Enligt Vetenskapsrådets jämställdhetsstrategi ska män och kvinnor ha samma förutsättningar att bedriva forskning och göra karriär inom akademin. Nu har myndigheten undersökt hur karriärutvecklingen ser ut och frågat vad män och kvinnor själva tycker om villkoren inom högskolan.

I rapporten »Hur jämställt är det i högskolan – kvinnor och mäns förutsättningar att bedriva forskning« finns medicin och hälsa som en kategori. Forskare som har en grundutbildning inom någon av de medicinska grundvetenskaperna ingår, liksom forskare med en yrkesutbildning inom hälso- och sjukvården, såsom läkare.

Undersökningen har fokuserat på hur karriärer har utvecklats under tiden efter doktorsexamen, utifrån tillgänglig statistik, enkätundersökningar bland högskolepersonal och intervjuer med prefekter.

I enkätsvaren framkommer att kvinnor inom medicin och hälsa generellt upplever större missnöje än sina manliga kollegor, 61 respektive 48 procent. Kvinnor uppger att de inte har blivit inbjudna, lästa, refererade till eller sedda. Vissa anser att andra har tagit äran av deras arbete. Kvinnor som grupp upplever också i större utsträckning att de inte kan påverka beslut som gäller deras arbete.

Tillgång till en mentor är någonting som framför allt kvinnor anser är betydelsefullt för karriärutvecklingen inom högskolan. Samtidigt saknar kvinnor tillgång till en sådan i större utsträckning än män, i synnerhet i miljöer där forskningsledare och professorer domineras av män. Enligt rapportförfattarna indikerar detta att män i större utsträckning har tillgång till informellt mentorskap och de föreslår därför att det kan vara lämpligt att göra särskilda insatser riktade mot yngre forskare av underrepresenterat kön.

Inom samtliga områden inom högskolan är kvinnor mer kritiska till hur praxis av författarordning fungerar, där de i större omfattning upplevt orättvisor.

– Det kan handla om att det kan uppstå konflikter om vilka som ska stå som förstanamn vid en publicering, eller att forskningsgrupper publicerar resultat utan att inkludera alla medverkande i namnlistan, säger Vetenskapsrådets analytiker Stina Gerdes Barriere.

Rapportförfattarna vill betona att skillnaderna mellan könen är små. Både män och kvinnor har kritiska synpunkter på hur arbetet bedrivs inom högskolan och många har upplevt orättvisor av något slag. Skillnaderna är dock återkommande och till kvinnors nackdel.

Framgångsfaktorer som både kvinnor och män tar upp i fritextsvaren i enkätundersökningarna är tur och strategisk förmåga. Att man vet hur man ska spela spelet för att lyckas, och att man tidigt i karriären väljer rätt forskningsfält. Man kanske också har turen att få sina ansökningar om forskningsmedel beviljade och privilegiet att hamna bland väl fungerande och sammansatta team. Många tar upp vikten av att välja bort arbetsuppgifter som inte »betalar sig«, så kallat akademiskt hushållsarbete.

En skillnad som kvarstår inom hela högskolesektorn – oavsett ämnesområde – är tiden det tar en för man och en kvinna att bli professor. Inom medicin och hälsa når män till denna nivå ett år tidigare än kvinnor. Genomsnittsåldern för en man är 53 år och för en kvinna är 54 år. Samtidigt utgörs rekryteringsunderlaget till större delen av kvinnor, 52 procent. 2020 var 28 procent av professorerna inom klinisk medicin kvinnor. Inom de medicinska och farmaceutiska grundvetenskaperna var 29 procent av professorerna kvinnor.

Bland de som valt att lämna högskolan inom medicin och hälsa kan man se ett mönster där kvinnor i högre utsträckning uppger otrygga anställningsformer som skäl, medan män vill ha högre lön eller intressantare arbetsuppgifter.

Enligt Lisbet Söderqvist så präglas vissa ämnesområden inom högskolesektorn av en maskulinitetskultur. Hon tror att det kan förklara varför skillnaderna återkommer. Forskningen kräver, menar hon, totalt fokus och det förutsätter att individen inte har några andra förpliktelser.

– Inom medicin och hälsa svarar ungefär hälften av båda könen att det fungerar bra att kombinera ansvar för yngre barn och arbete i högskolan. Det är en jämförelsevis låg siffra. I den grupp som har lämnat högskolan tycker 80–90 procent att det fungerar bra. Båda könen anser att det är svårare att kombinera arbetet med ansvar för yngre barn om ledningen domineras av män, säger Lisbeth Söderqvist.

Rapportförfattarna konstaterar att förutsättningarna för att bedriva forskning och att meritera sig för högre tjänster skiljer sig mellan olika forskningsfält. Kvinnor utför mer undervisning och män har mer tid till att forska, totalt sett.

Rapporten kan läsas här.