick ha satellitpatienter.

Efter sommaren kunde avdelningen öppna igen, och en stor del av den uppskjutna vården betades av. Men nyligen fick avdelningen stänga en period på grund av covid-19 bland personalen. Och Johan Liliequist räknar med att det kan hända igen.

– Den fysiska ansträngningen har kanske inte varit så jobbig. Men de ständiga
svängningarna, ovissheten, de tvära kasten tror jag tär på sikt. Jag bävar inför en tredje våg. Jag är inte så säker på att vi fixar det.

Johan Liliequist är också basenhetschef, och för honom personligen har det inneburit en hel del planering och administra­tivt arbete. Men han märker också ett ökat samarbete mellan kliniker och olika sjukhus. Och han är imponerad av personalens lojalitet och vilja att bekämpa pandemin.

– När läget blev skarpt sträckte man på sig och hjälpte varandra. Det där skulle jag gärna konservera och ta med mig till post-pandemitiden: att vi inte glömmer hur många problem vi löste bara med att snacka med varandra.

Pandemin har också gett tid till att skynda på digital utveckling. Ortopedin har ett samarbete med två hälsocentraler i norra Kalmar län. Där kan primärvårdsläkare, patient och ortoped ha en digital konsultation via videosamtal med varandra.

– Vi har fått en rejäl knuff i den digitala utvecklingen, som jag tycker har gått alldeles för långsamt generellt i sjukvårdsSverige. Den utvecklingen hade inte gått lika fort utan pandemin.

Jesper Cederberg

Sektionschefen: Vi har börjat samarbeta mycket mer

Sara Lei hade precis blivit chef när covid-19-fallen rusade i Sverige. Hon gick emot gängse regler och bidrog till att importera skyddsmateriel direkt när bristen var som störst. Det har varit ett prövande år, men det har stärkt samarbetet.

I mars hände allt. Sara Lei var i slutet av sin ST, hon blev sektionschef för internmedicin vid Karolinska universitetssjukhuset Huddinge, och skyddsmaterielen var nästan slut. Hon stod inte ut med att se hur Sverige halkade efter andra länder i inköp av materiel, och den 17 mars skickade hon en efterlysning som spreds till Kinas största sociala medieplattform.

– Jag blev uppringd flera gånger i minuten under flera dagars tid. Jag kunde inte svara i telefon. Personer ringde som ägde fabriker, försäljningskanaler, eller från företag som ville donera materiel.

En dryg vecka senare hade Karolinska över 800 kilo skyddsmateriel, och mer var på väg via nya kontakter.

Svårast i början av pandemin var just bristen på skyddsmateriel och de prioriteringar vården fick göra.

– Nu kan vi låta anhöriga vara med i livets slutskede. Men till en början var det svårt, vi visste ju inte hur mycket skyddsutrustning vi hade.

Den största förändringen hon sett i sitt arbete är ett ökat ansvar och kunskapsutbyte utanför den egna specialiteten. Cheferna och de olika professionerna har kommit närmare varandra.

– Jag har aldrig någonsin sett ett så tätt samarbete mellan olika professioner i vården. Där ser vi också hur viktigt det är för patienten med förebyggande insatser, att upptäcka försämringar tidigt och rehabilitera på rätt sätt.

– För min del ser jag att chefer samarbetar väldigt tätt på sektionschefnivå och är nära medarbetarna i deras dagliga utmaningar, säger Sara Lei.

Medarbetarna slits hårt och hon har arbetat mycket på att få till bra scheman. Som chef har hon också fått lära sig mer om lagstiftning om arbetsmiljö – det gäller såväl skyddsutrustning som personer med olika riskfaktorer.

– I vanliga fall har man mer tid till att göra riskbedömningar för enskilda medarbetare. Nu helt plötsligt håller vi oss på en generell nivå för alla, samtidigt som vi hela tiden behöver ta ställning till nya riktlinjer från myndigheterna och det medicins­ka kunskapsläget.

Jesper Cederberg

Primärvårdsläkaren: Det var svårt att veta hur det skulle hanteras

På Gröndals vårdcentral i Stockholm noterade man tidigt långtidseffekter hos patienter med covid-19. Genom ST-läkaren Laura Karnell gjorde vårdcentralen en egen kartläggning.

– I våras hade vi många patienter med hosta och feber under flera veckor och – vad som var oroväckande – tryck över bröstet och andningssvårigheter, berättar Laura Karnell, som är ST-läkare i allmänmedicin på Gröndals vårdcentral.

Vårdcentralen inrättade i mars ett infektionsrum med ingång från utsidan. Därtill initierade Laura Karnell ett kvalitetsarbete – en journalstudie – där man kartlade vilka symtom patienterna hade och hur länge de haft dem. Till skillnad från på intensivvårdsavdelningarna var patienterna ofta kvinnor och lite yngre.

Just osäkerheten om den nya sjukdomen, som i synnerhet präglade våren, är vad Laura Karnell tycker har varit svårast i primärvården: hur man skulle hantera patienter som kom in med exempelvis bröstsmärta och andningssvårigheter.

– Man tänker på hjärtinfarkt, lungemboli och andra farliga sjukdomar. Det var svårt att veta hur det skulle hanteras och vilka prov och undersökningar som skulle göras. Vi själva fick skapa kunskapen.

Pandemin har inneburit en stor omställning för vårdcentralen. Skyddsutrustning och undersökningar i infektionsrummet är ett par exempel, mer frånvaro på grund av covidsjukdom och vabbande är andra.

Men störst är kanske den digitala omställningen, vilket Laura Karnell också tycker är en positiv utveckling.

– Vi hade börjat med videobesök, men i väldigt liten skala. Det har blivit många fler videobesök under pandemin.

Arbetsbelastningen har varierat. I början av pandemin sjönk den när patienter­na stannade hemma. Efter en ökning i somras och i början av hösten har den nu sjunkit igen.

Nu återstår en utmaning med vårdskulden. Det är viktigt att exempelvis inte glömma äldre multisjuka patienter, säger Laura Karnell. Men hon har samtidigt tillförsikt att primärvården klarar även en tredje puckel.

– Det svåraste var i våras när allt var nytt. Nu är vi vana vid de här patienterna. Och befolkningen känner i mångt och mycket till symtomen och är inte lika oroliga, upplever jag.

Jesper Cederberg

ST-läkaren: Ur kirurgisk synvinkel är 2020 ett bortkastat år

För många ST-läkare har utbildningen drabbats hårt. För Salim Tamimi, ST-läkare i kirurgi i Stockholm, blev det en tvärnit när nästan alla operationer ställdes in. 

Salim Tamimi blir färdig kirurg om ungefär ett och ett halvt år. Men hans specialisering pågår längre än planerat.

– Jag har bett att få komma tillbaka tre månader till kolorektalkirurgin i slutet av min ST. Socialstyrelsen kanske inte hade slagit ner på det, men jag vill inte komma ut som specialist utan att ha fått tillräckligt med klinisk tid, säger han.

I början av året befann sig Salim Tamimi på sidoutbildning inom kolorektalkirurgin på Capio S:t Görans sjukhus. Det började bra med massor av patienter och myc­ket operationstid.

Sedan kom pandemin. Alla elektiva operationer försvann på några veckor,  och ST-kurserna och de lokala veckoutbildningarna, som ST-läkarna själva arrangerar, ställdes in.

– Det blev en tvärnit. Från mars och framåt var de akuta kolorektalfallen de enda operationerna man fick ta, säger Salim Tamimi.

Vad gjorde du i stället?

– Var underläkare åt medicin genom att jag rondade covid-avdelningarna och gick massor av jourer.

ST-läkarna var trots allt vid ganska gott mod under våren, enligt Salim Tamimi. Han beskriver arbetet med covid-19 som intressant, ovant och svårt. Som mellanjour ansvarade han för en covid-avdelning nattetid. Ibland var patienterna väldigt svårt sjuka.

– I början var det ganska obekvämt. Man visste knappt vad man skulle ställa för frågor när man ringde medicin om en patient. Men alla var väldigt förstående.

Nu, när andra vågen är ett faktum, är Salim Tamimi föräldraledig. I mars går han tillbaka till sin utbildningstjänst.

– Jag hoppas att operationerna i alla fall rullar på i ett halvtempo så att man får lite mer volym.

Sett i backspegeln tycker han att utbildningen kunde ha samordnats bättre.

– Man borde ha förstått att man kommer att få trappa ner eller skifta ut den elektiva kirurgin om ansträngningen på slutenvården skulle bli stor. Vi skickade tidigt patienter till Ersta sjukhus. Då hade man kunnat deala med dem: »Ska ni få våra fall, får ni ta våra ST-läkare också.«

Marie Ström

Cancerforskaren: Det är tufft att behöva säga nej

Pandemin har saktat ned cancerforskningen. »Vi har inte kunnat ta in lika många patienter i behandlingsstudier«, säger Gustav Ullenhag, som själv insjuknade i covid-19 i våras.

Under pandemin har alltså även cancer­forskningen påverkats, enligt Gustav Ullenhag, docent och onkolog på Akademiska sjukhuset i Uppsala, som håller på med translationell cancerforskning med immunstimulerande genterapi som huvudspår.

– Vi har kunnat ta in färre patienter i behandlingsstudier än vad vi annars hade kunnat göra. Vi har varit tvungna att prio­ritera den etablerade behandlingen, som vi vet är bra.

Värst var det i våras, enligt Gustav Ullenhag.

– Då var det ännu lite fler covidpatienter på IVA och oron på något sätt större. Vi var inte vana vid de här patienterna, och rutiner behövde sätta sig, säger han och fortsätter:

– Om vi tar in en patient i en studie måste vi ha en plats på högre vårdnivå redo om det skulle behövas. Är det då många covid-19-patienter som ligger på sjukhuset så tar ju de upp platser.

Han konstaterar att det är väldigt jobbigt att behöva säga nej till en patient.

– Det är oerhört frustrerande, men det gäller ju inte bara under pandemin. I vissa studier hade vi inte haft plats för alla patienter som passar i vanliga fall heller.

I våras gick Gustav Ullenhag in som chef under en längre period. Då blev han också den första på kliniken att själv insjukna i covid-19.

– Jag blev smittad av en person som jag skulle anställa, under själva anställningsintervjun. Jag blev däckad, men det var aldrig så att jag behövde vårdas inneliggande.

Även om pandemin gjort att forskningen saktat ned lite ser han risken för sämre prognos på grund av inställd screening och rädsla för att komma till sjukvården som den största faran för cancerpatienter.

– Jag hade en patient förra veckan som kom med ett ganska avancerat melanom. Om vi inte hade haft en pandemi hade patienten sökt direkt och hade kanske därmed haft en bättre prognos.

Katrin Trysell

Läkarstudenten: Det är klart att det vi gjort blivit begränsat

För läkarstudenten Alice Karlsson i Uppsala har året präglats av distansundervisning och inställd praktik. Men hoppet om en vanlig examensfest lever fortfarande.  

Alice Karlsson, som går termin 10 på läkarprogrammet vid Uppsala universitet, sitter mest hemma. Fast det skulle hon gjort vare sig det var en pandemi eller inte. Höstterminen går till att skriva examensarbete.

Under vårterminen var det värre. I Uppsala ställdes all verksamhetsförlagd utbildning (VFU) in, utom för studenterna på den sista terminen. Alice Karlsson missade en del av praktiken inom pediatriken och hela praktiken inom gynekologin.

– Våren var speciell. I stället för fyra eller fem veckor praktik på gyn hade vi tre dagar under sommaren: vi fick vara med på en jour, en mottagningsdag och en dag på förlossningen. Det är klart att det vi sett och gjort blivit begränsat.

Vårterminen ledde samtidigt till en ny erfarenhet. Alice Karlsson har jobbat extra som undersköterska på en nystartad covid-avdelning på Akademiska sjukhuset sedan i mars.

Under påsken blev hon dock ombedd att ta ett pass på en annan avdelning. Strax därefter kom de första symtomen.

– Jag var jättetrött och hade ont i halsen. Men hade ingen feber, hosta eller andningsbesvär.

Hon misstänker att hon smittades av covid-19 på jobbet eftersom en undersköterska arbetade med feber och hosta under påsken.

– All personal på avdelningen blev sjuk sedan, säger Alice Karlsson som själv drabbades av en lindrig variant.

Hon blev tvungen att stanna hemma i fem veckor. En katastrof för en läkarstudent i vanliga fall. Men tack vare di­stansundervisningen missade hon inget.

I juni tar Alice Karlsson examen. Hoppet om en riktig examensfest lever. Men hon förbereder sig mentalt på att en digital ceremoni är mer sannolik.

Vad kommer du minnas mest av året?

– Kanske att man måste tänka efter så många varv extra innan man gör något: Måste jag verkligen gå till affären nu? Är det rimligt att träffa den här personen?

Marie Ström

Skyddsombudet: Cheferna tyckte medarbetarna var överdrivet oroliga

Det har varit ett hektiskt år för Christina Sjöberg, huvudskyddsombud i Väst­ra Götalands läkarförening. Arbetsmiljö­frågorna om skyddsutrustning och återhämtning blev helt centrala. 

Christina Sjöberg har varit skyddsombud i 15 år. På frågan om 2020 varit det mest utmanande året i den rollen svarar hon snabbt:

– Absolut! Det finns inget som kan jämföras med detta, och det har verkligen satt arbetsmiljön i fokus.

Den stora frågan i början av pandemin var skyddsutrustningen, och bristen på den.

– På många ställen fungerade inte dia­logen mellan medarbetare och chefer. Medarbetarna upplevde att cheferna undanhöll dem nödvändig utrustning, och cheferna tyckte att medarbetarna var överdrivet oroliga. Det berodde på att kunskapsläget var otydligt och att det saknades utrustning, även om det snart fanns bra tillgång regionalt.

I början av sommaren, när antalet covidpatienter minskade, blev den stora frågan återhämtning under hösten för personalen som slitit hårt.

– Vi tog upp det i alla forum och framförde att det är jätteviktigt att folk får tid till återhämtning. Det fanns ett väldigt tryck att börja beta av all uppskjuten vård.

För att få koll på arbetstiderna, och för att personalen åtminstone skulle få lite återhämtning, genomfördes skyddsronder. Frågan är fortfarande högst aktuell nu när antalet covidpatienter återigen ökar.

– Det är tryggare nu eftersom vi vet mer. Men det finns en väldig trötthet. Flera av dem som ställde upp och tog extra många jourer får lida för det nu. De har drabbats av utmattning i olika grad och till och med sjukskrivning. Det krävs både psykisk och fysisk återhämtning som man nu inte kan få.

Hur har det varit för dig personligen? 

– Som nästintill heltidsfacklig ville jag stötta mina kollegor på kliniken. Jag hade velat jobba mycket mer kliniskt, men det blev fruktansvärt mycket arbete med alla fackliga frågor som skulle hanteras. Personligen har jag känt stor otillräcklighet. Behovet av fackligt arbete och skyddsombudsarbete har varit mycket större än vad vi haft resurser till inom läkarföreningen.

Joakim Andersson