Vårdkompetensrådet: Lågt söktryck till förenade anställningar för läkare

Nationella vårdkompetensrådet inrättades av regeringen för två år sedan för att skapa en mer effektiv kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården. Klinisk forskning pekades tidigt ut som ett prioriterat område, enligt Jonas Appelberg som är verksamhetschef vid Kliniskt forskningscentrum i Region Örebro och ledamot i Vårdkompetensrådet. Han leder en arbetsgrupp om forskarutbildning och dess betydelse för kompetensförsörjningen.

– Vi identifierade ganska tidigt att det är otroligt viktigt att främja fler forskningsutbildade inom hälso- och sjukvård, både i region och inom kommun och när det gäller universitets kompetensförsörjning av lärare, säger Jonas Appelberg.

På Vårdkompetensrådets konferens den 24 september gav gruppen en första lägesrapport. Under året har arbetsgruppen pratat med flera centrala aktörer för att få en bild av vad som behöver göras. Det finns en stark syn på att akademisk kompetens och forskning inom region, kommun och universitet är avgörande för att kunna bedriva en evidensbaserad verksamhet som håller en hög kvalitet, enligt Jonas Appelberg.

Några slutsatser är att det behövs tätare och bättre samverkan mellan regioner, kommuner och lärosäten för att skapa nya karriärvägar och kunskapsutveckling. Karriärvägarna behöver tydliggöras, inte minst inom region och kommun, och det behövs särskilda forskarsatsningar inom den kommunala hälso- och sjukvården. Finansiering av olika typer av anställningar där utbildning och forskning kombineras med kliniskt arbete behöver också ses över.

Arbetsgruppen har tittat särskilt på för- och nackdelar med så kallade förenade anställningar, där man delar sitt uppdrag/tjänstgöring mellan två arbetsgivare – exempelvis en region och ett lärosäte. En kartläggning kommer att presenteras senare i höst.

Men i korthet visar den på flera problem. Sammanlagt gjordes 206 utlysningar vid de medicinska fakulteterna 2018–2020. Det var totalt sett 576 sökande och 165 anställningar gjordes. Det innebär att cirka 20 procent av de förenade anställningarna inte tillsattes. 156 av utlysningarna var riktade till läkare, 64 professurer och 92 lektorat, och av dessa var det 17 procent som inte tillsattes. Det fanns ingen större skillnad mellan de sju lärosätena.

En bekymrande hög siffra, enligt Johan Dabrosin Söderholm som också sitter med i arbetsgruppen. Han är före detta dekan vid Linköpings universitet, professor och överläkare i kirurgi. Han har själv en förenad anställning och beskriver tjänsterna som oumbärliga för hälso- och sjukvårdsutvecklingen, forskningen och för att professionsutbildningarna ska vara och förbli relevanta.

– Det är ohållbart med ett system där 20 procent av utlysningarna för nyckelrollsinnehavare inte tillsätts. Inte bara för lärosätena utan det påverkar också kompetensförsörjningen inom sjukvården i stort, säger Johan Dabrosin Söderholm.

Problemen är dels att söktrycket till tjänsterna är lågt, dels att sökande inte uppfyller kraven. När det gäller utlysta förenade anställningar för läkare var det exempelvis bara i snitt två sökande per tjänst och 85 procent av de sökande var behöriga. För att komma runt problemen tvingas lärosätena tumma på kraven. Det är exempelvis vanligt att tillsätta tjänsterna tillfälligt med adjungeringar, eller att en ambition om att rekrytera en extern professor landar i ett internt rekryterat lektorat.

Arbetsgruppen planerar att göra en djupare analys av orsaken till det låga söktrycket. Man anser även att det bör göras en översyn av högskoleförordningen så lärosätena får större möjligheter att anställa efter verksamheternas behov.