Under covid-19-pandemin har brister inom svensk äldreomsorg blottlagts. Myndigheten för vård och omsorgsanalys (Vårdanalys), har därför jämfört äldreomsorgens struktur, organisation och innehåll i Sverige, Norge, Finland och Danmark. Kartläggningen gäller år 2010 och framåt och utgår från ländernas nuvarande lagstiftning och styrdokument samt relevant statistik, forskningsartiklar och rapporter.

Resultatet visar många likheter, men också skillnader. I alla länderna består personalen främst av omsorgspersonal och sjuksköterskor. Alla uppger också att det är brist på personal. Sjuksköterskorna har ett stort ansvar för vårdinsatserna både i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden i de nordiska länderna. Omsorgspersonalen i Danmark och Finland har en tydligare medicinsk profil än i Sverige.

Läkarna arbetar oftast inte bara med personer i äldreomsorg, utan det är bara en liten del av deras arbete inom primärvården. Det är också vanligt i alla länderna att man byter läkarkontakt när man flyttar in på ett vård- och omsorgsboende med heldygnsomsorg.

Läkare knyts ofta till boendena genom olika former av avtal med kommuner eller enskilda boenden. Men oavsett hur läkarupplägget ser ut, vittnar de fyra länderna om brister i samordningen mellan äldreomsorg, primärvård och sjukhusvård.

I Sverige är det extra svårt eftersom ansvaret för läkarinsatser är uppdelat mellan kommunernas äldreomsorg och regionernas primärvård, enligt Vårdanalys. I de andra länderna är primärvårdsinsatserna, inklusive läkarinsatserna, som ges på vård- och omsorgsboenden ett tydligt kommunalt ansvar. I Danmark och Norge har fastläkarna en viktig roll, och ansvarar för patienter med hemsjukvård. I Finland och Sverige är det snarare vårdcentralen eller en eventuell fast vårdkontakt som fungerar som en samlande punkt.

I Sverige är det kommunerna som ansvarar för hälso- och sjukvård upp till sjuksköterskenivå i äldreomsorgen – medan ansvaret för läkarvården ligger under regionerna. Vårdanalys pekar ut det delade huvudmannaskapet som ett problem. Det blir en barriär som kan försvåra integreringen av läkarvård och omsorg för personer med äldreomsorg. Myndigheten saknar dock underlag för att jämföra hur väl läkartillgången och samordningen mellan vård och omsorg fungerar i de fyra nordiska länderna.

Den rättsliga regleringen är ganska lika för ländernas äldreomsorg, med en viktig skillnad – i Sverige saknas möjlighet i lagen att ge vård och omsorg till personer med nedsatt beslutsförmåga. Rättsläget är oklart, menar Vårdanalys som ser en risk att äldre inte får den vård och trygghet som de behöver.

Andra skillnader är att Sverige utmärker sig med en hög andel vinstdrivna utförare i förhållande till idéburna utförare. De idéburna aktörerna är få inom äldreomsorgen i Sverige. I de övriga länderna är det tvärt om.

I Danmark och Norge är idéburna aktörer undantagna från kraven på öppen upphandling i offentlig sektor. På så vis behöver de inte konkurrera med vinstdrivande utförare.

Sverige lägger mest pengar på äldreomsorgen, men det är enligt Vårdanalys samtidigt svårt att se att insatserna som görs är större eller bättre jämfört med i de andra länderna. 2018 la Sverige 2,4 procent av BNP på äldreomsorgen, Norge la 2,3 procent, Danmark 2 procent och Finland 1,5 procent.

– Vi kan se att de här skillnaderna finns, men det är svårt att bedöma om de påverkar kvaliteten på äldrevården, eftersom länderna definierar, kategoriserar och redovisar insatser och utfall på olika sätt. Här finns potential för ett gemensamt arbete och lärande inför den fortsatta utvecklingen av äldreomsorgen, säger Jean-Luc af Geijerstam, generaldirektör på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, i ett pressmeddelande.