Situationen i Afghanistan utvecklades mycket fortare än vad omvärlden räknat med. På ett par veckor skaffade sig talibanerna återigen kontroll över landet, efter 20 år av amerikansk militärs närvaro, större fri- och rättigheter, och landets första demokratiska val 2014.
Trots de senaste veckornas tumult har Läkare utan gränsers verksamhet fortsatt.
– När det gäller vår projektverksamhet har vi kunnat fortsätta med alla fem stora sjukvårdsprojekt i landet, säger Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare för den svenska sektionen av Läkare utan gränser, och som skrivit flera analyser om Afghanistan.
Vårdprojekten finns i Helmand, Herat, Kandahar, Khost och Kunduz. Därutöver har organisationen ett koordinationsteam i huvudstaden Kabul. När det har varit möjligt har Läkare utan gränser evakuerat en del av sina internationellt anställda.
Nu är läget dock ganska kaotiskt säger Pieter-Jan van Eggermont. Det är svårt att ordna inrikesflyg för att transportera anställda.
– Med detta sagt är det oväntat hur pass bra vi har kunnat hålla igång verksamheten. När striderna pågick de senaste veckorna – när talibanerna gjorde sin offensiv – har vi stundtals fått in större antal krigsskadade. Men så fort städerna tagits över, vilket var mycket snabbare än många trott, har lugnet återvänt.
Just nu ser inte Läkare utan gränser några större hot för väpnat våld. Men man märker av ett kraftigt ökat antal patienter, inte minst i Herat, där organisationen bedrivit ett behandlingscenter för covid-19 de senaste månaderna. Det tyder på att patienterna inte kunnat söka vård under de pågående striderna.
– Det ligger helt i linje med vad vi sagt de senaste sju åtta åren: att det finns oerhört stora utmaningar för lokalbefolkningen att få tillgång till vård.
Likt tidigare år har många afghaner i år drabbats av undernäring som följd av torka. Läkare utan gränsers vårdinrättningar får in många barn med luftvägsinfektioner, blodbrist och andra symtom på tillståndet.
Verksamheten fortsätter som sagt. I exempelvis Kandahar har Läkare utan gränser sedan flera år bedrivit ett behandlingscenter för läkemedelsresistent tuberkulos. Och i Khost har organisationen sedan tio år tillbaka bedrivit en stor mödravårdsklinik. På ett år görs där uppåt 30 000 förlossningar.
– Det kan jämföras med Danderyds sjukhus där jag jobbar till vardags, som har en av Europas största förlossningskliniker där vi förlöser mellan 8 000 och 9 000 per år, säger narkosläkaren Christian Hillström.
– Det kändes verkligen som att det var på löpande band. Det liknade inget jag hade sett tidigare i hela mitt liv.
Han arbetade för Läkare utan gränser i Khost från april till juni. Det är en vanlig längd på tjänstgöring för läkare inom kirurgiska specialiteter, eftersom de i princip arbetar dygnet runt.
– Det kändes som att det fanns ett enormt behov. Och då ska man veta att det här sjukhuset framför allt har valt att fokusera på lite mer komplicerade förlossningar just eftersom de inte kan ta hand om allt.
Säkerhetsläget har länge varit komplext i Afghanistan och präglas ofta av lokala faktorer, menar Pieter-Jan van Eggermont. Men Läkare utan gränser räknar i nuläget med att kunna fortsätta arbeta i landet också i framtiden under en talibanregim. Organisationen har inte fått några indikationer på att talibanerna skulle motsätta sig deras verksamhet.
– Vi kan bara konstatera att det över lag är lugnt. Vi har just nu ingen anledning att räkna
med upptrappat våld.
Faktum är att Läkare utan gränser nyöppnade ett traumasjukhus i Kunduz nu mitt under tumultet med talibanernas övertagande i landet. De första patienterna kom för ungefär en vecka sedan. Det gamla sjukhuset förstördes i en amerikansk bombning 2015, den i dödsoffer räknat värsta attacken i organisationens historia.
Många oroar sig för att flickor och kvinnor inte ska få tillgång till utbildning i framtiden, vilket den förra talibanregimen förbjöd. Än så länge ser Läkare utan gränser dock ingen anledning att göra förändringar i sin personalstyrka.
– Vi har många kvinnliga anställda och de behövs. Till exempel ute i provinserna är det svårt att ha manlig personal som behandlar kvinnliga patienter. Det får man hantera pragmatiskt. Vi förutsätter att vi fortsätter jobba med en stor andel kvinnor, säger Pieter-Jan van Eggermont.
Han tillägger att organisationen naturligtvis följer utvecklingen noggrant, både vad gäller den saken och säkerhetsläget i stort.
Och Christian Hillström kan mycket väl tänka sig att åka tillbaka till Afghanistan och arbeta.
– Så länge det inte finns en direkt hotbild mot Läkare utan gränser skulle jag definitivt kunna tänka mig att åka tillbaka. Det är ett av de mest behövda uppdragen jag någonsin har varit på, där man verkligen kände att »om inte vi gör det här finns ingen som gör det«.
Läs även:
Halländske kirurgen Jawad Mirzad oroad för Afghanistans utveckling
(uppdaterad 2021-08-24)
