Andelen kvinnor ökar inom många läkarspecialiteter

Historiskt sett har läkaryrket varit starkt mansdominerat. Men de senaste decennierna har kvinnorna varit lika många eller till och med i majoritet på de svenska läkarutbildningarna.

I dag består den yrkesverksamma läkarkåren av ungefär lika många kvinnor som män.  2019 gick 53 procent av de utfärdade läkarlegitimationerna till en kvinnlig läkare, och 48 procent av de sysselsatta läkarna i Sverige var kvinnor 2018.

Samtidigt är könsfördelningen inom många läkarspecialiteter fortfarande ojämn. Inom 16 av specialiteterna är 60 procent eller fler av de yrkesverksamma läkarna inom hälso- och sjukvården män, medan 14 specialiteter har en majoritet av kvinnliga läkare.

I de kirurgiska specialiteterna är kvinnorna fortfarande relativt få. Bland de yrkesverksamma kärlkirurgerna var till exempel bara 13 procent kvinnor år 2018.

Kvinnorna dominerar inte lika markant inom någon specialitet. Lägst andel män finns inom barn- och ungdomspsykiatrin, 25 procent. Men totalt sett har de flesta specialiteterna successivt ökat sin andel kvinnor, vilket kan vara en följd av att fler kvinnor kommit in i läkarkåren.

2006 fanns exempelvis 18 specialiteter med mindre än 30 procent kvinnor, enligt en undersökning från Läkarförbundet. Enligt Socialstyrelsens senaste statistik är det bara tio specialiteter som har en så stark mansdominans i dag.

Enligt Läkarförbundets jämställdhetsprogram är ett mål att »Kvinnor och män ska ha samma möjlighet att göra aktiva val av specialitet med utgångspunkt från eget intresse och lämplighet«.

Men Saima Diderichsen, ST-läkare i allmänmedicin och forskare vid Umeå universitet, anser inte att valet är helt fritt i praktiken. För några år sedan kom hennes avhandling »Det är ju bara ett jobb – en ny generation läkare hanterar karriär och arbetsideal«. Den bygger på enkäter som besvarats av läkarstudenter vid Umeå universitet och intervjuer med AT-läkare.

Resultatet visade att de manliga och kvinnliga läkarstudenterna hade liknande karriärdrömmar – de var till exempel lika intresserade av kirurgi och uppgav samma faktorer som viktiga i valet av specialitet. Men när studenterna fick beskriva vad som hade gjort dem intresserade av en viss specialitet, visade sig erfarenheterna från de kliniska placeringarna ha stor betydelse och skilja sig åt mellan män och kvinnor.

– Den vanliga anledningen till att de manliga studenterna blev ointresserade var att specialiteten upplevdes som tråkig. För de kvinnliga studenterna var det vanligaste skälet jargonen och stämningen. Det kunde handla om att de kände sig exkluderade eller inte tyckte att patienterna behandlades utifrån ett patientcen-trerat synsätt, säger Saima Diderichsen.

En slutsats hon drog var att det verkar vara ett manligt privilegium att välja specialitet efter intresse. Hon tycker det är problematiskt av flera skäl.

– Dels ur rättviseaspekt. Alla ska ha samma rätt att välja specialitet. Sedan tänker jag att de specialiteter som är väldigt mans- eller kvinnodominerade säkert går miste om personer som skulle bli utomordentliga specialister.

Elizabeth Lichtenstein, vice ordförande i Kvinnliga läkares förening (KLF), känner igen sig.

– Jag har jobbat en del med läkarutbildningen och jag vet ju hur det kunde låta där. Tjejer uppmuntras att välja en specialitet som de kan kombinera med familj, det får aldrig en manlig läkarstuderande höra.

När hon började som anestesiolog blev hon direkt ifrågasatt.

– Dels för att jag var kvinna med familj och barn, dels för att jag var lite äldre än mina kollegor. Chefen – en äldre herre – frågade mig »Kommer du verkligen att greja detta? Vi har haft 30-åriga killar här som inte fixat det«, säger Elizabeth Lichtenstein.

Hon tror att det finns en dold sexism inom läkaryrket och att det är ganska vanligt att läkare omedvetet sänder ut subtila signaler som påverkar unga läkares specialitetsval. Hon upplever också att kvinnliga och manliga läkare behandlas olika senare i karriären.

– Jag har överlag märkt att man lyssnar olika på kvinnor och män. Och kvinnliga läkare som gör små missar får ofta äta upp det många gånger om, medan jag sett manliga läkare göra riktiga blundrar som snabbt slätats över.

För att ta sig in i en mansdominerad specialitet som kvinna krävs, enligt Elizabeth Lichtenstein, vassa armbågar och att man hittar en senior kollega som stöttar en.

– Jag tror att manliga läkare lätt ser en kronprins i yngre manliga läkare. Därför tar det tid att bryta könssegregationen inom vissa väldigt mansdominerade specialiteter.

KLF har skrivit flera motioner om könssegregationen inom specialiteterna till Läkarförbundets fullmäktige. Den ojämna könsfördelningen riskerar enligt föreningen att leda till kompetensförlust, att studenterna saknar förebilder och inte kan välja specialitet efter intresse samt negativa effekter på arbetsmiljön. I starkt manliga specialiteter ser Elizabeth Lichtenstein en risk att det skapas ett slags »locker room mentality« med skämt som kan vara grovt sexistiska, raljerande och kränkande.

Vid fullmäktigemötet 2004 bifölls en motion som ledde till att Läkarförbundet gjorde en enkätundersökning och en handlingsplan med 13 delmål för hur kåren ska bli mer jämställd avseende specialitetsval. 2012 gjordes en uppföljning, efter en ny motion från KLF.

Nya enkätundersökningar som gjordes visade att kvinnors och mäns prioriteringar vid val av specialisering i huvudsak var lika. Kvinnor och män som bytt eller övervägt att byta specialitet uppgav i stort samma skäl. Att kunna förena arbetet med familjeförhållandena var dock generellt viktigare för de kvinnliga läkarna. Resultatet visade också att fler män än kvinnor var nöjda med sitt val och att kvinnor i betydligt högre grad än män anser sig ha missgynnats eller kränkts på grund av kön.

Elizabeth Lichtenstein tycker att för lite har gjorts och görs. Hon efterlyser exempelvis ett starkare genusperspektiv under läkarutbildningen. Men hon är ändå hoppfull om framtiden.

– Om kvinnor stöttar och uppmuntrar varandra tror jag att vi kan bryta igenom könsbarriärerna allt mer.

Även Saima Diderichsen ser läkarutbildningen som en viktig arena för att uppnå ett jämställt specialitetsval. Men även att ändra på den kultur som »sitter ingrodd i väggarna« på sjukhusklinikerna.

– Jag tror att man måste prata med överläkarna – det är de som har formell status och sätter en stämning.

Samtidigt håller läkaryrket på att förändras, påpekar hon.

– Jag tror att specialiteter med dålig arbetsmiljö kommer att ha svårare att locka unga läkare i framtiden, oavsett kön. Det är tufft för manliga läkare också. När läkaryrket var väldigt mansdominerat hade många en hemmafru, men så ser det inte ut i dag utan läkare är ofta sammanboende med en annan läkare.

Läs även: