Studie undersöker om psykologer i teamet kan ge bättre diabetesvård

Vid typ 1-diabetes bör patientens blodsocker ligga under en viss nivå och helst så stadigt som möjligt, något som trots modern behandling kan vara en utmaning.

– De flesta läkare känner till att det finns en grupp patienter där vi inte når fram och som därför har mycket höga blodsockervärden, säger Marcus Lind, professor i diabetologi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och överläkare i NU-sjukvården.

Nu hoppas han att ett helhetsgrepp om patienten ska kunna ändra på det, något som utmynnat i den pågående studien Psykologer i diabetesvården, som inleddes förra året (se faktaruta). Syftet är att studera om psykologkontakt som komplement till att träffa diabetessjuksköterska kan bidra till bättre vård, och det primära utfallsmåttet är hur långtidsblodsockret HbA_1c påverkas.

Enligt Marcus Lind har diabetesutbildade psykologer periodvis arbetat vid enstaka kliniker i Sverige, något som då har varit mycket uppskattat.

– Studien kommer att ge ytterligare underlag för om en sådan resurs bör finnas på diabetesmottagningar, säger han.

Fyra sjukhus deltar och har rekryterat sex psykologer. Dessa har fått utbildning inom diabetesrelaterade psykologiska problem och har även fått auskultera med diabetesläkare och diabetessjuksköterska. Marcus Lind är tydlig med att psykologkontakt inte är något som alla, eller ens majoriteten, av patienter med typ 1-dia­betes behöver.

– Men för en viss grupp kan det vara till hjälp, säger han.

Att sköta sin typ 1-diabetes är ett ständigt pågående arbete – dygnet runt, året om. Inklusionskriteriet i studien är förhöjt HbA_1c, över 62 mmol/mol. Enligt Marcus Lind beräknas ungefär 20 procent av patienterna kunna ha nytta av psykologkontakt – exempelvis de som har svårt med motivationen eller de som underdoserar insulin av rädsla för att gå upp i vikt eller för att få känning, men även patienter med samtidig ADHD-dia­gnos som har svårt att strukturera behandlingen.

– Det är intressant att få in en annan typ av expertis i diabetesteamet. I studien har vi valt att ge individuell behandling, då patienterna är en heterogen grupp, säger han.

Therese Anderbro, leg psykolog och universitetslektor vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, har rekryterat psykologerna, handleder dem och har även tagit fram studiens protokoll. Psykologerna har, utöver utbildning om diabetes och dess psykologiska utmaningar, även under ett par dagar fått prova att bära glukosmätare och sticka sig kontinuerligt.

– Det är viktigt för att förstå de utmaningar som finns. Att det larmar och piper när man håller på med sitt dagliga liv kan vara irriterande och skapa frustration, säger hon.

Varje patient som lottas till psykologkontakt får hjälp att hitta sina utmaningar och stöd att göra nödvändiga beteende­förändringar. Enligt Therese Anderbro är spännvidden stor: vissa behöver hjälp att rent tekniskt få sin pump att fungera optimalt i samarbete med diabetessjuksköterska, andra kan behöva hjälp att hantera sin rädsla att hamna i för lågt blodsocker med hjälp av kognitiv beteendeterapi.

– Det finns också utmaningar vad gäller relationer: att familj och partner ger för lite stöd, eller är alldeles för »på«. Den stora fördelen med en psykolog i diabetes­teamet är att man tillsammans med sjuksköterska, läkare och dietist får en helhetssyn, säger hon.

Utöver mätning av blodsockret utvärderas även graden av diabetesrelaterad stress – vilket inbegriper nedstämdhet och trötthet – med hjälp av validerade formulär.

Hon efterlyser psykologkontakt vid fler kroniska sjukdomar, så som i dag sker vid kronisk smärta.

– Och just diabetes typ 1 är ju ett ständigt pågående arbete som aldrig tar slut. Här är det inte konstigt att patienter kan behöva stöd, säger Therese Anderbro.

Resultaten från studien kommer, enligt Marcus Lind, att presenteras under 2023.

– Vi vill nu samla in kunskap för att se vad som möjligen ger en tydlig effekt. Inom diabetesvården får vi vara ödmjuka och välkomna om expertis inom KBT och beteendevetenskap kan hjälpa den grupp där vi i vården inte lyckas fullt ut, säger han.