Ylva Sandström, distriktsläkare och styrelseledamot i DFL, inledde. Enligt henne märks det inte mycket av omställningen till en nära vård ute på vårdcentralerna.

– Det ser tyvärr ut som att primärvårdsreformen och målet om fast läkare till hela befolkningen är väldigt långt borta, sa Ylva Sandström.

I överenskommelsen mellan Sveriges Kommuner och regioner (SKR) och regeringen om en nära vård ska alla invånare i Sverige ha en fast läkare. I slutet av nästa år är målet att halva befolkningen ska ha det. Ett rimligt mål, om än svårt att uppnå med tanke på nuläget, enligt Ylva Sandström.

– Det går ju i alla andra länder – varför skulle det inte gå här?

Jonas Andersson (L), sjukvårdspolitiker i Västra Götalandsregionen, och Emma Spak, sektionschef för hälso- och sjukvård på SKR, hade däremot en mer positiv bild av det pågående omställningsarbetet.

– Jag tycker att det har hänt en hel del de senaste åren. Både i min region och utifrån det jag hör från övriga delar av landet, sa Jonas Andersson.

– Det har hänt väldigt mycket. Under pandemin har vi till exempel sett att de regionerna och kommuner som kommit långt i samverkan hade ett otroligt bra försprång när det gällde att klara av pandemin, sa Emma Spak.

Hon påpekade att det inte räcker med att öka finansieringen och bemanningen för att omställningen ska lyckas, utan att det även behöver ske ett kulturskifte.

– Om vi inte ändrar hur vi jobbar kommer det ändå tippa över mot sjukhussidan, sa hon och tog ett exempel från arbetet med kunskapsstyrning inom hälso- och sjukvården.

– Jag har sett att man skriver sina kunskapsstöd baserat på hur det ser ut på sjukhussidan. När jag satt som ordförande i primärvårdsrådet tog vi därför fram instruktioner om att man ska utgå från primärvården som grund. Det är ju där patienten kommer in.

Jonas Andersson från Västra Götalandsregionen sa att han haft en idé om en modell där vårdcentralerna ska åläggas en avgift om deras patienter nyttjar sjukhusvården för mycket. Emma Spak tyckte det omvända vore bättre: att slutenvården får betala om de inte stödjer primärvården så den kan behålla patienterna där.

– I Alaska har man fått slutenvården att inse att om man svarar direkt när primärvården ringer för att diskutera en patient leder det till färre remisser. På kardiologsidan har det lett till 80 procent färre remisser.

Under seminariet kritiserade DLF regionerna för att ha dålig koll på bemanningsläget inom primärvården. Föreningen har försökt ta fram siffror, men bara fått svar av sju av 21 regioner.

– Om man inte vet var man står, hur ska man då veta vart man ska? sa Ylva Sandström som bland annat pekade på att ST-tillsättningen i regionerna mer verkar påverkas av tillfälligheter än en grundad analys.

Emma Spak avfärdade kritiken.

– Det är klart vi vet. Vi har 2 700 distriktsläkare och ytterligare 300 specialister som är anställda i regional primärvård och 3 250 ST-läkare enligt preliminära data – 2 100 inom den regionala sidan och 1 150 på den privata sidan.

Det stora problemet är, enligt både henne och Anders Bengtsson, avdelningschef på Socialstyrelsen, att få uppgifter från de privata aktörerna. Regionerna får inte begära ut de uppgifterna, enligt Emma Spak. Anders Bengtsson efterlyste att exempelvis Socialstyrelsen får ett uppdrag att samla in heltäckande statistik i samverkan med relevanta aktörer.

Panelen fick även lyfta fram tre prioriterade åtgärder var för att omställningen ska lyckas. Marina Tuutma, ordförande DLF, vill se förbättrad statistik och ett ökat statligt ansvar med en nationell handlingsplan. Anders Bengtsson tror på stärkt bemanning, finansiell styrning och digitalisering, medan Emma Spak bland annat pekade på en kompetenshöjning inom äldreomsorgen och ökad läkarnärvaro i den kommunala sjukvården. Jonas Andersson efterlyste handlingskraft hos sjukvårdspolitikerna, en diskussion om hur man ska uppnå och mäta kontinuitet och en reglering av digitala nätläkarbolag.

– Allmänläkarna som arbetar där behöver komma in i den ordinarie primärvården och arbeta med digital verktyg där i stället.