Frustrationen fick henne att förändra sepsisvården i Skåne

Under våren godkändes sammanhållet vårdförlopp för sepsis av Sveriges Kommuner och regioner (SKR). Målet är att upptäcka det allvarliga tillståndet tidigare, ge patienterna korrekt diagnos, adekvat behandling och uppföljning.

Sepsislarm är en nyckel i vårdförloppet och ska nu införas på alla Sveriges sjukhus. Skånes modell har varit en förebild i det nationella arbetet. Initiativtagare till arbetssättet, som sedan fem år är standard på de skånska akutmottagningarna, är Mari Rosenqvist.

Det började i Malmö efter en nattjour 2011. Mari Rosenqvist var frustrerad och ledsen efter att en svårbedömd patient med sepsis inte identifierats på ett optimalt sätt, och ville göra något för att förbättra vården. Dagen efter knackade hon på dörren till sin chef och frågade om hon fick försöka ta fram ett snabbspår för sepsis. Hon fick fyra veckor på sig att göra det tillsammans med en erfaren sjuksköterska.

– Vi bestämde oss för att satsa på de svårast sjuka patienterna – de som har potentiellt livshotande avvikande vitalparametrar som blodtryck, syresättning, andningsfrekvens, puls och medvetandegrad, säger Mari Rosenqvist.

Avgränsningen gjordes för att undvika undanträngningseffekter och larminflation. Ytterligare en anledning var att tidigare studier visat på en högre mortalitet i den gruppen.

Resultatet blev ett sepsislarm, som infördes som ett pilotprojekt i Malmö samma år. Arbetssättet hjälper vårdpersonal att snabbt identifiera om en person har allvarlig sepsis. När en patient är röd i triagesystemet RETTS, eller har laktatvärde över 3,5 och feber eller anames på feber aktiveras sepsislarmet. Då kallas en infektionsläkare till akuten för att ge råd om utredning, behandling och övervakning. I Skåne ingår även ambulanspersonalen i sepsislarmet, för att tillståndet ska upptäckas så tidigt som möjligt. I det nationella vårdförloppet utgår man dock från akutmottagningen.

– Bara att man använder och hör ordet sepsislarm på akutmottagningen har betydelse. Det blir en del av det vardagliga arbetet och man påminns indirekt om sepsisdiagnosen, säger Mari Rosenqvist, som både är infektionsläkare och invärtesmedicinare.

Hon hade en delad tjänst när hon kom på idén och inspirerades av hur kardiologerna och neurologerna arbetade med patienter med misstänkt hjärtinfarkt eller stroke.

– Jag tror att det ofta är i gränslandet som det uppstår intressanta synergier, säger Mari Rosenqvist som själv jobbat mycket på akuten och tidigare deltagit i neurologernas och kardiologernas jourled.

Pilotprojektet gav goda resultat: Vårdtiden förkortades i median från 9 till 7 dygn och andelen patienter som fick antibiotika inom en timme gick från 22 till 90 procent på två år.

2016 gav regionpolitikerna grönt ljus för att införa sepsislarm på alla skånska akutmottagningar. På sjukhusen skapades lokala sepsisteam, som bestod av en akut- eller infektionsläkare, en sjuksköterska, en medicinsk sekreterare och i vissa fall även en undersköterska. Deras uppgift var inte att rycka ut på larmen – det gjorde den vanliga personalen – utan att stötta utbildningsinsatser, utvärdera och hålla arbetssättet levande. På de större sjukhusen kallades en infektionsläkare till akutmottagningen när larmet aktiverades. På de mindre sjukhusen konsulterades en infektionsläkare på telefon i stället.

Mari Rosenqvist stöttade de lokala teamen som övergripande koordinator, ett uppdrag som hon fortfarande lägger 25 procent av sin arbetstid på.

2020 publicerades en stor studie av det nya arbetssättet, som inkluderade 200 000 akutsökande patienter på åtta skånska sjukhus. Den visade bland annat att andelen patienter som fick antibiotika inom en timme gått från 68 till 89 procent sedan sepsislarmet infördes och andelen som fick korrekt antibiotika redan på akutmottagningen gått från 78,6 till 90,2 procent. Tre av sjukhusen hade sedan tidigare någon form av sepsislarm. På de fem sjukhus som inte hade det före 2016 minskade Iva-behovet signifikant, från 12,2 procent till 6,5 procent.

Ett välkänt faktum är att nya arbetssätt inte sällan stöter på motstånd. Men så har det inte alls varit med sepsislarmet i Skåne. Snarare tvärtom.

– Vi möttes mer av »äntligen har vi ett stöd att förhålla oss till«. Jag tror det beror på att vårdpersonalen sett de här patienterna ute i verksamheterna och känt samma frustration som jag gjorde, säger Mari Rosenqvist som även har skrivit en doktorsavhandling om sepsislarmet.

Genom en realtidsmätning kan akutmottagningarna i Skåne få direkt återkoppling på sitt arbete. Resultaten ser fortfarande lika bra ut i dag, fem år efter att larmet börjat användas på akutmottagningarna.

– Det är glädjande. För om det är svårt att implementera ett nytt arbetssätt, så är det ännu svårare att få hållbara resultat.

Sedan vårdförloppet för sepsis godkändes i våras har flera regioner hört av sig för att lära av hennes erfarenheter.

Vad är viktigast att tänka på?

– Varje region måste göra på sitt sätt. Men det är viktigt att skapa ett regionalt team och lokala sepsisteam på varje sjukhus och avsätta särskilda medel till det. Sedan bör de lokala teamen ute på sjukhuset stöttas för att bli så autonoma som möjligt, säger hon och fortsätter:

– Vi berättade vad som skulle implementeras men lämnade mycket av hur det skulle göras till dem. Då kom det fantastiska lösningar från varje sjukhus.