»Enkönade arbetsplatser är inte bra«

Michael Algovik har 25 års erfarenhet som specialist i obstetrik och gynekologi i ryggen. Han arbetar som överläkare på kvinnokliniken i Västervik och blev ordförande för Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) vid årsskiftet.

– Det är en fantastiskt rolig specialitet med stor variation. Jag har känt mig inspirerad hela yrkeslivet, säger han.

När han började sin karriär under mitten av 1990-talet var över hälften av specialisterna män. Enligt Socialstyrelsens senaste siffror är hela 72 procent av de sysselsatta specialistläkarna numera kvinnor. Och kvinnodominansen lär öka: 2019 gick hela 70 av de 80 utfärdade specialistbevisen till kvinnor.

– Jag kan tänka mig att det är en specialitet där kvinnor känner sig väl till rätta. Det är mjuka frågor, till exempel graviditet och barnafödande. Det kanske är lättare för kvinnor att söka sig dit, säger Michael Algovik.

Ser du något problem med att det är färre män? 

– Generellt sett är enkönade arbetsplatser inte bra. Jag tror att en blandning är bra för arbetsklimatet.

Gör SFOG några insatser för att locka fler män? 

– Vi har sett att det främst är under grundutbildningen som man kan påverka och skapa ett intresse för specialiteten. Där har vi genom åren lyft frågan om att alla manliga medicinstudenter ska ha lika rätt att delta i undervisning och praktik som kvinnliga. Blir man bortmotad som man är det klart att det minskar intresset för att söka sig till specialiteten.

Att det blev just obstetrik och gynekologi för hans egen del var främst en slump. Intresset lutade mot de kirurgiska specialiteterna, och när han var klar med allmäntjänstgöringen i Västervik frågade han runt efter fortsatt jobb på sjukhusklinikerna.

– Jag fick positivt gensvar på kvinnokliniken och började vikariera där. Sedan fortsatte jag med specialistutbildningen. Det var mest en slump. Men jag minns även att jag upplevde gynkursen som väldigt rolig under utbildningen.

Han har inte upplevt det negativt att jobba inom en kvinnodominerad specialitet. På kvinnokliniken i Västervik har han dessutom alltid haft manliga kollegor.

– Det var något fler män i Västervik när jag började, fast det har alltid varit ganska många. Men det känns inte som om könet är det viktiga utan det man kan och gör, säger Michael Algovik.

Han har heller aldrig har känt sig exkluderad. Snarare tvärtom.

– En reflektion som jag gjort är att man som ung man verkar ha lättare att komma fram i en specialitet där många i personalen är kvinnor. Man får lättare hjälp. Jag upplever att unga kvinnliga läkare blir mer ifrågasatta.

Under specialisttjänstgöringen pratade han och några kollegor om att skapa ett manligt nätverk. Men det var mest på skoj och blev aldrig verklighet.

– Jag har heller aldrig känt något starkare behov av ett manligt nätverk i arbetet, säger Michael Algovik.

Det finns bara en specialitet som har högre andel kvinnor än obstetrik och gynekologi: barn- och ungdomspsykiatri. 2018 var 75 procent av de sysselsatta specialistläkarna kvinnor. 2019 utfärdades 32 specialistbevis: 27 till kvinnor och 5 till män. För drygt tjugo år sedan utgjorde de kvinnliga läkarna 56 procent av kåren.

Thomas Zizala, ST-läkare i barn- och ungdomspsykiatri (BUP) i Göteborg, säger att han ibland får kommentarer som »vad bra med ytterligare en man«. Men han tänker sällan på att han jobbar inom en kvinnodominerad specialitet.

– Jag vet inte varför det är fler kvinnor. När jag pratar med andra kollegor om deras val är det mer barnpsykiatrin som specialitet som lockat dem, säger  Thomas Zizala, som även är styrelseledamot i Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri.

Han blev tipsad om BUP när han under läkarutbildningen vikarierade inom vuxenpsykiatrin. Han fick ett långt vikariat före AT och gillade arbetssättet.

– Jag gillade teamarbetet och att man hade tid för alla patienter. Jag tycker om samtalet – det är det som är vårt viktigaste verktyg. Vi kan inte använda oss av blodprov och röntgenundersökningar på samma sätt som andra läkare.

Susanne Buchmayer, specialist i barn- och ungdomspsykiatri och ordförande i Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri, beskriver specialiteten som en liten bristspecialitet som ofta hamnar i skymundan.

ST-läkare inom pediatrik och vuxenpsykiatri gör obligatoriska randningar inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det är ofta första gången de kommer i kontakt med specialiteten, och det händer att ST-läkarna – särskilt de kvinnliga – byter specialitet. Susanne Buchmayer tror att möjligheterna att kombinera familjeliv och jobb är avgörande.

– Mer än 90 procent av barnpsykiatrin är öppenvård, medan det är ganska jourtungt att vara barnläkare. Jag tror många väljer utifrån traditionella könsroller i samhället: vem som är hemma med barnen. Även bland läkare tar ju kvinnorna ut mer föräldraledigt, säger Susanne Buchmayer, som först tänkt bli gynekolog men kom i kontakt med specialiteten genom forskningen.

– Min sista studie handlade om tidiga riskfaktorer för autism. Då dök barnpsykiatri upp som ett alternativ.

Möjligheterna att få ihop livspusslet spelade också in.

– Jag hade små barn, och som obstetriker har man jourer hela livet. Jag kände att jag inte skulle orka det. Och när jag väl började inom barn- och ungdomspsykiatrin tyckte jag det var fantastiskt roligt.

Finns det några problem med att könsfördelningen är ojämn? 

– Det är roligare om det är blandat. Jag tänker också att det kommer in andra perspektiv. Vi möter ju patienter av bägge könen. Men ärligt talat: vi är en så stor bristspecialitet att vi är tacksamma för all kvalificerad personal som vill komma till oss.

Läs även: 

Kärlkirurgen Mitra Sadeghi: »Många kvinnor känner sig dåligt bemötta«

Andelen kvinnor ökar inom många läkarspecialiteter