Det blev en närmast kaotisk situation för intensivvården på Södertälje sjukhus under förra våren när pandemin slog till på allvar. Antalet medarbetare ökade från 180 till 320 på tre veckor och intensivvårdsproduktionen ökade med 400 procent.
– Vi höll på att krascha, konstaterar Håkan Kalzén, överläkare och chef för verksamhetsområde anestesi/intensivvård vid Södertälje sjukhus.
Som Läkartidningen tidigare berättat tog man därför tidigt under pandemin hjälp av personer med bakgrund i Försvarsmakten som hade erfarenhet av arbete med att bevara personalens »stridsvärde« under en längre utdragen påfrestning.
– Jag fick tillgång till deras verktygslåda med en mängd saker. Vi akutkollade hur det stod till med organisationen. Vi behövde stötta ledningsstrukturen, cheferna, de som är medicinskt ledningsansvariga och även mig själv. Vi behövde också jobba med att få en gemensam medvetenhet och lägesbild för hela verksamhetsområdet och i covidvården.
I verktygslådan fanns också saker som stressreducerande övningar och att göra taktiska reflektioner efter att personalen genomfört extra svåra eller komplicerade moment.
En dag i september, efter första vågen, genomfördes en screening av personalen.
– Det är samma metod som används av försvaret när de screenar personal som varit i Mali eller Afghanistan. En tredjedel låg i riskzonen vad gällde deras mående. 10 procent hade kliniska symtom på PTSD eller depression.
För den som låg i riskzonen fanns stöd i form av kuratorer och företagshälsan att tillgå. Screeningen var för flera medarbetare nödvändig för att de faktiskt skulle ta steget och söka hjälp, menar Håkan Kalzén.
– Det var inte förrän vi gjorde screeningen och screeningledaren som satt mitt emot den screenade gick igenom resultaten och verkligen påtalade att »du ligger i riskzonen« som medarbetare tog steget och sökte hjälp. Efter screeningen var det ett 20-tal som sökte stöd och hjälp på plats, och flera andra bokade tid till samtal eller till företagshälsovården.
Tanken är att en ny screening ska genomföras under året. Därtill planeras för en hälsoundersökning av den fysiska hälsan för att fånga upp eventuell debut av exempelvis diabetes typ 2 eller hjärt-kärlsjukdomar som dykt upp under pandemiåret.
En annan metod som lånades från Försvarsmakten var att man också utbildade några i personalen till särskilda så kallade sensorer som har i uppgift att varje vecka mäta och rapportera måendet hos 7–8 kollegor.
Resultaten visualiseras sedan för både medarbetare och chefer och tas därefter upp på arbetsplatsträffarna (APT).
– Jag känner att det varit ett väldigt lyft när det gäller återkopplingen på APT. Vi har fått rätt dynamik där eftersom det blir samtal om vad som pågår i grupperna. Ofta blir APT ett informationstillfälle för arbetsgivaren vilket det inte ska vara.
Vad gäller frågan om metoderna från Försvarsmakten har haft positiv effekt på sjukfrånvaro eller att personal slutar konstaterar Håkan Kalzén att det är vanskligt att jämföra med andra sjukhus och intensivvårdsverksamheter.
Samtidigt framhåller han att personalomsättningen under pandemin legat på ungefär samma nivå som före pandemin.
– Vad gäller intensivvårdssjuksköterskor ligger omsättningen på omkring 20 procent, och jag har ingen långtidssjukskriven Iva-sjuksköterska.
Håkan Kalzén fortsätter:
– Därmed inte sagt att ingen är utmattad eller att inga mår så att de gråter ibland. Men jag får en känsla av att det är något med de här verktygen och upplägget som vi använt som gjort att vi har kunnat få en lite mindre eländig situation för personalen som har gjort att de orkat lite till.
Nu vill Håkan Kalzén gärna se att metoderna och verktygen för att göra medarbetarna mer uthålliga sprids till kollegor i landet.
– Svensk sjukvård är riggad sedan årtionden tillbaka för den här punkthändelsen; Drottninggatan, en tågurspårning eller flygkraschen. Då har vi traumacenter och kuratorsgrupper för omhändertagande efteråt. Men pandemin är ett långt sträck som bara pågår. Då behövs andra verktyg för att bevara »stridsvärdet« månad efter månad.
Håkan Kalzén fortsätter:
– Om någon i personalen helt trillar av linjen finns det någon som kan ta hand om dem. Men verktyg som gör att de kan stanna kvar på linjen saknas. Det måste in i verktygslådan.
Även från läkarfackligt håll hörs positiva tongångar om metoderna som hämtats från det militära.
– Min känsla är att det här har fallit väl ut. Det här fångade upp dem som var i riskzonen – både inför personen själv och inför arbetsgruppen. Att det lyfts upp på gruppnivå gör att man inte behöver känna sig så utsatt om man är den som sover dåligt eller tappar humöret eller vad det nu kan vara som var ett symtom på dåligt mående, säger Elina Bodin, överläkare i anestesi och intensivvård.
Hon är läkarföreningens ombud inom verksamhetsområde anestesi och hon tror att metoderna också har bidragit till ett öppnare samtalsklimat.
– Jag håller i etiksamtal med personalen ett par gånger i veckan. Där går vi igenom hur situationen är med oss själva och sedan diskuterar vid något patientfall ur det etiska perspektivet. Det låg nere ett tag men när jag drog igång det igen blev jag förvånad över hur frispråkiga alla var. Det är väldigt högt i tak och det finns en stor acceptans för hur man mår och att det kan svänga fort.
En annan sak som Elina Bodin tror bidrog till att metoderna fungerat bra inom intensivvården var att de kom just från Försvarsmakten.
– Vi, inklusive våra undersköterskor och sjuksköterskor, är av det tuffa gardet som står i skottlinjen. Och just att det här kom från Försvarsmakten, att det var tuffa individer som sa: »Det här mår man dåligt av, så här blir symtomen och det här måste man fånga upp« tror jag hjälpte till med att avdramatisera det hela.
Elina Bodin konstaterar samtidigt att personalen just nu är trött och att det finns en växande stress i läkargruppen för allt som skjutits upp under pandemin. Det gäller saker som uppskjutna operationer, men också verksamhetsutveckling och andra ansvarsområden.
– Vi har det jobbigt och vi sliter med dåliga arbetsförhållanden just nu. Men vi syns och vi hörs och känslan är att de här metoderna inte är något som är påtvingat från ledningshåll utan att ledningen står sida vid sida och hjälper oss genom det här.
Tanken är att arbetet sensorer ska fortsätta som ett pilotprojekt under året.
– Sedan gör vi en tuff utvärdering och ser om det har tillfört oss något mer än vad det har kostat oss i ansträngning att ägna oss åt det här, säger Håkan Kalzén.
Just nu håller arbetsmetoderna på att förfinas ytterligare.
– Det är inte provat inom sjukvården tidigare. Inom Försvarsmakten är det mycket lättare. Du pekar med hela handen och säger »Du ska kolla de här sju, verkställ!«. Det fungerar inte så i vår organisation. Du behöver motivera människorna att göra det och du behöver skruva lite på verktyget, hur man rapporterar in utifrån sin vardag och hur vi kan göra det till något som blir en tillgång för oss.
Att arbetet med sensorer ska fortsätta välkomnas av Elina Bodin.
– Jag tror att det är jätteviktigt att vi håller i och fortsätter med det här och att vi uppmärksammar att det är okej att börja må dåligt även ett halvår eller ett år efter pandemin. Min känsla är att personalen absolut inte vill bli »borttappad« nu bara för att covidfallen minskar.
(uppdaterad 2021-07-07)
