Hektiskt år för ny nämnd som utreder oredlighet i forskning

Spännande och utmanande. Så sammanfattar Thomas Bull, ordförande för Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, myndighetens första verksamhetsår. Nämnden inledde sitt arbete den 1 januari 2020 i samband med att en ny lag om oredlighet i forskning trädde i kraft. Lagen innebär bland annat att det är nämnden – inte forskningshuvudmännen – som ska utreda och besluta i ärenden som rör oredlighet i forskning.

– Mycket har naturligtvis handlat om att få styrsel på vår verksamhet, hitta arbetsformer, rutiner och samarbetsformer med forskningshuvudmännen, säger Thomas Bull.

Myndighetens kansli har samtidigt varit hårt belastat. Antalet inkomna ärenden landade på 46 stycken förra året. Siffran inkluderar några äldre ärenden som nämnden fick ta över från lärosätena enligt särskilda övergångsregler, men det är fortfarande långt fler ärenden än förväntat.

Varför det blev så många ärenden har inte analyserats, men Thomas Bull tror att det kan ha med flera saker att göra. Till exempel innebär den nya ordningen för oredlighet att vem som helst kan anmäla ärenden till nämnden. Under 2020 fick nämnden in 23 sådana anmälningar.

En annan förklaring kan vara att man helt enkelt gjorde en missbedömning när lagen skapades.

– Då tänkte man sig att det skulle vara 10–20 ärenden per år. Vi har fått det dubbla. Det kan också ha att göra med en sorts nyhetens behag i någon mening; att det är en ny lagstiftning, ny reglering och att de här frågorna har fått en viss uppmärksamhet efter Macchiarini.

Av de 46 inkomna ärendena hann nämnden fatta beslut i 25 under förra året.

– Vi är inte helt nöjda med det, men vi tycker ändå att vi hållit oss inom anständighetens gräns. Vi skulle vilja få ner handläggningstiderna och vi är medvetna om att den som utsätts för en sådan här anklagelse är under stor påfrestning. Kansliet var inte dimensionerat för den här ärendemängden och vi håller på att rekrytera ytterligare personal.

Sett till fördelningen mellan olika forskningsområden syns en tydlig övervikt för medicinska vetenskaper med 16 ärenden förra året, men i nuläget är det inte aktuellt att se över sammansättningen i nämnden.

– Än så länge har det inte varit ett bekymmer. Flera ledamöter har medicinskt eller närliggande forskningsfält och vi tar nästan alltid in sakkunniga utifrån. I de ärenden som överlämnas från forskningshuvudmän har de ofta haft interna sakkunniga som har yttrat sig i något tidigare skede.

Även om antalet anmälningar varit fler än förväntat syns hittills ingen större »coronaeffekt«. Endast en handfull ärenden rör forskning kring covid-19, och enligt Thomas Bull har inget av dessa ärenden överlämnats från lärosätena.

Av de totalt 25 avslutade ärendena förra året blev det fällande beslut i fyra fall. Thomas Bull tror att en förklaring till den här fördelningen är att många anmälningar, framför allt från allmänheten, inte handlar om forskningsfusk i lagens mening.

– Det kan vara annat som man är missnöjd med eller är kritisk till. Lagens skrivningar om vad det är som ska prövas har kanske inte riktigt gått in hos alla, säger Thomas Bull.

Han framhåller att detta inte är ett problem med ärenden som överlämnas från forskningshuvudmän.

– Men anmälningarna från allmänheten kan vara av väldigt varierande kvalitet och gälla väldigt olika saker. Då är det inte så konstigt att en del av dem faller utanför det vi ska hålla på med.

Kan man tänka sig att lagen är för snäv, eller att det är höga krav för att ett ärende ska nå upp till oredlighet enligt lagen?

– Jag kan inte uttala mig om det är för snävt eller inte. Det är ett medvetet val man har gjort att det ska vara en allvarlig avvikelse av en viss karaktär som ska prövas av oss. Andra avvikelser från god forskningssed ska prövas av lärosätena eller forskningshuvudmännen själva.

NPOF:s historiska första fällande beslut i september förra året fick stor uppmärksamhet, inte minst eftersom ärendet gällde Karolinska institutets tidigare prorektor Karin Dahlman-Wright.

Nämnden ansåg att det förekommit förfalskade bilder i fyra av sju granskade artiklar och att detta var en allvarlig avvikelse. Nämnden ansåg också Karin Dahlman-Wright, som var forskningsledare, varit grovt oaktsam. Den sammantagna bedömningen var att hon gjort sig skyldig till oredlighet i forskning.

Thomas Bull vill inte uttala sig närmare om beslutet med hänvisning till att ärendet är överklagat till förvaltningsdomstol. Däremot menar han att det var ett betydelsefullt ärende eftersom det var ett av de första och mer omfattande ärendena som nämnden behövde hantera.

– Flera av frågorna som gäller lagens tillämplighet och vilka krav som ska ställas kom ju att ställas på sin spets direkt utan att nämnden hade haft så många ärenden tidigare.

Thomas Bull fortsätter:

– Det blev väldigt viktigt för oss att försöka göra en så bra genomgång av det som möjligt. Det gör vi alltid, men det kändes som att det här kan sätta standarden och då är det väldigt viktigt att vi är medvetna om vilka beslut vi tar och vilka konsekvenser det kan få.

Materialet i ärendet var omfattande och inkluderade bland annat en tidigare utredning från Göteborgs universitet (GU). Den utredningen kom delvis fram till andra slutsatser än NPOF.

I GU-utredningen ansågs Karin Dahlman-Wright tillsammans med en annan forskare bära ansvar för oredlighet gällande en av totalt tio granskade artiklar.

Thomas Bull anser inte att skillnaden i bedömning är förvånande.

– Vi gör vår bedömning mot lagens krav och den lagen fanns inte när de här andra tidigare utredningarna gjordes. Det är inte konstigt, menar jag, att det kan skilja sig beroende på vad det var för krav som ställdes tidigare och vad för krav som ställs nu.

Ärendet som överlämnades från KI till nämnden rörde endast Karin Dahlman-Wright, och därför var hon den enda som blev föremål för NPOF:s granskning. Detta trots att GU:s utredning menade att hon inte var den enda forskaren som bar ansvar för oredlighet i de aktuella artiklarna.

NPOF har möjlighet att på eget bevåg initiera utredningar om misstänkt forskningsfusk men hittills har detta inte skett. Nämnden har inte hunnit etablera någon praxis kring den typen av initiativärenden, enligt Thomas Bull.

– Det beror det dels på resursfrågor, dels på vilken roll nämnden ska ha i forskningssamhället. Hur pass inkvisitoriskt ska nämnden agera? Vi har också krav på oss att behandla alla ärenden lika i så hög utsträckning som möjligt. Vi har inte riktigt hittat formerna för när det är lämpligt att nämnden påbörjar en egen utredning. Det finns många svåra avvägningar där.