I väntrummet på BUP Drottninggatan i Göteborg skapar en vägg med skogstema lugn. På en annan lyser bilder av fåglar, insekter och enhörningar som barn på besök har målat i klara färger.

Här i Göteborg, liksom på många andra håll, tampas barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) med långa väntetider.

Som medicinskt ansvarig för en mottagning lägger Sara Lundqvist, överläkare och till helt nyligen ordförande i Svensk förening för barn- och ungdomspsykiatri, mycket tid på att göra medicinska prioriteringar för att se till att de sjukaste får komma först.

– Det arbetet är förstås tyngre ju fler som väntar, säger hon.

Hur man ska få bukt med köerna i barn- och ungdomspsykiatrin är en nöt som många försökt knäcka. Ett av syftena med första linjen-verksamheterna för barn och unga med psykisk ohälsa, som regionerna byggt upp på senare år, var just att minska köerna till BUP. Men enligt en färsk rapport från Socialstyrelsen är det oklart om de faktiskt inneburit en avlastning.

En färsk kartläggning från Sveriges Kommuner och regioner (SKR) visar också att trycket på BUP har ökat. Under 2020 rapporterades 13 procent fler pågående patienter och 11 procent fler besök jämfört med 2017.

Nu vill professionsföreningarna i psykiatrin att läkare i primärvården ska kunna ta över uppföljning och förskrivning av centralstimulerande läkemedel till både barn och vuxna med ADHD vid okomplicerad, välinställd behandling – en typ av läkemedel som bara specialister i psykiatri, barn- och ungdomspsykiatri och barnneurologi kan förskriva i dag.

Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (SFBUP) lyfte nyligen frågan tillsammans med Svenska psykiatriska föreningen och flera andra professionsföreningar i en skrivelse till Läkemedelsverket.

– De patienter som är välfungerande och välinställda på centralstimulantia och inte har annan psykiatrisk problematik bör kunna skötas uppföljningsmässigt från vårdcentralerna, säger Susanne Buchmayer, som nyligen tillträdde som ordförande för SFBUP.

Det handlar om en stor grupp patienter. Förra året fick mer än 56 000 barn och ungdomar under 18 år behandling med ADHD-läkemedel, enligt statistik från Socialstyrelsen, och enligt Sara Lundqvist skulle utökad förskrivningsrätt kunna kapa köerna till BUP.

– Den här patientgruppen har växt jättemycket, och det resulterar ju i att den konkurrerar ut väldigt mycket andra patienter som verkligen behöver oss, säger hon och fortsätter:

– Jag skulle önska att de barn och ungdomar som har allvarliga psykiatriska problem skulle få komma till för behandling, utan väntetider. I dagsläget lägger vi mycket tid på att följa upp och kontrollera barn med välfungerande ADHD-läkemedelsbehandling, utan annan problematik.

Hon konstaterar att hon och hennes kollegor runt om i landet träffar många barn och ungdomar med ADHD som fungerar så bra med läkemedelsbehandling att de inte faller inom specialistpsykiatrins målgrupp.

– När man fungerar så pass bra tycker vi inte att man ska behöva vara patient i psykiatrin när man är 12. Det blir mindre konstigt för ett barn eller en ungdom att kunna gå till vårdcentralen.

Frågan om utökad förskrivningsrätt är inte ny. Läkemedelsverket ville redan 2007 släppa förskrivningen av centralstimulerande ADHD-läkemedel helt fri.

Det blev dock inget av med den saken efter att tunga remissinstanser som dåvarande Folkhälsoinstitutet och Svenska läkaresällskapet pekat på en risk för ökat missbruk.

SFBUP har drivit frågan om utökad förskrivningsrätt i många år. Sara Lundqvist tycker att den har fått ny skjuts i och med Peter Almgrens utredning om en god och sammanhållen nära vård för barn och unga, där hon själv suttit med.

I utredningen slår Peter Almgren bland annat fast att primärvården måste få större ansvar för barn och ungdomars psykiska hälsa.

– Den säger ingenting specifikt om ADHD, men den pekar ju ut primärvården som en viktig aktör när det gäller den lindriga psykiska ohälsan och det har ju inte gjorts tidigare. Den ger ett slags erkännande av de här vanliga tillstånden som något som vi bör kunna ta hand om på en mer generell nivå, säger Sara Lundqvist.

Alla håller dock inte med om att barn som fungerar väl tack vare behandling med centralstimulerande läkemedel kvalar in i gruppen med lindrig psykisk ohälsa.

– När man pratar om lindrig psykisk ohälsa hos barn och unga så är det ju inte gruppen med psykisk ohälsa som kräver medicinering men just nu fungerar som man menar, säger Katrin Hagskog Engel, medicinskt ansvarig läkare och verksamhetschef på Boo vårdcentral och sammankallande i Svensk förening för allmän-medicins nätverk för psykisk ohälsa.

Hon konstaterar att allmänläkarkåren inte är redo att ta på sig uppdraget.

– Som primärvården är organiserad och resurssatt i dag i de allra flesta regioner så är vi inte beredda att ta på oss förskrivningar av så pass potenta preparat utan att man först resurssätter det tydligt, säger Katrin Hagskog Engel och fortsätter:

– Om det var så att det var resurssatt, att man hade en rimlig arbetsbelastning som läkare, välfungerande team i primärvården för patienter med psykisk ohälsa och bra samverkan och stöd från specialistpsykiatrin så har vi kompetensen – när det gäller vuxna.

När det gäller barn finns det dock en dimension som gör det ännu mer komplicerat, enligt Katrin Hagskog Engel.

– Frågar du mig rakt av så skulle jag säga preliminärt nej. Allmänläkare har en väldigt god kompetens runt psykiatri och psykisk ohälsa för vuxna. Men den kompetensen har inte allmänläkare när det gäller barn.

Susanne Buchmayer och Sara Lundqvist säger sig ha förståelse för att allmänläkare väljer att sitta still i båten.

– Vi förstår ju också att det här inte är någonting som man skulle kunna göra nu, för organisationen och kunskapen finns inte i primärvården, säger Susanne Buchmayer.

Men de tycker samtidigt att det är angeläget att få till en förändring så fort som möjligt, och skulle därför gärna se ett samarbete med Sfam och Distriktsläkarföreningen för att kunna börja jobba i den riktningen.

– Vi har försökt att få till samarbete med dem och verkligen legat på dem för att åtminstone få till ett föreningssamarbete, men det har inte gått, säger Sara Lundqvist.

Utredaren Peter Almgren är tydlig med att det inte finns några enkla lösningar för att komma till rätta med köerna till BUP, utan att många saker måste ske samtidigt. Han tycker också att det är för tidigt att tänka på att låta läkare i primärvården ta över barn och ungdomar med psykiatriska diagnoser.

– Det är viktigt att inte forcera en sådan utveckling. Man måste vara ganska varsam med att förskjuta nya grupper till en annan vårdnivå innan man har berett frågan. Det är många andra saker som måste ske innan man kan göra en sådan förändring, säger han.

Primärvården måste först kunna hantera lättare psykiska besvär av den typ som landets första linjen-verksamheter möter i dag, till exempel nedstämdhet, oro, relationsproblem och familjeproblem.

– Det känns som steg ett, för att få en grund att stå på. Det här har man svårigheter med i dag eftersom man inte har uppbyggd barn- och ungdomskompetens och psykosociala team i den utsträckning som behövs.

När det gäller ADHD så behövs det kompetens för att hantera det, påpekar han.

– Även om det kan uppfattas som lindrigt så kan man inte sköta det utan professionell kompetens.

Karl-Mikael Kälkner, ämnesområdesutvecklare vid enheten för läkemedelssäkerhet på Läkemedelsverket, ser ingen anledning att riva upp föreskriften som begränsar apotekens utlämnande av centralstimulerande ADHD-läkemedel. Han påpekar att läkare i primärvården i dag kan söka dispens för att få skriva ut de aktuella läkemedlen.

– Myndigheten måste ha ny information eller nya data för att ändra det här. Är det en oenig läkarkår där ena sidan säger »vi tycker att ni ska göra jobbet« medan andra sidan säger »vi tycker inte att vi ska ta över« så är det klart att det inte borgar för en ändring i systemen, säger han och tillägger:

– Skulle det bli så att alla läkare i primärvården söker dispens lär det bli en annan diskussion, men i nuläget är det ett fungerande system som rullar på.