»Många kvinnor känner sig dåligt bemötta«

Kärlkirurgi toppar listan över läkarspecialiteter med högst andel män. Enligt Socialstyrelsens senaste statistik är 87 procent av de verksamma kärlkirurgerna män.

Men ett trendskifte är på gång. Bland Svensk förening för kärlkirurgis medlemmar som är yngre än 65 år är 26 procent kvinnor. Bland medlemmarna som är äldre är 65 år finns däremot bara en kvinnlig kärlkirurg.

– Och tittar man på ST-läkarna finns det ganska många kvinnor, säger föreningens ordförande Rebecka Hultgren, som är adjungerad professor och överläkare vid Karolinska institutet/Karolinska universitetssjukhuset Solna.

Samtidigt ser hon ett orosmoln: kvinnliga kärlkirurger verkar lämna specialiteten i högre utsträckning än manliga.

– Jag har tyvärr inga siffror på det. Men det är något jag noterar och känner en oro över.

Hon tror att det framför allt beror på att den tunga jourbördan. På många sjukhus har kärlkirurger jour en till två gånger i veckan och varannan helg, eller är bakjour en hel vecka i sträck och jobbar samtidigt dagtid.

– Det är ganska orimligt när man har yngre barn. Jag uppfattar att unga kvinnor tidigare inser att det är ohållbart. Eftersom de inser att det är svårt att förändra sin arbetssituation, väljer de att lämna uppdraget.

Rebecka Hultgren började sin karriär på Karolinska universitetssjukhusets kärlsek-tion på 1990-talet. Hon var kvinna, yngst och odisputerad.

– Det var en väldigt bra arbetsgrupp och tillåtande atmosfär. Kvinnor i opererande specialiteter beskriver att det blir svårare när man blir äldre och mer erfaren och konkurrerar om operationsutrymme.

Under karriären har hon brutit ny mark, både som den första svenska kvinnliga professorn i kärlkirurgi och den första kvinnliga ordföranden i specialitetsföreningens historia.

Det har gjort henne till en förebild för unga kvinnliga kärlkirurger.

– Det är viktigt med kvinnliga förebilder för att känna hopp. Rebecka är en förebild för mig. Inte bara för att hon är en otroligt duktig, skarp och driven kärlkirurg och forskare, utan också för att hon har klarat av att kombinera arbetet med familjelivet, säger Mitra Sadeghi, som är nybliven kärlkirurg och arbetar på Universitetssjukhuset Örebro.

Hon utbildade sig först till allmänkirurg, men lockades till kärlkirurgin.

– Jag har alltid tyckt att kärlkirurgi varit svårare, och ville utveckla mig och bli bättre på att hantera blödningar.

En annan anledning var jourerna.

– Som allmänkirurg behöver man i högre utsträckning vara på plats på sjukhuset under jourerna. Kärlkirurger är jourer hemifrån, säger hon.

Inom allmänkirurgin reagerade Mitra Sadeghi över att det fanns få kvinnliga kirurger. När hon sökte sig till kärlkirurgin visste hon inte att andelen kvinnor var ännu lägre där.

– Jag tyckte att allmänkirurgin var ganska mansdominerad och var trött på det. Det var generellt lättare för manliga kollegor att få operera, men också att hamna på högre positioner, säger hon och fortsätter:

– När jag kom i kontakt med kärlkirurgin initialt verkade det som att det var tvärtom och att de »promotade« kvinnliga läkare.

Mitra Sadeghi tycker att de kirurgiska specialiteterna präglas av ett slags »bromance«.

– De manliga kollegornas karriär och platstagande är mer självklart. Det sker systematiskt och många gånger säkert omedvetet. Man måste vara medveten om problematiken om man ska kunna se mönstren.

Hon tillägger:

– Kvinnliga kärlkirurger behöver ta mer ansvar, vara mer pålästa och duktigare på det de gör för att få samma möjligheter som manliga. Men vi kvinnor behöver också ändra attityd och börja ta mer plats.

Både hon och Rebecka Hultgren tror att den skeva könsfördelningen sätter spår.

– Jag tror det påverkar hur man väljer att bygga specialiteten. Jobbet är ganska fysiskt krävande – man måste orka stå på långa och många operationer – och det är väldigt jourtungt, säger Rebecka Hultgren.

Som ordförande har hon riktat strålkastarna mot den bristande arbetsmiljön.

– Många kärlkirurger upplever till exempel svår nack- och ryggsmärta efter en lång arbetsdag. Förut pratade vi inte alls om arbetsmiljö inom vår disciplin. Jag tror det är väldigt bra att vi börjat göra det.

Under #metoo kom en hel del rapporter från de kirurgiska disciplinerna. Det ledde till en intern dialog. Samtidigt önskar Rebecka Hultgren att diskussionen hade kunnat breddas. Hon tycker inte att det är den sexistiska attityden på arbetet som är det största problemet.

– Kvinnliga kärlkirurger, som ofta är yngre och ensamma, beskriver att det i högre utsträckning är »glastaket«. Att tjejer inte får operera och inte inbjuds att delta i gemenskapen i samma utsträckning. Och det är svårt att få gehör och förståelse för det.

För två år sedan startade Svensk förening för kärlkirurgi en särskild grupp för kvinnliga kärlkirurger. Mitra Sadeghi driver gruppen tillsammans med två kollegor.

– Vi ser ett behov eftersom många kvinnor är missnöjda på sina arbetsplatser. De känner att de blir dåligt bemötta av manliga kollegor, och tyvärr ibland även av kvinnliga. Vi behöver samla ihop oss, stötta varandra och ge råd om hur man kan ta sig uppåt i karriären.

Hon tror att arbetsmiljön inom yrket skulle förbättras om arbetsgrupperna blev mer blandade och det exempelvis kom in fler kärlkirurger som prioriterar familjelivet.

– Nu har jag en treåring, och jag förstår varför många äldre kvinnliga kärlkirurger inte skaffade barn. Men ju fler kvinnor som kommer in i specialiteten, desto tolerantare stämning tror jag att det skulle bli.

Du har varit på flera olika arbetsplatser. Har du noterat några skillnader beroende på hur könsfördelningen sett ut? 

– Det som påverkar mest är om det funnits starka kvinnliga personligheter eller inte, tycker jag. Det har satt sin prägel på arbetsplatsen och även lett till att man som ung kvinna haft ett särskilt skyddande öga på sig.

Läs även:

Gynekologen Michael Algovik: »Enkönade arbetsplatser är inte bra«

Andelen kvinnor ökar inom många läkarspecialiteter