Johan Lindström väljer nästan alltid en SGLT2-hämmare till patienter med typ 2-diabetes och samtidig hjärt–kärlsjukdom, såvida det inte finns någon kontraindikation. Perifer vaskulär sjukdom var en av diagnoserna som ingick i det ordnade införandet av empagliflozin i Västra Götalandsregionen. Foto: Magnus Gotander

För att få fart på förskrivningen av SGLT2-hämmaren Jardiance (empagliflozin) till patienter med typ 2-diabetes och samtidig hjärt–kärlsjukdom hade Västra Götalandsregionen ett ordnat införande – där regionen tog 60 procent av kostnaden – från 2018 och fram till juli förra året. Men boomen uteblev. En utvärdering visar att bara runt var femte patient med indikation fått behandling, trots det ordnade införandet.

En förklaring är att regionen bara hjälpte till med kostnaderna under en begränsad tid, enligt Johan Lindström, specialist i allmänmedicin på vårdcentralen Närhälsan Lerum och ledamot i terapigruppen för diabetes i den regionala läkemedelskommittén.

– Jag tror att man tänkte att det är ordnat införande nu, men när det är slut får min vårdcentral dras med kostnaderna, säger han.

Terapigruppen vill nu att regionen ska stå för en del av kostnaderna även framöver, på samma sätt som i vissa andra regioner.

– Många fler måste få behandling. Om vårdcentralerna inte får tillskott av ekonomiska resurser kommer inte rådande rekommendationer att kunna följas. Då riskerar en stor patientgrupp att drabbas av en sämre diabetesvård med ökad risk för komplikationer som hjärtinfarkter och strokeinsjuknanden, säger Peter Fors, ordförande i terapigruppen och ansvarig
för diabetesmottagningen på Alingsås lasarett.

För en medelstor vårdcentral med 400 patienter med diabetes skulle det kosta­ 700 000 kronor om året om alla med indikation skulle få behandling med en SGLT2-hämmare, enligt Peter Fors.

– Läkemedlen är dyra. Inte så dyra som exempelvis nya cancerläkemedel, men det handlar om extremt många patienter.

Terapigruppen planerar att så snart pandemin tillåter vända sig till hälso- och sjukvårdsstyrelsen.

– Vårt förslag är att regionen subventionerar 60 procent av kostnaderna för SGLT2-hämmare och GLP1-analoger, säger Peter Fors.

Att bara en minoritet av patienterna som borde få det har fått tillgång till behandling tror Johan Lindström också har att göra med att kunskapen om nyttan fortfarande inte helt nått ut till alla i primärvården.

Hans erfarenhet är att många läkare
tycker att det är snårigt att hålla reda på alla moderna diabetesläkemedel som kommit de senaste fem till sju åren.

– Många säger att de tycker att det är en djungel: »de här nya diabetesläkemedlen lär jag mig aldrig«, säger han och fortsätter:

– Här behövs det förstås utbildnings­insatser. Jag tror också att man behöver ha någon som är ansvarig för diabetesfrågor på alla vårdcentraler. Jag är det på min vårdcentral och får ofta frågor från kollegor.

Läs mer: Nya glukossänkare på uppgång