– Den idealiserade bilden av läkarutbildningen i Sverige gör det svårt att se vad som pågår. Det finns också en ganska begränsad syn på vad sexism och rasism egentligen är, som bidrar till att dölja och normalisera den typen av orättvisor som deltagarna i våra studier upplever.
Det säger Emelie Kristoffersson, som skrivit doktorsavhandlingen vid Umeå universitet där hon också gått läkarutbildningen och nu gör sin forskar-AT.
Hon menar att det finns en ganska snäv bild av vad sexism och rasism innebär, och vilka personer det är som gör sig skyldiga till sådana handlingar. För det behöver inte handla om mer extrema uttryck som våld, hot om våld eller förolämpningar. Det deltagarna i studierna ofta upplevt handlar om små, upprepade och kanske till synes obetydliga incidenter, men som ständigt återkommande kunde få dem att känna sig mindre värda som läkarstudenter.
– Deltagarna kunde osynliggöras, inte få delta vid olika arbetsmoment, få kommentarer om sitt utseende, eller som född och uppvuxen i Sverige få frågor om var de »egentligen kom ifrån« – och andra frågor och kommentarer som gjorde att de pekades ut som annorlunda, säger Emelie Kristoffersson.
Avhandlingen baseras på en enkätundersökning och fokusgruppintervjuer med manliga och kvinnliga läkarstudenter, och individuella intervjuer med studenter som tillhör en kulturell eller etnisk minoritet. Studenterna, alla på de kliniska terminerna vid Umeå universitet, har genomgående beskrivit personliga och konkreta erfarenheter.
Emelie Kristoffersson har noterat en diskrepans mellan deltagarnas generella åsikter om utbildningen och deras personliga erfarenheter. I intervjuerna kan de börja med att säga att utbildningen är jämlik, men sedan vittna om hur de själva utsatts för nedvärderande kommentarer eller blivit osynliggjorda. Emelie Kristoffersson tror att det kan bero på en idealiserad bild av Sverige och läkarutbildningen.
– Erfarenheterna som de berättade om kan likställas med rasism eller sexism, men beskrevs inte i sådana ordalag. I stället försökte de hitta andra förklaringar till det som hänt, berättar Emelie Kristoffersson.
Avhandlingen har fått titeln »Är det bara jag?«. Den reflekterar att utsatta läkarstudenter ofta råkade ut för att personer i omgivningen tyst lät uttrycken för rasism och sexism passera, utan att protestera eller erbjuda stöd.
– När man dessutom blir ifrågasatt när man tar upp ett problem, infinner sig en känsla av att »är det bara jag som inbillar mig det här, är överkänslig och har fel?«. Man har inte utrymme att säga ifrån. Det är som att ansvaret hamnar på en själv, säger Emelie Kristoffersson.
De tre delstudierna som avhandlingen bygger på, har utförts vid olika tillfällen åren 2011–2018. De genomfördes före rörelserna »Metoo« respektive »Black lives matter« var kända i Sverige. Emelie Kristoffersson säger att om studierna hade gjorts senare, hade man möjligen fått ännu fler exempel och deltagarna hade kanske pratat om problemen på ett annat sätt.
– Men det är viktigt att inte förledas att tro att de här problemen skulle ha blivit mindre efter så här kort tid. Normer och maktstrukturer som ligger bakom och som legitimerar olika former av ojämlikhet, förändras inte i en handvändning.
Hon fortsätter:
– Det finns ingen »quickfix« för att förbättra utbildningsklimatet, utan det krävs ett genomgripande och långsiktigt arbete för att synliggöra och utmana normerna.
Läs avhandlingen här.
(uppdaterad 2021-03-17)
