Karin Tegmark Wisell: Vissa utgår från att vi har en dold agenda

Under pandemin har Karin Tegmark Wisell – chef för avdelningen för mikrobiologi och sedan i december biträdande statsepidemiolog – fått sin beskärda del i rampljuset.

Gång på gång har hon stått på den myndighetsgemensamma presskonferensen och lugnt, metodiskt och med till synes outsinligt tålamod redogjort för pandemins utveckling och svarat på frågor från journalister.

– Jag ser det som otroligt viktigt att engagera mig i att föra ut de resultat och den kunskap vi har, och de ställningstaganden vi gör, och att försöka finnas till hands och svara på frågor. Det är ju en del av vårt uppdrag, säger Karin Tegmark Wisell.

Men det har inte alltid varit enkelt. Under det gångna året har Folkhälsomyndigheten och dess talespersoner visserligen fått ta emot hyllningar, men också en hel del hård kritik. Kritik som många gånger varit orättvis, anser hon.

På sistone har det pratats mycket om att tonen, både forskare emellan och i den offentliga debatten överlag, har hårdnat och att det riskerar att trigga misstro, hat och hot.

Karin Tegmark Wisell sticker inte under stol med att hon tycker att medierna ibland eldar på misstron och den hårda tonen.

– Det är som att en del utgår från att det finns dolda agendor, att vi inte är uppriktiga med det vi för ut, säger hon och fortsätter:

– När medier begär ut mejltrådar med mera är det ibland ett trålande för att hitta uttalanden. Vi har absolut skyldighet att vara sakliga i vår kommunikation och i allt vårt mejlande. Men det är ett arbetssätt att man mejlar till varandra och har korta anteckningar från möten och då har man kanske inte tid att vara så allomfattande i allt man skriver.

Enligt Karin Tegmark Wisell försvårar det här myndighetens arbete.

– Vi är en offentlig myndighet och det vi gör ska kunna genomlysas och vi måste kunna stå till svars. Men om allt ska vridas och vändas på, och man ska hitta vinklar, så slutar man ju att kommunicera. Då tar det längre tid i all kommunikation och man riskerar att få ett omständligt arbetssätt, inte minst i det interna arbetet på myndigheten.

Det tar också mycket tid och kraft att bemöta påståenden som inte stämmer, enligt Karin Tegmark Wisell.

– Många passar på att föra in något som man tagit för sanning. Det är så många som tycker och tror så det blir sanningar som föds, som man gärna lägger in som en bisats innan man ställer en fråga. Där är jag lite besviken på medierna – att man är ett eko av andra, utan att egentligen känna till grundfakta.

Som exempel nämner hon att en fråga ofta kan inledas med ett påstående som till exempel »testningen, som Folkhälsomyndigheten varit helt ointresserade av«.

– Då måste man först backa och säga: »Vet du vad du säger nu? Ointresserade? Vi har sagt att det finns en smittskyddslag som säger att man är skyldig att ta prov om man misstänker sjukdom, och ni kan titta i vårt diarium och se att redan den 17 januari hade vi en metod uppsatt för sars-cov-2 på myndigheten. Den 27 januari – eller om det var ännu tidigare – mejlade vi ut till alla regioner och sa att det är angeläget att man sätter upp diagnostik.«

Är du förvånad över det här?

– Ja, jag är förvånad. Jag tycker faktiskt att det är ett bristande ansvarstagande ibland från vissa medier. Jag tycker absolut att det ska vara ett öppet debattklimat. Vi är på myndigheten fullt införstådda med att mediernas roll är att rapportera och att granska, och att detta är extra viktiga uppdrag i en kris som pandemin. Det jag är ute efter är mer det här att man misstror statstjänstemän utifrån antagandet att vi skulle ha en politisk agenda.

I februari tog Läkartidningen upp problemet med hat och hot mot forskare i en längre artikel. I samma veva gick Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson ut med att hatet och hotet mot Folkhälsomyndigheten har eskalerat och att statsepidemiolog Anders Tegnell och Karin Tegmark Wisell hör till dem som är mest utsatta.

När Läkartidningen pratar med Karin Tegmark Wisell tonar hon ned det hela en aning och säger att hon sedan pandemin började då och då fått mejl med förminskande eller hotfullt innehåll, och att mängden varierar utifrån hur publik hon har varit – om hon varit med på en presskonferens till exempel – eller utifrån vad som försiggår i sociala medier.

Men hon berättar också att hon de senaste månaderna undvikit att röra sig i publika miljöer, just utifrån risken för hat och hot.

– När jag har varit ute så har det aldrig varit någon som varit otrevlig på något sätt, men jag märker ju att det är många som känner igen mig. Jag försöker hur som helst att handla det mesta digitalt och med hemleveranser, för att undvika smittrisk med mera. Men om det behöver göras något ärende så är det bättre att min man gör det än att jag gör det.

Karin Tegmark Wisell konstaterar att det är svårt att inte ta åt sig personligen, svårt att bara skaka av sig när någon till exempel ringer mitt i natten för att skälla ut henne. Hon tycker dock att hon har hittat ett förhållningssätt: att försöka intellektualisera kring det hela.

– Jag ser det som att jag har en arbetsuppgift och försöker utföra den på bästa sätt. När man uttrycker sig så kraftfullt kan det väl i många fall vara att man själv inte mår bra på något sätt, eller att man har varit med om något som påverkat ens sätt att agera.

Under pandemin jobbar hon mycket hemifrån, för att följa Folkhälsomyndighetens egna rekommendationer. I enlighet med rekommendationerna om att hålla nere antalet fysiska kontakter sker intervjun också via videolänk. Men den som kanske hoppats få en glimt av hennes hem i Sollentuna hoppas förgäves.

För medan Anders Tegnell inte alltid verkar så noga med att hålla koll på vad som sker i bakgrunden – någon minns kanske det SVT-inslag där hans fru Margit Neher skymtar förbi iklädd morgonrock – har Karin Tegmark Wisell ställt upp skärmar med Folkhälsomyndighetens logga bakom sig under intervjun.

Sveriges Kommuner och regioner har under det senaste året vid flera tillfällen riktat kritik mot Folkhälsomyndigheten eftersom de tyckt att myndigheten kommit med otydlig information och sena
besked. Karin Tegmark Wisell tycker att det faktum att Folkhälsomyndigheten har haft 21 regioner att förhålla sig till har försvårat arbetet med pandemin.

– Ja, när vi fick det här regeringsuppdraget med att implementera storskalig testning tyckte jag väldigt mycket att det är en utmaning att ha kontakt med 21 olika parter. I den frågan handlar det ju också väldigt mycket om olika tekniska lösningar vad gäller journalföring och annat, så det blir rent genomförbarhetsmässigt svårt med 21 regioner, säger hon.

När det gäller diagnostiken försökte Folkhälsomyndigheten att hela tiden ha ett samspel med regionerna och publicerade en provtagningsindikation utifrån de resurser som fanns, enligt Karin Tegmark Wisell.

– I efterhand har vi fått en del kritik för att vi på något sätt försökte stoppa provtagningen. En del politiker har sagt: »Vi stod beredda«. Jag vet att det inte var så. Men ja, vi kanske skulle ha varit mer strategiska och inte brytt oss så mycket om att vara lyhörda för 21 regioner utan sagt: »Alla ska provtas. Ni får själva styra upp hur ni gör.« Möjligtvis hade vi kunnat vara ännu tydligare med att om det är så att ni har mer kapacitet ska ni självklart utnyttja den till dem ni vill provta.

Jobbet på Folkhälsomyndigheten ligger väl i linje med hennes samhällsengagemang och hon beskriver det som »roligt och stimulerande«. I dag har hon flera funktioner på myndigheten.

I rollen som avdelningschef för den mikrobiologiska avdelningen, som ska leverera analyser av olika slag, handlar det mycket om att ha överblick över arbetet, utveckla verksamheten strategiskt tillsammans med medarbetarna och finnas till hands för stöd till enhetscheferna.

Den största skillnaden under pandemin, bortsett från det nyvunna kändisskapet, är att hon inte längre har tid att engagera sig i frågor på »skruv- och mutternivå«.

– Då har de frågorna helt enkelt inte fått hanteras så mycket, eller så har det varit andra som har tagit över ansvaret för dem.

Som läkare är hon även medicinskt ansvarig för en hel del av diagnostiken – till helt nyligen också för coviddiagnostiken, även om hon nu lämnat över ansvaret till en annan läkare.

– Där kastas jag från att ha mer övergripande arbete till att svara ut faktiska prov och ta ställning till olika analyser, säger Karin Tegmark Wisell, som även ingår i myndighetens ledningsgrupp, där det framför allt handlar om att hela tiden se helheten i folkhälsan.

– Det är väldigt vida perspektiv i arbetet, vilket är väldigt stimulerande så klart. Men jag tycker också att det är ett värde att kunna svara ut prov och vara del i den faktiska operativiteten, fortsätter hon.

Numera är Karin Tegmark Wisell som sagt även biträdande statsepidemiolog, eftersom det stod klart att de behövde vara två i den rollen.

Under pressträffarna presenterar du staplar över döda människor. Påverkas du av det? Eller blir det bara siffror?

– Det är ju väldigt jobbigt att bli påmind om, och påminna andra, om pandemins utveckling. Samtidigt står de där siffrorna antagligen för så mycket mer för mig än vad de gör för många andra. Många av dem som dör är de som har en väldigt kort levnadstid kvar och som ofta dör med covid. All död är självklart väldigt definitiv och innebär slutet av ett liv, men all död är inte en tragedi för alla människor. Samtidigt finns det siffror där som visar liv som slutats alldeles för tidigt och som är en tragedi på alla sätt och vis. Men det är aldrig bara staplar.

Du verkar väldigt lugn när man ser dig på presskonferenserna. Hur upplever du dig själv?

– Jag har nog inte reflekterat så mycket över det. För mig handlar det om att försöka vara närvarande i stunden och att ha mina tankar samlade. Då kan det hända att det för min del tar sig uttryck i att jag verkar väldigt lugn. Det handlar väl om närvaro, helt enkelt.

Är du likadan privat?

– Ja, i mångt och mycket. Man är nog samma personlighet privat, fast amplituderna är nog lite olika beroende på vad man är i för sammanhang. På den privata sidan har jag nog större svallningar. Det är klart att jag kan bli arg på mina barn ibland. Om de har ställt skorna i vägen i farstun så kan det väl bli så att jag ibland är lite mer uttrycksfull, så att säga, även om jag inte är den som går runt och skriker hela dagarna heller.

Vad får dig ur balans?

– Det är nog om jag själv känner att jag inte är förberedd tillräckligt väl.

Något annat som möjligtvis också kan få henne ur balans har att göra med hennes roll som talesperson för myndigheten, där det är generaldirektören som fattar beslut om myndighetens hållning och vilka frågor den ska gå fram med.

– Det positiva är att jag väldigt ofta tycker att jag står bakom dem, men det jag tycker är svårare att företräda är ju frågor där jag kanske själv hade valt att fatta ett lite annat beslut. Och det gäller ju också som läkare.

Hon drar paralleller till situationer där hon som AT-läkare blivit tillsagd att sätta in ett visst läkemedel till en patient, men kanske själv skulle ha valt att sätta in ett annat, till exempel där hon ifrågasatt om patienten verkligen ska ha ett NSAID-preparat, trots dåliga njurar.

– Om överläkaren då säger »jag bedömeratt det här är den bästa behandlingen« kan man ju som underläkare välja att sätta in behandlingen eller säga: »Nej, jag känner mig osäker. Jag vill inte det. Då får du göra det«, säger Karin Tegmark Wisell och utvecklar resonemanget:

– Lite så känner jag om det är frågor som jag inte till 100 procent kan stå bakom. Ibland behöver jag föra fram dem som talesperson för myndigheten, men jag kan ju välja att inte utveckla dem mest av allt i det jag lägger fram. Det är svårare att företräda frågor om man inte själv är förankrad i dem och står bakom dem.

I vilken mån har det varit så när det gäller covid-19?

– Överlag känner jag mig väldigt trygg och väl grundad i besluten. Men det är klart att ibland kan det ju ha varit situationer där man själv inte är riktigt lika trygg i frågorna och tycker »ja, men kanhända det här hade varit nästan lika bra«. Då kan det ju vara lite svårare att vara övertygande och ha en god representation i de frågorna.

Utifrån den pedagogiska förmåga som hon visar prov på under pressträffarna är det kanske inte så överraskande att hon i unga år hade funderingar på att utbilda sig till lärare. I slutänden var det ändå läkaryrket som lockade mest, och Karin Tegmark Wisell utbildade sig – precis som sina föräldrar – på Karolinska institutet.

Hon gjorde sin specialisttjänstgöring i klinisk bakteriologi och har en avhandling med titeln »Regulation of virulence gene expression in Staphylococcus aureus« i bagaget.

Vad är nästa steg i karriären? I vilken mån siktar du på att bli statsepidemiolog? Eller generaldirektör?

– Jag siktar nog inte så mycket, utan tänker mer att nu har jag de här arbetsuppgifterna, och så länge de är stimulerande och roliga och jag känner att jag kan bidra på ett bra sätt så gör jag det. Behövs jag i någon annan roll får jag säkert en sådan fråga, och då får jag känna efter om jag tycker att jag känner mig trygg i den rollen.

Om du inte hade jobbat på Folkhälsomyndigheten, vad hade du gjort då?

– Jag har många gånger tänkt »ja, men kanske jag ska bli allmänläkare trots allt«, och få ställas inför den där breda medicinska frågeställningen. Skulle jag tycka att det blev tråkigt, eller att jag spelat ut min roll här på något sätt, då skulle jag nog tänka efter väldigt mycket och se: vad finns det för förutsättningar för det?

Saknar du patientarbete?

– Ja, lite grann. Jag har inte jobbat kliniskt så mycket, men när jag gjorde det så tyckte jag att det var väldigt roligt. Jag kan tänka mig att vara klinisk mikrobiolog, jobba infektionsmedicinskt eller göra en ny ST-utbildning och bli allmänläkare. Det tar ju emot lite grann när man inte har gjort en ST på länge. Men jag tycker att det känns väldigt öppet.