I dag, onsdag, inleddes Svensk allmänmedicinsk kongress 2021. Första programpunkten var en paneldiskussion med rubriken »Framtidens primärvård – är vi där snart?«.

Panelen konstaterade att vi ännu inte framme och att det finns en rad saker att arbeta med framöver. Några av förslagen är att exempelvis flytta över mer resurser från sjukhusen till primärvården, att locka fler läkare att bli chefer och att förenkla för läkare som vill starta personaldrivna vårdcentraler.

Panelen var också överens om att kompetensförsörjningen är en mycket viktig fråga, inte minst ST-utbildningen i allmänmedicin. Här skulle staten kunna ta ett större ansvar, menar Anders Anell, professor i hälso- och sjukvårdens organisation och ekonomistyrning vid Lunds universitet.

– Om man ser i backspegeln kan jag tycka att det kanske finns anledning att ha lite mer av nationell plan och styrning kring ST. En reflektion är att det finns en risk att det blir väl mycket produktionsperspektiv i ST-utbildningar, sa Anders Anell.

Han fortsatte:

– Att man då anställer ST för att det är billigare än att anställa allmänläkare och att det blir en skevhet på vårdcentraler med allt för många ST i förhållande till handledare. Jag tycker inte att det är en självklarhet att man listar på ST. Man behöver fundera på det här som del av statens långsiktiga investeringar i en förstärkt kompetensförsörjning.

Emma Spak, sektionschef för avdelningen för vård och omsorg vid Sveriges Kommuner och regioner, höll inte med och pekade på att det skulle bli svårt för staten att gå in och till exempel driva dimensioneringen av ST-tjänsterna.

– Det här handlar om tjänster, man ska vara anställd. Det ska finnas en plan framåt. Man måste ju veta att man har avsättning för specialister och att man inte bara skjuter in en grupp som ska utbildas. Man måste kunna veta att det finns personer som kan handleda och att man får hela kedjan att fungera, sa Emma Spak.

Hon lyfte också fram att det framöver inte bara handlar om ST-läkare i allmänmedicin som ska ut i primärvården.

– I den nya läkarutbildningen måste man ut och se mer av primärvården så att man kan arbeta där. Man behöver också säkra upp för hur det blir för AT och BT och säkra upp handledning även för de grupperna.

Magnus Isacson, ordförande i Svensk förening för allmänmedicin (Sfam), konstaterade att antalet ST-läkare i allmänmedicin ökat under de senaste tio åren och att det är positivt.

– Nu känns det som att det stora problemet är att det inte finns ekonomi för att anställa specialister på vårdcentralerna. Man har många ST-läkare men man har inga specialister och det blir inte bra. Då blir handledning lidande och ST-läkare har inte samma kompetens som en specialist.

När det gäller handledning lyfte Magnus Isacson också fram att det måste vara en specialist som är på plats för att det ska fungera.

– Man kan inte handleda digitalt. Det finns lite strömningar åt det hållet. Huvudregeln måste vara att ens handledare ska finnas på plats och är tillgänglig. Det är något vi måste värna.

Marina Tuutma, Distriktsläkarföreningens ordförande, delar bilden av att ekonomin är ett problem kring ST.

– Vi ser att man utökar antalet ST-platser, men ekonomin följer inte med. I till exempel Västra Götaland var man tvungen att sätta ett stopp för att det blev en diskrepans mellan pengar och antalet individer som var inne i ST, sa Marina Tuutma.

En annan sak hon lyfter fram som ett stort problem är att det inte finns någon som har att övergripande ansvar för kompetensförsörjningen.

– Alla regioner utbildar bara efter sitt eget behov men tyvärr vet de inte hur behovet ser ut.

Marina Tuutma hänvisar till en enkät som DLF nyligen genomfört. I undersökningen ställde DLF frågor till samtliga regioner om tillgången på läkare i primärvården. Resultaten visar att få regioner kunde svara på frågor om hur det ser ut med exempelvis pensionsavgångar och tjänstgöringsgrad hos distriktsläkarna.

– De få regioner som kunde redovisa detta kunde bara göra det för de offentliga vårdcentralerna. Men enligt hälso- och sjukvårdslagen måste regionerna dimensionera hela primärvården. Då måste man ha koll på hur många som jobbar på privata och offentliga vårdcentraler, hur ser det ut med pensionsavgångar, hur många platser behöver man om fem eller sju år. Tyvärr saknas det.