– Bakgrunden till undersökningen är att du och andra journalister ringer ibland och vill prata med underläkare, och vi har märkt att det är jättesvårt att få folk att ställa upp eller berätta allmänt om sin arbetssituation. Och då undrade vi vad det här berodde på, berättar Madeleine Liljegren.
I Sylfs enkät, som över 1 000 underläkare har svarat på, uppger 31 procent att det finns en tystnadskultur på deras arbetsplats. Av dessa är det en dryg femtedel som åtminstone någon gång låtit bli att ta upp patientssäkerhets- eller arbetsmiljöproblem med arbetsgivaren av rädsla för repressalier.
– Tyvärr förvånar det inte mig. Vi har haft en känsla ganska länge att det här förekommer, men det har inte funnits några siffror på det så det var därför vi ville ta fram siffror, säger Madeleine Liljegren.
Den vanligaste oron för repressalier handlar om en rädsla att det ska påverka relationen med ledningen. Det svaret uppger drygt 70 procent av dem som säger att de undvikit att belysa kritik.
Det näst vanligaste är oro för att kritiken ska hindra progressionen i yrket; att det ska påverka möjligheten att få AT, ST eller specialisttjänst.
– Det förvånar inte mig heller med tanke på bristen på AT- och ST-platser, och i värsta fall framöver även BT-platser som är gravt underdimensionerade på planeringsstadiet, säger Madeleine Liljegren.
Tystnaden kan få konsekvenser både för läkaren och för patienten. I enkäten uppger exempelvis 12 procent att de gjort undvikbara fel för att de inte vågat fråga en mer senior kollega. Det kallar Madeleine Liljegren för »en katastrof« och undrar om vilka fel som kan finnas bakom de siffrorna.
Men oron för repressalier påverkar också arbetsmiljön. Exempelvis uppger 46 procent att de inte vågar be om individuella anpassningar för att orka arbetet.
– På sikt är jag rädd att det kan leda till ökade sjukskrivningar som vi redan vet ökar bland unga, framför allt kvinnliga, läkare. I längden får det konsekvenser för hela kåren, säger Madeleine Liljegren och påminner om att andra undersökningar visat på brister i vissa specialiteter.
Det finns skillnader i svaren mellan de som är offentligt och de som är privat anställda. Bland de privatanställda uppger exempelvis 7 procent att de begått undvikbara fel för att de inte rådfrågat en senior kollega, medan den siffran var 13 bland de offentligt anställda.
– Skillnaden mellan offentligt och privat tänker jag också har att göra med att den stora majoriteten AT- och ST-platser finns inom det offentliga. Jag tror det kan vara en delförklaring till att det offentliga verkar mer drabbat än det privata, säger Madeleine Liljegren.
Hon tror att den hierarkiska strukturen på arbetsplatserna är en förklaring till att tystnadskultur kan uppstå. Forskning inom andra branscher tyder på att en »felfinnarkultur« är en bidragande orsak. Att det är hård konkurrens om AT- och ST-platser bidrar också.
Vad kan man göra?
– Chefen har så klart ett jättestort ansvar. Men jag tror också att vi i läkarkåren på arbetsplatsen måste stötta varandra, prata om att man alltid ska kunna ringa om hjälp och att det inte ska vara någon prestige i det.
Enkäten skickades slumpmässigt med e-post till 3 000 underläkare i Sylf, varav 1 052 svarade. 40 procent av de svarande är män och 60 procent är kvinnor, vilket speglar sammansättningen i Sylfs medlemskår. Rapporten finns på Sylfs webbplats.
(uppdaterad 2021-03-03)
