Socialstyrelsen fick förra året uppdraget att utreda om det går att stärka området socialmedicin genom att genomföra åtgärder som kan ge förutsättningar för fler ST-tjänster. Bland annat skulle myndigheten utreda om specialiteten skulle vinna på att göras om till en gren- eller tilläggsspecialitet.

Socialmedicin är en basspecialitet som har krympt de senaste åren. 2018 fanns 49 aktiva specialister i Sverige, varav närmare hälften var över 62 år gamla. 17 av specialisterna arbetade inom hälso- och sjukvården.

De flesta socialmedicinare arbetar med forskning och utbildning, några är anställda inom myndigheter för att arbeta med hälsa på samhällsnivå. De som jobbar inom hälso- och sjukvården är anställda vid regionernas folkhälso- eller samhällsmedicinavdelningar som exempelvis beställare av vård. Några arbetar kliniskt med patienter, ofta från utsatta grupper i samhället. Det kan handla om stressrelaterade sjukdomar, ohälsa kopplat till hemlöshet, missbruk eller posttraumatiskt stressyndrom.

I dag är det bara två regioner som erbjuder ST-tjänster inom socialmedicin, Stockholm och Östergötland. Tillsammans handlar det om fyra platser. Samtidigt har regionerna uppgett för Socialstyrelsen att de ST-tjänster som finns är attraktiva med många sökande på varje plats.

Svensk förening för socialmedicin och folkhälsa har i en debattartikel i Läkartidningen efterlyst fler ST-tjänster. De vill se minst en socialmedicinare per 100 000 invånare, samt en på varje relevant myndighet och en vid varje lärosäte med läkarutbildning. Enligt deras beräkningar innebär det att det behövs drygt 110 specialister.

Efter att ha övervägt alternativet tilläggsspecialitet så landar Socialstyrelsen i att socialmedicin ska fortsätta vara en enskild basspecialitet. Myndigheten konstaterar att inriktningen de senaste åren allt mer har rört sig från det kliniska till att mer handla om arbete på system- och populationsnivå. Enligt Socialstyrelsen finns det inte någon anledning att styra specialiteten till att bli mer klinisk.

Däremot anser Socialstyrelsen att ett namnbyte från socialmedicin till »socialmedicin och folkhälsa« är nödvändig. Man vill också göra förändringar i målbeskrivningarna för att tydliggöra det socialmedicinska kompetensområdet, som alltså blivit mindre patientnära och allt mer handlar om hälso- och sjukvårdens organisering.

I sin kartläggning konstaterar Socialstyrelsen att det finns en okunskap ute bland regionerna om vad socialmedicinare bidrar med, liksom en frånvaro av ett socialmedicinskt »tänk«.

Regionerna tenderar att anställa folkhälsovetare framför socialmedicinare eftersom de anser att den folkhälsovetenskapliga kompetensen är tillräcklig. Tillsättningen av en ST-tjänst betraktas inte som en investering som går tillbaka till regionerna, utan något som snarare fyller samhällets vårdbehov.

Aktörer som hörts i utredningen menar att det måste bli tydligare att den medicinska kompetensen, som just utmärker en socialmedicinare, är viktig både i organiseringen av det hälsofrämjande arbetet för att stötta det kliniska, men även i organiseringen av det kliniska arbetet för att stötta hälsofrämjande insatser. Region Östergötland, en av få som erbjuder ST i dag, betonar den organisatoriska aspekten och vikten av medicinsk kompetens när underlag ska tas fram för planering av insatser för jämlik vård.

Anna Sarkadi, ordförande för Svensk förening för socialmedicin och folkhälsa. Foto: Sara Thorén.

Specialistföreningens ordförande Anna Sarkadi anser att rapporten väl belyser problematiken.

– Vi håller med om att namnbytet och ändringarna i målbeskrivningarna är nödvändiga för att tydliggöra vår kompetens. Och inriktningen bör behållas som en basspecialitet, säger hon.

Anna Sarkadi menar dock att åtgärderna inte räcker och att det krävs mer för att man på regional nivå ska tillsätta fler ST-platser.

– Vi hade hoppats att Socialstyrelsen hade lyft fram socialmedicin som en nationell angelägenhet och tittat på alternativa vägar för att tillgodose försörjningen av specialister, säger hon.

Vilka fler åtgärder hade behövts?

– Man kan antingen tänka sig ett incitament där staten samfinansierar med regionerna kring tillsättningen av ST-tjänster eller att en myndighet har ansvaret för att utbilda ST-läkare.

Hon tar rättsmedicin som ett exempel, där ST-läkaren är anställd vid Rättsmedicinalverket under hela utbildningstiden.

– Folkhälsomyndigheten skulle kunna ha samma uppdrag när det gäller socialmedicin och folkhälsa. Det krävs innovativa lösningar i den här frågan, säger hon.

Anna Sarkardi tar också upp frågan om bristen på handledare och menar att specialistföreningen i dagsläget kan erbjuda åtta handledare med socialmedicinsk kompetens. Föreningen hade hoppats att Socialstyrelsen hade konkreta förslag på att få fram fler handledare, exempelvis genom stimulansmedel.

Varför är det viktigt med fler socialmedicinare inom hälso- och sjukvården?

– Socialmedicinare, som har medicinsk kompetens, har större möjlighet att få gehör inom hälso- och sjukvården. När det fungerar bäst kompletterar folkhälsovetare och socialmedicinare varandra i regionernas arbete med folkhälsa där socialmedicinare är länken till hälso- och sjukvården.