»Det är en stor soppa med krav som riktas mot primärvården«

Boken »Papper, pengar och patienter: Primärvården i administrationssamhället« kom ut på förlaget Studentlitteratur tidigare i år och handlar om hur personalen i primärvården använder sin arbetstid.

Boken utgår bland annat från en tidsmätningsstudie av personal vid elva vårdcentraler, där totalt 350 personer, varav 75 läkare, ingick [Anskär E, et al. BMC Health Serv Res. 2018;18:166].

I undersökningen registrerades mer än 1,1 miljoner minuter. Resultatet visade att omkring 40 procent av medarbetarnas arbetstid användes till någon typ av administrativt arbete. För läkare var siffran något högre, 45 procent.

– Det är dock viktigt att framhålla att allt administrativt arbete inte är onödigt. Det handlar om att försöka ta reda på vilka typer av administrativt arbete som de här yrkeskategorierna jobbar med, hur det skiljer sig mellan olika yrken och vad det här arbetet betyder, säger Daniel Castillo, docent i sociologi och lektor i företagsekonomi vid Södertörns högskola och en av bokens författare, till Läkartidningen.

För att analysera det administrativa arbetet har författarna delat in det i fyra olika typer av administration.

En typ kallar de strukturadministration. Det handlar exempelvis om möten, IT-frågor och arbetsscheman.

En annan typ är ärendeadministration som huvudsakligen handlar om indirekt patientarbete.

– En stor del av det är journalskrivning. Det är sådant som läkare alltid sysslat med. Vi räknar ändå in det i administrativt arbete, men det finns andra delar som är mer betungande och som kanske inte alltid är kopplade till kompetens och utbildning eller kärnverksamheten.

Författarna har också identifierat typerna informationsadministration och prestationsadministration, som inte sällan är insprängda i ärende- eller strukturadministrationen.

– I ärendeadministrationen finns många administrativa element som inte direkt har med journalföringen för patienten att göra utan som vi menar är kopplade till prestations- eller informationsadministration.

Det handlar exempelvis om att föra in åtgärder på rätt sätt i journalsystemet så att vårdcentralen får rätt ersättning, rapportering till hälsodataregister och intygsskrivande gentemot externa aktörer som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunerna.

– Allt byggs ihop till en stor soppa med krav som riktas mot primärvården. Enskilt är de här kraven kanske inte så betungande, men när man får överblick och tittar på dem tillsammans med alla andra krav så förstår man vilken administrativ kraft som ligger på de här yrkena i vården. En poäng med boken är att visa att det är många olika krav.

Enligt Daniel Castillo är ett problem med det administrativa trycket på primärvården att det blir en stressfaktor för personalen. Ett annat är att det blir mindre tid till patientmöten.

Inför tidsmätningsstudien gjordes en enkätundersökning, där personalen vid vårdcentralerna fick göra en egen uppskattning av hur mycket tid de använde för olika arbetsuppgifter. När det sedan jämfördes med vad som registrerades i tidsmätningsstudien visade det sig att flera yrkeskategorier trodde att de arbetade mer direkt med patienter än vad de i själva verket gjorde.

– Personalen träffar patienterna i mindre utsträckning än vad de själva tror. Problemet för läkarna och de andra yrkesgrupperna är att det administrativa arbetet tar arbetstid från det man kan definiera som kärnverksamhet.

Varför har det blivit så här?

– En förklaring är »New public management«. Det finns en strömning mot mer granskning och kontroll av offentlig verksamhet samt det som kommer med marknadsreformer. Allt det kan man skriva in under begreppet NPM. Det är en grund till orsakerna och det medför en sorts externa krav som ställs på verksamheterna.

Daniel Castillo fortsätter:

– Det är inte bara Socialstyrelsen och hälso- och sjukvårdslagen som ställer krav utan det är många olika aktörer.

I tidsmätningsstudien ingick elva vårdcentraler: åtta i Östergötland samt en i Kalmar, en i Sörmland och en i Jönköping.

Hur representativa är resultaten för hela primärvården?

– Jag tror att det är ganska representativt. Det är samma lagar och regler som styr vården. Sedan skiljer det så klart mellan olika regioner hur man tolkat olika krav, och regioner har olika IT-system, där vissa antagligen är lättare att arbeta i. Vi kan inte uttala oss om hur det ser ut i hela Sverige, men en kvalificerad gissning är att det här inte är några unika fall.