Den 30 juni tillsatte regeringen en Coronakommission som skulle utvärdera de åtgärder som vidtagits för att begränsa spridningen av covid-19 i Sverige.

Nu har kommissionen lämnat en första delredovisning som handlar om äldreomsorgen under pandemin. Rapporten presenterades vid en pressträff på tisdagen.

Den övergripande bedömningen är att strategin att skydda de äldre har misslyckats. Enligt kommissionen är det, utöver den stora allmänna smittspridningen, välkända strukturella brister som haft störst inverkan på antalet sjuka och avlidna i äldreomsorgen. Dessa brister innebar att verksamheterna stod illa rustade.

Mats Melin, kommissionens ordförande, pekar på att ansvaret delas av flera. Det handlar om myndigheter, regioner, kommuner och privata utförare.

– Men vi vill ändå säga att regeringen styr riket. Därför vilar det yttersta ansvaret på den här regeringen och tidigare regeringar som har känt till de här bristerna. Regeringen borde ha vidtagit sådana åtgärder att man botade de här bristerna och att äldreomsorgen då skulle ha stått bättre rustad inför pandemin, säger Mats Melin.

Bristerna handlar bland annat om problem kopplat till att ansvaret för vård och omsorg för äldre är uppdelat på 290 kommuner och 21 regioner. Därtill finns ofta ett stort antal privata utförare, samt statliga myndigheter som har ett nationellt ansvar.

Detta skapade problem vad gäller ansvarsfördelning och att få en nationell överblick under pandemin.

Kommissionen anser också att den medicinska kompetensen inom äldreomsorgen behöver förstärkas, och att det finns ett behov av högre bemanning och rimliga arbetsförhållanden.

Här föreslås bland annat att riksdag och regering ser över vad som är en tillräcklig bemanning på särskilda boenden, inte minst vad gäller vård och behandling av demenssjuka.

Kommissionen lyfter också fram att regelverken kring smittskyddsåtgärder som kohortvård i äldreomsorgen är otillräckliga.

I rapporten pekar man också på att ansvaret för läkarinsatser ligger på regionerna och att detta inte får överlåtas till kommunerna, vilket i princip innebär ett hinder för kommunerna att själva anställa läkare i äldreomsorgen. Detta innebär bland annat att äldrevården är beroende av regionernas prioriteringar för medicinska bedömningar som bara en läkare kan göra.

Kommissionen hittar inte någon motsvarande uppdelning i ansvaret mellan olika huvudmän i några grannländer. Den här typen av kategorisk uppdelning mellan kommun och region vad gäller läkaransvar är inte lämplig. Därför anser kommissionen att det bör vara möjligt för kommuner att anställa läkare.

– Det är ingen enkel sak att åstadkomma och det finns svårigheter på vägen mot det, men man bör ta bort den principiella omöjligheten för kommuner att anställa läkare, säger Mats Melin.

Men även om kommunerna får befogenheter att anställa läkare så måste regionerna säkerställa den tillgång till de läkarresurser som krävs för äldreomsorgen. Det kan ske genom ramen för primärvården, genom mobila läkarteam eller på annat sätt.

Dessutom anser kommissionen att kommunerna måste bli en bättre kravställare gentemot regionerna när det gäller tillgången till läkarinsatser. Vidare bör varje särskilt boende ha tillgång till medicinsk utrustning så att nödvändiga insatser samt en god palliativ vård kan ges på plats. Det kan handla om utrustning för att ge syrgas eller näringslösning.

I rapporten riktas också kritik mot att regeringen och myndigheternas åtgärder kom för sent och att de i vissa fall varit otillräckliga. Bland annat tog det orimligt lång tid att kartlägga äldreomsorgens behov av skyddsutrustning. Dessutom riktas kritik mot att det saknades tydliga riktlinjer.

Man pekar också på att provtagningen kom igång för sent. Det gäller också besöksförbudet på särskilda boenden, som infördes den 1 april.

Enligt kommissionen borde det nationella förbudet kommit tidigare, och regeringen borde ha låtit beslutet om besöksförbud gälla för en kortare tid för att sedan överväga eventuella förlängningar.

– Det är i och för sig inte klarlagt hur verksamt ett besöksförbud är. Men då, i mars, fanns det skäl att anta att det kunde ge skydd när smittan fanns i det omgivande samhället. Då borde man slagit till med ett sådant, säger Mats Melin.

Kommissionen tar också upp riktlinjer om tillgång till sjukhusvård. Det har förekommit riktlinjer som innebär risk för kategoriska prövningar av människors vårdbehov. I rapporten lyfts Region Stockholm fram som ett särskilt exempel, där riktlinjen i mars angav att vårdgivare vid beslut om sjukhusvård skulle prioritera personer enligt en särskild skörhetsskala.

– Den kategorisering som skedde i de riktlinjerna innebar, säger vi, att knappast någon i särskilt boende hörde till de prioriterade kategorierna. Sådana riktlinjer borde inte ha utfärdats.

I rapporten tar man också upp bristerna vad gäller läkarnärvaro och uteblivna individuella bedömningar. Här lutar man sig på Inspektionen för vård och omsorgs tidigare granskning där myndigheten bland annat slog fast att det i 20 procent av de granskade fallen inte skett någon individuell läkarbedömning.

Kommissionen skriver att det är oacceptabelt att det förekommit fall där den boende inte fått någon individuell läkarbedömning.

Vid pressträffen medverkade också socialminister Lena Hallengren (S). Hon konstaterar att kommissionen pekar på att det vilar ett ansvar på både den här regeringen och tidigare regeringar som inte vidtagit tillräckliga åtgärder för äldreomsorgen.

– Delbetänkandet blir ett viktigt avstamp för reformer framåt. Jag tror det finns fog för att äldreomsorgens brister bottnar i decennier av försummelser. Mycket i samhället har blivit bättre under senaste 20 åren, men vi har inte sett samma standardförbättringar inom äldreomsorgen. Hade vi sett och värdesatt äldreomsorgen på det sätt vi borde hade vi sannolikt inte befunnit oss i den situation vi nu gör.