»Vi startade ett nätverk vi inte trodde skulle bli så stort«

– Ska vi göra en Kiruna?

Efter en timmes intervju via ett digitalt mötesverktyg tycker Maria Zetterlund, specialist i allmänmedicin, att det räcker med stillasittandet.

– Det är knäböj i 15 sekunder!

Kollegan och vapendragaren Jill Taube, specialist i psykiatri, är inte sen att hänga på och snart guppar tre huvuden, inklusive reporterns, upp och ner framför datorernas webbkameror.

Just fysisk aktivitet är något som både Maria Zetterlund och Jill Taube brinner starkt för, och det var faktiskt lite på det temat som de träffade varandra för första gången. Det var på Läkaresällskapets medicinska riksstämma för tio år sedan. Jill Taube var där som deltagare i en paneldiskussion och Maria Zetterlund, som också är träningsinstruktör, ledde pausgympan. På så vis korsades deras vägar.

Vad är det som gör att ni funkar så bra ihop?

– Vi har nog ganska mycket lika energi och har väldigt roligt tillsammans. Vi sporras av att sprida goda levnadsvanor. Jag skulle också säga att vi är lite av entreprenörer båda två, med mycket idéer och ett ganska stort driv, säger Maria Zetterlund.

Jill Taube fyller i:

– Vi kände att vi hade en liknande personkemi och vi har hörts nästan dagligen de senaste tre åren.

Det var också för drygt tre år sedan duon tog initiativ till Facebookgruppen »Vem tar hand om doktorn?«

Från början var gruppen tänkt som en marknadsföringskanal för en återhämtningsresa till Rhodos, men snart växte gruppen och utvecklades till att bli ett nätverk med läkarrollen och kollegial stöttning i fokus.

– När vi startade så tror vi att namnet var en framgångsfaktor. Att vi på fyra veckor blev 500 medlemmar berodde kanske på att frågan »Vem tar hand om doktorn?« hängde i luften och att den på något sätt behövde vridas och vändas på. Det tror vi har lockat många kollegor till gruppen.

Jill Taube menar att en styrka med gruppen är bredden vad gäller de ämnen och frågor som diskuteras. Mycket kretsar kring läkarrollen, och diskussionerna berör arbetsmiljö, stress och annan arbetsrelaterad ohälsa.

– Vi är som ett gäng kollegor i ett stort fikarum i cyberspace, och det är som att vi fyller i det som saknas för många, det vill säga tiden att bara småprata eller komma med tips och råd.

Båda ser också gruppen som ett komplement till Läkarförbundet och det fackliga arbetet.

– Det kan komma frågor eller inlägg i gruppen som handlar om arbetsgivarfrågor som exempelvis berör arbetsmiljön, jouravtal eller så. Då är det ofta någon som är fackligt kunnig som förklarar hur det ligger till och vad man kan göra. Det blir som små miniutbildningar, säger Jill Taube.

En annan styrka med gruppen, som i dagsläget har 8 500 medlemmar, är att det går att skriva anonyma inlägg.

– Det har kommit mer och mer på slutet. Det finns många som kanske inte har så många alternativ vad gäller sin arbetssituation och inte vill röja sin identitet. Många är vikarierande underläkare före AT, och deras omdömen från vikariatet spelar jättestor roll för om de ska få sin AT och komma vidare i karriären, säger Maria Zetterlund.

Hur har pandemin påverkat diskussionerna i gruppen?

– I början var det många som ville skriva om exempelvis munskyddsfrågan. Vi försökte styra det så att det inte bara skulle bli en fråga som tog över. Vi vill att det är arbetsmiljön i stort som ska vara i fokus. Nu är det egentligen inga coronafrågor.

Nu har ni varit engagerade i gruppen i tre år. Har ni kommit fram till svaret på frågan »Vem tar hand om doktorn«?

– Det handlar om att lära sig att ta hand om sig själv, och att vi behöver ta hand om varandra. Vi säger självklart inte att politiska lösningar och fackliga avtal inte är viktiga. Det finns ingen motsättning där. Men att vårt namn var så »catchy« var ju för att alla kunde förstå frågan och alla kunde förstå att den inte till fullo är besvarad, säger Jill Taube.

Vad har ni själva lärt er under arbetet med gruppen?

– Jag har fått en starkare tro på att jag kan vara med och påverka och förändra. Det tror man väl som doktor på sätt och vis att man kan i det kliniska arbetet, till exempel. Men vi startade ett nätverk som vi inte trodde skulle bli så stort, och det fanns ett ansvar som vi tog och förvaltade. Det har nog stärkt mig som människa. Jag tror lite mer på mig själv, säger Jill Taube.

Maria Zetterlund pekar på att just läkare ibland kan ha svårare att be om hjälp och stöd än andra och att det finns en syn på läkare som några som ska klara allt och vara orubbliga.

– Många läkare är drivna och har en prestationsbaserad självkänsla och klankar kanske ner på sig själva för att de inte hinner med eller är tillräckligt starka. Men jag tycker att det blivit tydligt att det mer är systemfel som gör att många blir sjuka snarare än att det handlar om vars och ens personliga svagheter.

Bakgrunden till den ursprungliga återhämtningsresan till Rhodos var att Jill Taube och Maria Zetterlund båda slagits av att allt fler kollegor blivit sjuka av stress.

Och det finns fog för att säga att arbets-relaterad ohälsa är ett problem bland läkare. I en undersökning från 2017 som genomfördes av Läkarförbundet uppgav var femte läkare i primärvården att de har varit sjukskrivna på grund av stress. En tredjedel har övervägt att helt lämna yrket på grund av arbetsbelastningen.

I en rapport från Försäkringskassan från förra året pekas specialistläkare ut som ett exempel på en ny riskgrupp för att drabbas av hög sjukfrånvaro med psyki-atriska diagnoser.

I Facebookgruppen är det inte ovanligt med inlägg från läkare som har blivit sjuka av jobbet och har drabbats av till exempel utmattningssyndrom.

Maria Zetterlund framhåller samtidigt att ett viktigt syfte med gruppen är att försöka bidra till det preventiva arbetet och att alla läkare är välkomna.

– Vi bjuder in alla som är läkare oavsett om de har en egen ohälsa, en ohälsosam arbetsplats eller om de trivs med jobbet och livet i största allmänhet. Det är ett forum för att prata om arbetsmiljö och läkarrollen i stort. Man behöver absolut inte ha någon egen ohälsa för att vara med.

Utöver själva Facebookgruppen har nätverket arrangerat flera resor och evenemang – ofta med fysisk aktivitet och andra »friskfaktorer« som en röd tråd. I höstas inleddes arbetet med ett nytt projekt som kallas »Doktorsdialoger«.

– Vi har uppfattat att det man vill ha ännu mer av är det kollegiala samtalet. Det är en bristvara som man inte hinner med. Det kan vara de stora etiska frågorna eller bara ens livssituation i sig och att man vill bolla det med sina kollegor. Då började vi titta på om vi kunde göra det på ett mer strukturerat sätt.

Konceptet är en variant på en metod för kollegiala reflekterande samtalsgrupper. I projektgruppen finns Alexander Wilczek, psykiater och tidigare verksamhetschef vid Ersta psykiatri, och psykologen Bo Vinnars.

Tanken är att Doktorsdialogerna ska bidra till att deltagarna upplever ett ökat stöd, mindre stress och mer delaktighet.

I våras genomfördes en digital pilotomgång med åtta deltagare. Nu har också de första handledarna – så kallade facilitatorer – utbildats i metoden. Tanken är att konceptet framöver ska spridas i sjukvården och kunna användas på kliniker och enheter.

Vad är poängen med att ha samtalet mer strukturerat än att bara ses över en kaffe?

– Facilitatorns roll är att se till att alla får komma till tals och att man samlas kring några frågor som man jobbar med mer konkret. Det handlar om att försöka hitta möjliga lösningar och prova det man själv kan göra så att man ökar »self empowerment«, säger Maria Zetterlund.

En central del i metoden är att det ska vara lösningsorienterat snarare än en form av klagomur.

– Målet är att man ska uppleva en större kraft att ta tag i sin egen situation, säger Jill Taube.

Jill Taube och Maria Zetterlund säger att de uppskattningsvis lägger ner en halvtidstjänst sammanlagt på att driva nätverket. Därutöver driver de båda egna företag och med åren har de allt oftare blivit anlitade som föreläsare.

Men de har inte släppt läkaryrket. Maria Zetterlund arbetar halvtid som skolläkare, och Jill Taube är kliniskt verksam som psykiater, både som deltidsanställd på 30 procent i Region Västernorrland och som konsultläkare.

Samtidigt saknar de inte erfarenheter av ohållbara arbetssituationer tidigare i yrkeslivet.

Maria Zetterlund arbetade i nio år vid en vårdcentral innan hon blev tvungen att sluta.

– Vi var sex läkare där från början, men under en period blev vi två kvar, jag med fyra barn och en annan fyrabarnsmamma, och vi hade svårt att få in hyrläkare som ersättare. Jag kände: Stannar jag kvar så kommer jag att bli sjuk. Det var min fasta övertygelse efter att ha jobbat mycket med stressrelaterad ohälsa och utmattade patienter.

Frågan blev konkret när hon inte kunde vara ledig med sina barn som det var tänkt under en semester.

– Det fanns inget alternativ kvar. Det var det som fick mig att sluta även om det var många saker jag trivdes med där. Men oron för att bli sjuk och min livssituation gjorde att jag slutade.

Jill Taube har inte jobbat heltid med patienter på flera år, men hon minns tydligt ett uppdrag för några år sedan som inte fungerade bra.

– Det var lite ironiskt, för det var på en mottagning för stress och smärta. Det var det sämsta jobbet jag haft. Jag var själv nära att bli sjuk och därför slutade jag där.

Vad var problemet?

– Det var ett uppdrag i vårdval, och vårdval ger enligt min åsikt en väldigt torftig roll för läkaren. Vi blir en beställningsvara, och hela din kompetens som doktor efterfrågas inte. Dessutom var det jättestressigt.

Ni har uppenbarligen många järn i elden. Hur gör ni själva för att inte bli sjuka av stress?

– Fysisk aktivitet! svarar Maria Zetterlund utan att blinka.

– För mig har det också varit ovärderligt att kunna styra min egen tid för att kunna anpassa tillvaron, fortsätter hon.

Jill Taube:

– Fysisk aktivitet som dans är A och O för mig också – och att ha nära och kära omkring mig. Sedan behöver man tänka på sig själv och, faktiskt, vara lite egoistisk ibland!