Det är i en debattartikel i Dagens Nyheter den 24 juli som Jonas F Ludvigsson, barnläkare vid Örebro universitetssjukhus och professor vid Karolinska institutet, argumenterar för att det behövs färre regioner i Sverige.
Bakgrunden är att han varit med och skrivit en översiktsartikel om sjukvården i de nordiska länderna.
– Det jag slås av är att Danmark och Norge har gjort ganska omfattande reformer av sjukvårdssystemet. Man hade ett lapptäcke av vårdgivare, små kommuner och regioner. Sedan kom man fram till att det helt enkelt behövdes större aktörer som har större ekonomiska muskler och som kan implementera kunskap lättare, säger Jonas F Ludvigsson till Läkartidningen.
Reformerna innebar att Danmark fick 5 regioner och Norge 4. Samtliga dessa regioner har ett befolkningsunderlag på mellan 1 och 1,3 miljoner invånare.
– Bortsett från Västra Götaland, Skåne och Stockholm – som storleksmässigt är i klass med de norska och danska regionerna – så har de flesta regioner hand om några hundra tusen invånare. Det är ganska lite om man ska kunna göra större investeringar, betala nya dyra läkemedel och vara tillräckligt stor för att kunna avsätta människor till att ägna sig åt prioriteringar eller att inventera kunskap.
Mot den bakgrunden argumenterar Jonas F Ludvigsson för att man bör inrätta större regioner även i Sverige. Han förespråkar att man återigen ska titta på Ansvarskommitténs slutbetänkande från 2007. I betänkandet föreslås att slopa de 21 regionerna (dåvarande landstingen) och ersätta dem med 6 eller 9 större regioner.
– Kommitténs slutsatser var att regionerna inte har den kritiska massa som krävs för att göra effektiva investeringar i sjukvården eller för att bedriva forskning och vård av hög kvalitet. De flesta av dagens regioner är inte tillräckligt stora för att bära och utveckla spetskompetens eller garantera kompetensförsörjningen, och storleken påverkar förmågan att omsätta ny kunskap och mönstra ut gamla metoder.
Däremot tycker han inte staten som enda aktör ska ta över ansvaret för sjukvården.
– Jag är inte säker på att allt blir bättre av en aktör. Monopol är inte alltid bästa lösningen.
Finns det några nackdelar med större regioner?
– Visst finns det nackdelar, exempelvis att invånarna kommer längre från sina beslutsfattare, så blir det ju. Men jag tror att fördelarna överväger nackdelarna.
Jonas F Ludvigsson ser framför sig att storregionerna skulle kunna delas in så att varje region har ett universitetssjukhus. Det är en liknande indelning som dagens sex sjukvårdsregioner har. Varje sjukvårdsregion består av ett antal regioner som samverkar kring bland annat sjukvårdsresurser.
Men Jonas F Ludvigsson pekar på att det fortfarande handlar om 21 självständiga regioner som tar självständiga beslut. Sjukvårdsregionerna har inte heller en gemensam ekonomi.
– Sedan dubblerar regionerna många olika funktioner. Alla regioner har sin egen läkemedelskommitté, sin egen högsta ansvariga för det ena eller det andra området. De samarbetar men de har inte gått ihop i en gemensam region för att göra prioriteringar eller implementera kunskap.
Så sent som 2016 var frågan om storregioner uppe på bordet efter ett betänkande av Indelningskommittén. Den föreslog 6 större och mer jämnstarka regioner. Men förslaget gick inte igenom riksdagen.
Vad talar för att ett förslag om storregioner skulle kunna bli verklighet nu?
– Coronapandemin. Den har gjort att vi ifrågasatt ganska mycket, till exempel hur vi sköter äldrevården och samarbetet mellan olika aktörer. Coronan har verkligen satt vården i blixtbelysning. Jag tycker att det är ett ganska bra tillfälle när pandemin väl har lagt sig att tänka igenom hur vi vill att framtidens vård ska se ut och hur vi bäst möter de utmaningar som finns.
Jonas F Ludvigsson pekar på att utmaningarna inte bara handlar om att kunna göra större investeringar, köpa in ny utrustning och nya och dyra läkemedel. Det handlar också om hur man kan möta de demografiska förändringarna med fler äldre och multisjuka.
Dessutom menar han att det här också är en fråga om hur vi vill att sjukvården ska se ut när nästa pandemi slår till.
– Jag ser hellre att vi har färre aktörer som är starkare och vassare, säger Jonas F Ludvigsson.
