Över tusen personer begår självmord varje år. 2008 fattade riksdagen därför ett beslut om en övergripande vision om suicidprevention och ett nationellt handlingsprogram. Och nu har Riksrevisionen granskat hur effektivt arbetet har varit både nationellt, regionalt och kommunalt. I det arbetet har de till exempel intervjuat forskare och regionala samordnare.

Rapporten visar bland annat att Folkhälsomyndighetens uppdrag att samordna det suicidpreventiva arbetet är mycket viktigt. Många regionala samordnare bedömer att myndigheten har lyckats i sitt samordnande arbete, att det har lett till mer regional samverkan och att frågan har fått större tyngd. Men det är svårt att få kunskapsstyrningen att leda till konkreta åtgärder i regioner och kommuner.

Kunskapsunderlagen är inte på något sätt bindande, och flera samordnare i regionerna vill se en tydligare nationell styrning och likriktning. »Det finns en risk att man uppfinner hjulet på flera ställen samtidigt«, svarar en regional samordnare i Riksrevisionens undersökning.

Både samordnare och andra intervjupersoner uttrycker att det finns ett glapp mellan forskning på området och praktisk handling, och de vill se ett stöd för hur kunskapen kan användas i hälso- och sjukvården.

– De kunskapsstöd som finns i dag är för övergripande för att kunna användas i det dagliga arbetet. Det behövs mer användbara, konkreta och tillgängliga kunskapsstöd, säger Charlotta von Porat, projektledare för Riksrevisionens granskning, i ett pressmeddelande.

Samordnarna menar att det är svårt att få organisationen att se hur deras arbete hänger ihop med suicidprevention. Det gäller särskilt inom primärvården, där vårdcentralerna ofta har en redan hög arbetsbelastning.

En samordnare uppgav att det till och med fanns ett motstånd hos till exempel primärvård och somatisk vård mot att arbeta med suicidpreventiva frågor. Det var huvudsakligen en fråga om ledning och att högre linjechefer inte prioriterade frågan tillräckligt.

I enkätsvaren framkommer att arbetet med att implementera preventiva åtgärder kan skilja mycket. Några tycker arbetet går bra, andra har svårt att bedöma hur väl det fungerar, och några uppger att det går långsamt och att närverk och strukturer saknas.

Tre regioner uppger att de inte har någon samverkansfunktion. Därigenom saknas upparbetade kontakter med nyckelaktörer.

Skolan är en faktor som gör den kommunala nivån viktig i det suicidpreventiva arbetet. Men skolan saknar uppdrag inom suicidprevention. Riksrevisionens granskning visar också att arbetet skiljer sig mycket åt i olika kommuner.

I rapporten lyfts till exempel att utbildning erbjuds genom Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (Nasp), men att den upplevs som både för dyr och för tidskrävande av många kommuner.

Riksrevisionen konstaterar också att regeringens styrning länge har varit svag.

– Trots att riksdagen fattade beslut om en övergripande vision och nationellt handlingsprogram för suicidprevention 2008 dröjde det ända till 2020 innan regeringen tog initiativ för att kraftigt förstärka arbetet, säger riksrevisor Helena Lindberg.

Myndigheten anser dock att initiativen förmodligen kommer att leda till en positiv utveckling. Men det behövs fler insatser. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) arbetar till exempel inte med suicidprevention, trots att självmordsproblematiken är en del av räddningstjänstens vardag. Det saknas också en enhetlig nationell hantering av samtal till 112 som rör hot om suicid.

Det är två saker som Riksrevisionen menar att regeringen bör ta tag i. Därtill föreslår Riksrevisionen att Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen utformar den kommande strategin inom psykisk hälsa och suicidprevention så att den blir styrande och relevant, samt att stödet för implementering av kunskap blir bättre. Inspektionen för vård och omsorg föreslås ta ett mer samlat grepp när suicidhändelser följs upp.

Hela rapporten finns på Riksrevisionens webbplats.