Läkaryrket i arv: »Mina föräldrar gav mig en positiv bild av arbetet«

Det talas mycket om tuffare arbetsförhållanden i vården och om läkare och annan vårdpersonal som funderar på att lämna yrket. Men än så länge har inte larmen om brist på AT-tjänster, osäkra vikariat och hög arbetsbelastning färgat av sig på läkarbarnens syn på yrket. Det visar forskning som publicerades i BMJ i slutet av förra året: en av fem yngre läkare i Sverige har minst en förälder som också är läkare, en tredubbling jämfört med 30 år tidigare.

Nationalekonomen Petra Persson vid universitetet i Stanford, en av forskarna bakom studien, blev själv överraskad över resultatet:

– Även om den sociala snedrekryteringen till svenska universitet fortfarande är hög, så finns ju i dag många studenter vars föräldrar helt saknar universitetsutbildning. Så det är fullt möjligt att vi hade funnit en helt motsatt trend, skriver hon i ett mejl från Kalifornien.

Vi återkommer till forskarnas möjliga förklaringar till studiens resultat – och vad det kan betyda för vården i Sverige. Men vi kan utan tvekan konstatera att läkarsläkter är bärkraftiga fenomen. När man googlar »läkarsläkt« får man mångdubbelt fler träffar än för exempelvis »tandläkarsläkt«, »lärarsläkt« och »ingenjörssläkt«.

Ordet »juristsläkt« ligger inte lika långt efter läkarfamiljerna, men forskarna bakom studien kommer med en spännande upptäckt även på den punkten. När man jämförde läkare med jurister fann man att antalet jurister med minst en förälder som också är jurist inte har ökat under de gångna decennierna.

En av Sveriges stora läkarsläkter i dag, familjen Olivecrona, ger en målande bild av hur juridiken konkurrerats ut av medicinen i den egna släkten.

De senaste tre generationerna har läkaryrket gått i arv. Men dessförinnan dominerade juristerna, berättar Henrik Olivecrona, ortoped och handkirurg vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna:

– Både min farfar och farfarsfar var framstående jurister. Jag vet att min farfar blev lite besviken när inget av hans barn blev jurist, i stället blev alla tre läkare.

Och varför valde din pappa och hans syskon att bli läkare allihop?

– Det kan förstås vara tillfälligheter, men deras farbror Herbert Olivecrona hade möjligtvis inspirerat dem, han var en centralgestalt inom hjärnkirurgin.

Världsberömde Herbert Olivecrona (1891–1980) skulle ha skäl att le i sin himmel om han kunde se alla de läkare som numera finns i familjen. Henriks son Grim Olivecrona går sjätte terminen på läkar-utbildningen i Stockholm. Vad betydde det för hans yrkesval att bägge föräldrarna är läkare?

– Det handlade inte bara om mina föräldrar: under uppväxten var det så många släktingar omkring mig som också var läkare. Min kusin började läkarutbildningen några år före mig, vi växte delvis upp tillsammans. Hennes yrkesval påverkade mig absolut. Och hennes bägge -föräldrar är läkare.

Vad var det som lockade med yrket?

– Det var så mycket: att man både kunde utvecklas på ett personligt plan och samtidigt göra en insats för samhället. Människokroppen har alltid fascinerat mig.

Vi träffas över en coronasäker lunch ett stenkast från Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Henrik är ledig, men Grim ska ha eftermiddagspass på hudmottagningen. Har föräldrarna aktivt påverkat hans val? Nej, far och son är överens om att så inte är fallet.

– Både pappa och mamma har varit helt neutrala, det har inte funnits några krav på att jag ska bli läkare. Men indirekt var förstås deras yrkesval helt av-görande för mig, de gav mig en positiv bild av yrket. Vid middagsbordet kunde jag lyssna till och även delta i långa samtal om intressanta ämnen.

Fanns det inget i den negativa vågskålen när du skulle göra ditt eget yrkesval?

– Jo, visst, det är ju en väldigt lång utbildning. Och tuffa arbetstider, syrran och jag tillhörde ju barnen som lämnades allra först på dagis! Det var ju inte heller så roligt när mamma eller pappa behövde jobba på storhelger.

Under utbildningen, däremot, har det varit alltigenom positivt att ha läkarföräldrarna till hands.

– När jag praktiserade på en vårdcentral hade vi en patient med en skadad hand, då blev det intressant att höra pappas tankar kring de behandlingsalternativ som fanns.

Grim har inte bestämt specialitet än, men han är fascinerad av radiologi, som också är hans mammas specialitet. Jag ringer upp Lotta Eenfeldt Olivecrona för att höra hur hon ser på sin egen betydelse för sonens yrkesval.

– Jag är den första läkaren i min egen familj, yrket var inte alls lika självklart för mig. Jag såg mig lite som en modererande kraft inför Grims yrkesval.

För att kompensera tyngden från alla läkare i familjen Olivecrona?

– Kanske lite grann, säger hon med ett skratt. Jag ville också förmedla att det inte alltid är ett så lätt yrke, jag var mån om att inte pusha honom in i det.

Det är inte första gången som Läkartidningen uppmärksammar läkarfamiljer. Plastikkirurgen Per Hedén minns reportaget från slutet av 1970-talet om sin egen släkt med många läkare:

– Har för mig att ni hade rubriken »Familjen kan öppna ett eget läkarhus«, säger han med ett skratt i telefonen.

Och sedan dess har ni väl blivit ännu fler?

– Ja, ett av mina barn är läkare och fyra av mina systrars barn är, eller är på väg att bli, läkare.

Varför fortsätter traditionen, tror du? Blir inte varje ny generation lite mer självständig än den förra? Och utbildningsalternativen blir ju bara fler?

– Svårt att säga, i mitt fall handlade det om en passion för yrket som mina föräldrar förmedlade. Passion är en viktig drivkraft: den smittar alla som kommer i närheten av den.

Har det funnits ett tryck att bli läkare i familjen?

– Nej, och jag tror att det är en av förklaringarna. Om föräldrar försöker övertala barn att välja en viss utbildningsväg, då ligger det nära till hands att barnen vill göra precis tvärtom. Men om föräldrarna förmedlar en glädje och en nyfikenhet inför jobbet, då ökar sannolikheten att barnen väljer samma bana.

Han tror också att barn har relativt lätt att föreställa sig hur det är att vara läkare, vad det går ut på.

– Våra kompisar kunde ha föräldrar vars arbeten var svårare för barn att förstå, det verkade mest handla om att vända papper på ett kontor.

Är du överraskad över att det blivit vanligare att följa i läkarföräldrarnas spår?

– Ja, faktiskt, med tanke på att vi allt oftare hör om desillusionerade och stressade läkare, som klagar på sina arbetsförhållanden. Barnen till dessa läkare kan ju inte bli så vidare sugna på yrket!

Per Hedén har funderat en del kring snedrekryteringen till läkaryrket, dels som ett resultat av att yrket ofta går i arv, men också till följd av att familjer även med en annan akademikerbakgrund är överrepresenterade på utbildningarna.

– Jag har kollegor med min typ av bakgrund som egentligen inte passar i yrket, som inte kan ta folk, som saknar värme och medkänsla. För så är det ju: det är inte alltid den med högst betyg som är mest lämplig som läkare. Vi går miste om duktiga läkare genom att vissa samhällsskikt är kraftigt underrepresenterade i kåren.

Petra Persson, forskaren bakom studien, tror att folkhälsan skulle gynnas om yrket mer sällan gick i arv.

– Det skulle innebära att fler individer i samhället skulle ha tillgång till en läkare i familjen.

Och detta är ett stort plus, visar internationell forskning: läkare är nämligen bra på att förmedla hälsoinformation till sina familjemedlemmar. I läkarfamiljer är det exempelvis fler som låter vaccinera sig och fler som slutar röka under graviditeten.

– Vår forskning visar också att läkares familjemedlemmar har bättre kardiovaskulär hälsa och lever längre.

Med stöd i internationell forskning vill hon lyfta ytterligare ett argument mot dagens snedrekrytering till läkaryrket: patienter har lättare att få förtroende för läkare med en bakgrund som liknar deras egen.

– Det finns studier från USA som visar att afroamerikanska patienter är mer benägna att tacka ja till viss preventiv vård om den föreslås av en afroamerikansk läkare. Det ligger alltså ett värde i att få en läkarkår som blir mer lik patientpopulationen över tid även socioekonomiskt.

Under de senaste decennierna har många utlandsfödda läkare kommit till Sverige, varav flertalet inte finns med i forskningsrapporten. Därför konstaterar rapportförfattarna att kåren troligen speglar befolkningen i något högre grad än vad studien visar, med tanke på att andelen invånare med invandrarbakgrund också har ökat.

Läkaryrket ärvs i något lägre grad i Danmark och i betydligt lägre grad i Norge. Varför är det så vanligt i Sverige? Och varför extra vanligt på 2000-talet? De har inte studerat orsakerna, men Petra Persson tar sig friheten att spekulera:

– Från 2002 till 2010 var det extra svårt att komma in på läkarutbildningen. Eftersom antalet sökande överskred antalet platser krävdes inte bara toppbetyg utan ofta också att den sökande »står ut« längre och söker om och om igen. Kanske har individer från läkarfamiljer större tålamod då de är så övertygade om sitt yrkesval.

Martin Kolk, docent i demografi vid Stockholms universitet, har studerat hur yrken går i arv. Han ser några andra tänkbara förklaringar till de växande läkarfamiljerna:

– Forskarna undersökte om »minst en av föräldrarna är läkare«. Eftersom andelen kvinnliga läkare ökat kraftigt, kan en del av ökningen eventuellt förklaras av att fler har en mamma som är läkare.

Att det är så populärt att följa i sina läkarföräldrars fotspår förknippar han med att yrket är »ganska slutet med mycket koder«. Det kan bidra till att vissa som saknar familjeband till läkaryrket drar sig för att söka sig dit.

– Andra akademikeryrken verkar sökas av och rekryteras från en bredare del av samhället.

Han berättar att det i förmodern tid överlag var vanligare att människor tog efter sina föräldrars yrken, nästan oavsett yrke. Den sociala rörligheten var helt enkelt betydligt mindre: var pappa snickare så skulle du bli snickare. För ett tiotal år sedan publicerade SCB en studie som visade att en av tio väljer samma yrke som någon av sina föräldrar – men bland fiskare och jägare var det nästan fyra gånger så vanligt.

– Om yrket krymper snabbt kan man ju tänka sig att det fåtal som blir kvar också har en stark koppling till yrket. Men i fallet med läkarna har det också sannolikt betydelse att yrket går många hundra år tillbaka i tiden, att det finns en stark yrkesidentitet.

Utbildning till läkare har funnits åtminstone sedan 1400-talet, medan den första utbildningen för tandläkare kom först på 1860-talet. Kan det förklara varför vi har färre tandläkarfamiljer?

– Jo, att tandläkaryrket har en kortare historia tror jag kan spela in.

Åter till far och son Olivecrona. På väg mot sjukhusets entré och fotografering återkommer Grim till hur värdefullt det är att ha föräldrar i yrket under utbildningen. I somras arbetade han på IVA på Visby lasarett, vilket väckte nya tankar:

– Jag har haft många diskussioner med både mamma och pappa om etiska avvägningar. All vård är inte alltid till nytta, om patienten är gammal och skör. De har hjälpt mig att förstå det.