– Det mest obehagliga var att jag inte fick någon hjälp. Då kände jag mig väldigt ensam. Jag hade försökt gå tillbaka till jobbet väldigt många gånger men klarade inte det, och då fick jag ingen hjälp av sjukvården. Det var väldigt ångestskapande och ganska otäckt.
Så berättar en ST-läkare i allmänmedicin i Skåne. Hon vill vara anonym, mest för att hon inte orkar vara »läkaren som också är långtidssjuk i covid-19«. Och hon menar verkligen att hon inte orkar med uppmärksamheten det skulle kunna medföra. Enbart intervjun med Läkartidningen kan resultera i en överväldigande trötthet dagen eller dagarna efter.
Hon och andra långtidssjuka läkare som Läkartidningen pratat med har exempelvis drabbats av förmodade mikroproppar i hjärnan, neurologiska bortfall, njurpåverkan, vilotakykardi, mycket låg saturation eller fått diagnosen posturalt ortostatiskt takykardisyndrom – POTS.
Läkarna vittnar också om ett mottagande i sjukvården som kan variera kraftigt mellan olika vårdcentraler och olika läkare.
– Många allmänläkare har drivit tesen att det här är en sjukdom som liknar elallergi. När jag kom till vårdcentralen fick jag ett bemötande som om det var en psykisk sjukdom, trots att jag inte kunde gå mer än 300 meter, hade haft höga njurvärden och misstänkt blodpropp och varit inlagd för misstänkt encefalit, säger den skånska läkaren vars första primärvårdsläkare menade att hon hade hälsoångest.
Lisa Norén är specialist i allmänmedicin och talesperson för Stödgruppen för läkare med covid-19, vilken samlat 70-talet läkare över hela Sverige. Hon känner igen beskrivningarna.
– I våras var det mer raljerande. Men nu är det rätt många som ser problemet och vill ha mer information.
Hon själv är 48 år, tidigare helt frisk och mycket aktiv med flera ultravasalopp i ryggen. Hon fick covid-19 i mars och sedan dess har inget varit sig likt, i synnerhet inte lungfunktionen. Hon blir andfådd och yr vid lätt ansträngning.
Stödgruppen vill se en tydlig strategi i Sverige med riktlinjer för utredning, behandling och rehabilitering vid covid-19.
– När 21 olika regioner ska göra något tar det dels lång tid, dels blir det variation mellan dem, säger Lisa Norén.
I Stockholm och i Norrköping finns mottagningar som tar sig an långtidssjuka i covid, även i viss utsträckning dem som inte varit sjukhusvårdade. På andra håll är det sämre.
En läkare i stödgruppen skriver till Läkartidningen och berättar att det inte finns någon hjälp att få i hennes region: »Jag har tre patienter jag försöker hjälpa. Helt omöjligt, jag gör allt själv. Precis som min egen rehab.«
Lisa Norén säger att regeringen och myndigheterna måste bli tydligare med sina ambitioner. Med någon form av riktlinjer finns något som sjukvården måste förhålla sig till. Då kan läkare och andra inte välja om de vill tro på det eller inte, och de kan få hjälp i arbetet att göra en utredning.
Stödgruppen vill gärna se att det bildas multiprofessionella mottagningar i regionerna. Som exempel nämner de Storbritannien. Där har 69 multiprofessionella mottagningar för patienter med långtidscovid öppnats runt om i landet, och i somras startade en rehabiliteringstjänst online.
– Gör vi inget nu har vi en tickande ohälsobomb, säger Lisa Norén.
Hon och de andra läkarna i stödgruppen har själva noterat en del saker de vill att man når ut med till kollegorna. En sådan sak är att en vanlig DT kanske inte visar något ovanligt, men att en DT på in- och utandning kan göra det. De tycker också att hjärta, lungor och hjärna ska utredas separat och att det är mycket viktigt att screena för kognitiv nedsättning.
De drabbade läkarna som Läkartidningen har pratat med gör också alla samma observation: Om de, som extremt kunniga patienter, hade svårt att få den hjälp de behövde – hur är det då för andra?
– Hade jag inte varit läkare och kunnat ta reda på det jag har tagit reda på, hade jag kanske fortfarande varit sängliggande, säger Lisa Norén.
Läs även:
Helhetsgrepp ska ge svar om långtidssjuka
