Erik Lexne, ST-läkare i allmänmedicin och doktorand i biomedicinsk vetenskap vid Linnéuniversitetet, har i sitt avhandlingsprojekt studerat 165 patienter som sökt sjukvård för buksmärta på akutmottagningen i Kalmar under ett års tid. Vid vårdtillfället fick patienterna fylla i formulär för personlighet, upplevd hälsa och psykiatriska tillstånd. Detta har kompletterats med journaler för fysiska diagnoser och receptbelagd medicin. Lexne har gjort uppföljningar 10–15 år efter vårdtillfället gällande förskriven medicin mot depression och ångest.
Patientgruppen i studien delades upp i tre kategorier; de som fått buksmärtor utan organisk förklaring, de som fått buksmärtor med organisk förklaring och de som fått organisk dyspepsi, till exempel magsår, reflux och gastrit.
Tendensen att samtidigt uppvisa psykiska symtom kunde ses i alla tre grupperna, men var vanligare för personer som diagnosticerats med syraberoende organisk dyspepsi jämfört med personer som har fått diagnosen ospecificerad buksmärta.
Patienter med syraberoende organisk dyspepsi, som var till 21 antalet, skiljde ut sig genom att de oftare uppvisade personlighetsdrag såsom brist på energi och ansvarstagande och ökad ångest. De hade också oftare alkoholproblematik och psykiatriska symtom. Bilden bekräftades av läkemedelsuppföljningen 10–15 år senare där man kunde se en ökad nivå av förskrivning av läkemedel mot depression och ångest.
Även bland personer som diagnosticerats med icke-specifik buksmärta kunde man se personlighetsfaktorer kopplade till brist på ansvarstagande och energi, tendens till alkoholproblematik liksom ökad förskrivning av läkemedel mot depression och ångest.
Erik Lexne drar slutsatsen att psykiatrisk kompetens bör kopplas till personer som söker vård för buksmärta, i synnerhet syraberoende organisk dyspepsi.
– Akutsjukvården bör fånga upp de här patienterna bättre än vad vi gör i dag, säger han.
På vilket sätt kan akutsjukvården fånga upp den här patientgruppen?
– Det avhandlingen bidrar med är kompletterande kunskap för att identifiera riskgrupper, detta bör användas inom akutsjukvården för vidare remittering i de fall där det är lämpligt. Den psykiatriska kompetensen bör finnas inom akutsjukvården, exempelvis av en konsulterande läkare inom psykiatri.
Hur kommer det sig att du valde att forska om det här?
– Jag är specialist inom psykiatri och har jobbat länge inom akutsjukvården där jag noterat den här patientgruppen. Det saknas en tradition i Sverige med ett nära samarbete mellan psykiatrin och somatiken, det vi kallar för konsultationspsykiatri. I andra länder finns ofta en konsultationspsykiatrisk enhet på sjukhusen. De somatiska diagnoserna skulle kunna kompletteras med psykiatrisk bedömning på ett enkelt och smidigt vis.
Hur skiljer sig din forskning från tidigare studier?
– Upp till 20 procent av personer med magsår saknar en organisk förklaring, varför forskare har intresserat sig för huruvida personlighetsdrag och sociala förhållanden kan ha en betydelse för uppkomsten av sjukdomen. De studier som är gjorda på 2000-talet baseras på enkätundersökningar och intervjuer utan koppling till medicinska undersökningar eller journaler. I det material jag har samlat har samtliga som diagnosticerats med organisk dyspepsi genomgått gastroskopi, och detta har kompletterats med läkemedelsuppföljningar 10–15 år senare som bekräftar bilden av psykisk ohälsa.
Vad har du fått för reaktioner på din forskning?
– Många av mina kollegor är förvånade över att det ser ut så här, att patienterna fortfarande har psykiska problem 10–15 år efter akuttillfället. Det är en kunskap som vi bör ha med oss inom akutsjukvården för att fånga upp och hjälpa den här patientgruppen.
Avhandlingen kan läsas här.
(uppdaterad 2021-09-10)
