Psykologen Rikard Wicksell är forsknings- och utvecklingsansvarig på S:t Görans sjukhus samt forskare på Karolinska institutet. Foto: Capio S:t Görans sjukhus.

Den 8 mars 2020 fick S:t Görans sjukhus in de första patienterna med covid-19. På Iva tredubblades verksamheten snabbt. Personalen ställdes inför stora påfrestningar.

Som Läkartidningen tidigare berättat ledde den extrema situationen till att psykologerna på sjukhusets smärtklinik erbjöd sin hjälp. En psykologisk stödmodell byggdes tidigt upp. Smärtkliniken satte ihop ett team med psykologer, både från verksamheten och från Karolinska institutet (KI). Flera ställde upp gratis.

Hjärtat var två dagliga psykologledda stunder för reflexion och samtalsstöd – en för dagpersonalen och en för kvällspersonalen på anestesikliniken, som då arbetade i tolvtimmarspass.

Ett viktigt mål har enligt Rikard Wicksell, forsknings- och utvecklingsansvarig på sjukhusets smärtklinik samt forskare på KI, varit att skapa resiliens i teamen – det vill säga en förmåga att ta sig igenom tuffa perioder.

Förutom de dagliga reflexionerna har psykologerna bland annat gjort bedömningar och gett stödinsatser till enskilda medarbetare vid behov och erbjudit chefsstöd på alla nivåer. Läkargruppen har även då och då haft en psykolog med på sina läkarmöten.

Intresset för modellen spred sig – både Södertälje sjukhus och Region Gävleborg hörde av sig för att få hjälp att bygga upp något liknande utifrån sina förutsättningar.

– Vår roll har blivit att vara ett slags kunskapscentrum så att man slipper börja om från början, säger Rikard Wicksell.

Ett forskningsteam knöts även tidigt till projektet. Rikard Wicksell och hans kollegor på KI fick 3 miljoner kronor i anslag från Afa Försäkring för att göra en serie studier på temat »Arbetsrelaterad stress och psykologiska reaktioner i krisperiod«.

Pandemin har inneburit en unik möjlighet till klinisk forskning under en period när sjukvården varit under enorm påfrestning, enligt Rikard Wicksell.

– Det är inte så ofta man får möjlighet att samla in den här typen av data.

Data från 1 026 personer ur vårdpersonalen på S:t Görans sjukhus, Södertälje sjukhus och i Region Gävleborg samlas in under totalt ett år. Ungefär var tredje månad fyller personalen i en enkät om sin arbetssituation kopplad till covid-19, vilka stödinsatser som har erbjudits och om de deltagit. De får även fylla i kliniska skalor gällande bland annat depression, PTSD, sömn och utbrändhet. Södertälje och S:t Görans sjukhus går snart i mål medan insamlingen från Region Gävleborg pågår fram till hösten.

Förhoppningen är att få mer kunskap om effekterna av pandemin för vårdpersonalen i frontlinjen och hur man bäst kan utveckla stödinsatser framöver.

– Syftet är att titta på hur stor risken är att utveckla psykologisk ohälsa, men också hur stor roll psykologiskt stöd spelar, säger doktoranden Sophia Appelbom som just nu går igenom resultatet.

Närmare 20 procent av vårdpersonalen på S:t Görans sjukhus och Södertälje sjukhus uppvisade starka stressreaktioner, mätt i depression, utbrändhet och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) både vid mätningarna under våren och hösten 2020.

– Vi tittar inte bara på påfrestningen under en period, utan snarare vad händer när det blir återkommande påfrestningar för samma personer under ett ganska tight tidsförlopp, säger Sophia Appelbom.

Vilka konsekvenser ser ni för personalen?

– Nu är det mycket en trötthet. I våras var engagemanget större, man var mer i centrum och kunde bidra. Det är extremt svårt att behålla engagemanget och hjälpa varandra när man är extremt trött.

Hur har modellen för psykologiskt stöd fungerat?

– Modellen har varit värdefull på flera sätt. Det kan handla om ganska enkla saker som att vi fört upp det här samtalet till ytan. Utifrån min kliniska roll är det ingen tvekan om att den har varit användbar, och rapporterna vi får från personalen är att det har varit helt avgörande i vissa avseenden, säger Rikard Wicksell.

Vilka är de viktigaste lärdomarna som ni har dragit hittills?

– Att det varit avgörande att cheferna har pushat för vikten av att prioritera det psykologiska stödet. Och att det är bra med olika typer av stöd, inte lägga alla kort på ett stöd. Olika individer kan ha olika behov, det är svårt att veta vad som fungerar, säger Sophia Appelbom.

– Ja, det var imponerande hur chefer på olika nivåer anammade detta. Det fanns en stor vilja att allokera resurser och en beslutsamhet hos cheferna, och uthållighet både från chefer och de som gav stödet, inflikar Rikard Wicksell.

Senare samma dag ska han träffa läkarna på anestesikliniken vid S:t Görans sjukhus för att prata om resiliens.

– Individen måste utgöra en resurs för gruppen. Man måste veta hur man ska göra och också göra det när man egentligen inte orkar – annars krackelerar gruppen.

Läkarna är inte bäst i klassen på det, konstaterar Rikard Wicksell.

– Jag tror att det är viktigt att jobba med kommunikation inom läkargruppen, och prata om hur man mår. Ibland romantiserar läkarna »fake it till you make it« lite väl mycket. Att man måste stå pall för sin egen men framför allt för andras skull är nästan ett mantra för läkare, säger han och fortsätter:

– Men det måste också finns ett utrymme för läkare att vara människor. Om man blundar för sina egna reaktioner får man förr eller senare betala ett pris. Vi måste lyckas skapa forum för att få läkarna att samarbeta även när det gäller det psykologiska måendet för att de ska hålla sig själv som redskap vässade hela tiden.

Rikard Wicksell betonar att läkarna på S:t Görans sjukhus har gjort ett fantastiskt arbete under en mycket svår och märklig tid. De har en roll som gör dem mer ensamma än övrig personal, med både uttalade och outtalade krav på sina axlar. De ska både fungera som en slags arbetsledare och en slags konsult.

– De har rollen av att de ska leverera svaren när ingen annan vet. Och även om de inte vet svaren så måste de ta ansvar för besluten. Läkarna tycker att det är tufft, säger Rikard Wicksell som ser ett behov att jobba mer med att stärka läkarnas sammanhållning, men även att förändra synen och förväntningarna på läkare generellt.

– Det kan ha att göra med de organisatoriska formerna. Föder vi in i modellen att ensam är stark, blir det ett outtalat krav när vi anställer. Då kommer man leta efter läkare som är så in i bängen robusta, ett slags lone ranger-figurer. Men är det bra?

Han anser att arbetsgivare i högre utsträckning bör ställa krav på att läkare ska vara en god kollega och fokusera på hur en arbetsgrupp beter sig mot varandra.

– I sin yrkesroll i sjukvården ska man naturligtvis ha ett patientfokus, men man måste också ha ett kollegialt fokus.