När Socialstyrelsen har undersökt besök vid akutmottagningar och inläggningar syns att färre sökte psykiatrisk vård i början av pandemin: mellan mars och oktober 2020 sökte 9 500 färre akut. Samtidigt var de som lades in sjukare jämfört med tidigare perioder. Siffrorna är från i höstas och enligt utredaren Peter Salmi kommer en uppföljning att bli aktuell, men det är i dagsläget oklart när.

Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare vid Sveriges Kommuner och regioner (SKR), ser problem för gruppen som är svårast sjuka. Inom specialistpsykiatrin har exempelvis rehabilitering fått stryka på foten, men även uppsökande verksamhet.

– Här är jag rädd att vi tappat folk. Jag ser också stor risk för dem med schizofreni och bipolär sjukdom som har allvarliga funktionsnedsättningar. De kanske var på väg att rehabiliteras till jobb som nu blir inställt. Det kan ha krävts åratal av motivationsarbete att komma dit, och nu är de tillbaka på ruta noll igen, säger hon.

Även personer med intellektuell funktionsnedsättning har drabbats under pandemin, menar hon, på grund av stängda aktiviteter.

Martin Hultén, chefläkare inom psykiatri i Region Skåne och ordförande i Svenska psykiatriska föreningen, ser problem med inställda besök men framför allt med gruppbehandlingar som inte kunnat ersättas med digitala alternativ i samma utsträckning. Bland de drabbade finns patienter med depression och ångest, men även – kanske oväntat – de med social fobi.

– Hur konstigt det än kan låta tycker patienterna med social fobi att det är nyttigt att mötas och exponeras för varandra, säger Martin Hultén och tillägger att patienterna i stället fått individuella besök och digital behandling.

Han anser inte att det finns en tydlig vårdskuld inom psykiatrin.

– Det vi ser nu över landet är att både söktryck och beläggning i slutenvården har normaliserats senaste halvåret. Det ska tilläggas att vi inom BUP Skåne såg redan under pandemiåret 2020 att fler unika patienter erhöll vård.  Det kan tolkas som att en större våg relaterad till undanträngning och uppskjutna besök förhoppningsvis uteblir, säger han.

– Sena pandemieffekter är svåra att överblicka och prognostisera för, men sannolikt drabbar dessa i större utsträckning primärvården.

Martin Hultén menar att psykiatrin behöver vara redo att spänna musklerna när pandemin klingar av.

– Man kan mycket väl tänka sig att depression och ångest ökat hos olika grupper på grund av isoleringen, säger han.

När det gäller suicid beskriver han att polisen under pandemin har sett en ökning av ärenden med psykisk ohälsa och suicidalitet.

– Detta har ännu ej slagit igenom i specialistpsykiatrin, men är oroande, säger han.

Martin Hultén framhåller vikten av att inom nätverk och regionala grupper arbeta vidare med att samverka med psykiatrins vårdgrannar, framför allt primärvården. Här nämner han Suicidprevention i svensk sjukvård (Spiss), som utvecklats i Region Skåne och består av en webbutbildning och årliga gruppsamtal för dem som ­träffar dessa patienter inom vården eller via kommunen samt blåljus­personal.

–  Vi har också uppmärksammat patient- och anhörigföreningar på att vi behöver hjälpas åt att lyfta suicidpreventionsarbetet brett i samhället. Det är allas angelägenhet att verka för en ökad medvetenhet om detta och att problematiken kan komma att öka i kölvattnet av covid-19, säger han.

Kontakten sker via inflytanderådet, ett mötesforum för samverkan med patient- och närståendeföreningar i regionen.

Även Ing-Marie Wieselgren flaggar för risk för ökad psykisk ohälsa efter pandemin, exempelvis hos äldre.

– Det kan bli en stor besvikelse när man efter lång isolering ser fram emot att allt ska bli så bra, och så blir det inte det – här finns en boom att vänta, säger hon.

Ing-Marie Wieselgren förutspår också ett kraftigt ökat behov av utredningskapacitet, inte minst då många som har haft covid-19 får kvardröjande symtom.

– Vi måste reda ut om det är viruset som ställt till det i hjärnan och skapat hjärntrötthet, eller om det är en effekt av livssituationen. Många som jobbat hemma har ju arbetat som galningar och närmar sig utmattning. Utredning behövs eftersom de olika fallen nog behöver behandlas olika, säger hon.

Enligt Ing-Marie Wieselgren finns dock ljuspunkter. Hon menar att det nu är mer accepterat att uttrycka att »man upplever situationen som psykiskt påfrestande«, vilket ger en öppnare attityd till psykisk ohälsa. För vissa som annars har svårt att mötas i det sociala rummet kan också hemarbete ha varit en fördel.

– Det finns de som menar att »på nätet får jag vara med på samma villkor som andra«. Barn och unga med autism och asperger har också äntligen fått den hemundervisning som de länge har efterfrågat. Och personer som annars på grund av negativa symtom vid schizofreni inte kommit iväg till jobbet kan klara att jobba hemifrån, exemplifierar hon.

Digitaliseringen har också visat sig kunna bidra till ökad tillgänglighet. Ett sådant exempel är Region Stockholm, där internetbaserad KBT testas för barn och unga – inte bara vuxna.

Slutligen nämner Ing-Marie Wieselgren en annan viktig aspekt.

– Vi får heller inte glömma den återhämtningsskuld som byggts upp hos dem som arbetat under pandemin, inte minst vårdpersonal. Här finns mycket att göra för HR-avdelningar på många håll, säger hon.